Det du inte såg
Jag har alltid gillat Patrik Sjöberg. Idag gillar jag honom ännu mer.
Och någonstans tror jag att det faktum att han till slut orkar träda fram om sexövergreppen och får Tregaro med sig, kommer att sätta fokus ännu mer på den här frågan.
Mörkertalet är stor säger man. Jag är helt övertygad om att det stämmer. Ja, jag är till och med helt säker på att de allra flesta föräldrar och barn någon gång i någon förening haft någon ledare som man "håller ögonen lite extra på".
Inte kanske för att vederbörande har någon not i belastningsregistret, utan helt enkelt för att man får en dålig känsla av personen i fråga. Det kan vara en gränslöshet mot barnen, ett konstigt sätt att vistas i duschrum, val av sovplats på övernattningsläger, förtroenden till barnen om de mest bisarra saker. Barnen får en dålig känsla. Och där är det extremt viktigt att man vågar lyssna som förälder.
Vi har varit med och agerat i en så här fråga i en liten förening så jag vet att det går, även om det är jobbigt och obeghagligt. Men vad är alternativet? Skulle man förlåta sig själv om man tog risken att låta det hända, eller gå längre?
Är det något jag försökt trycka in i mina barn så är det att våga prata. Om en vuxen berättar något och säger "det här får du inte berätta för dina föräldrar" så är det en automatisk varningsflagg.
Jag är så pass nojig att jag pratat med min syster om att vara lyhörd ifall något skulle hända i min egen familj. För tänk om jag själv inte skulle se det om det hände? Tänk om barnen försökte påtala något som jag förträngde eller viftade bort??Något jag inte orkade se?
Mina barn vet att om mamma och pappa inte lyssnar på dem, så ska man vidare till en annan vuxen. Till moster, eller mormor, till skolsköterskan eller kuratorn. Till någon vuxen man litar på. För det får aldrig, aldrig, aldrig, tystas ner.
Jag tror att Patrik Sjöbergs agerande bidrar till att det inte tystas ner.
Senaste kommentarerna