Björkens död
Björken har varit poppis i många år, nu ska den väck. Lite känns det dock i magen.
Vi har en stor björk på vår gård. En gigantisk. Den har stått där sedan jag var liten och alltså hunnit växa på sig en del. Men jag är ju inte särskilt sentimental och när björken nu upptar alltmer av den sol jag helst vill ha på gården, så tyckte jag att det var läge att ta bort den. Dessutom ser den inte riktigt frisk ut numera. Min man har stenvägrat i fyra år. Men idag ska den väck!
Så jag informerade Julia innan hon åkte till Paris, om att det nu var sista gången hon såg björken. Jag sa till Anton i morse. Och jag meddelade Petter igår kväll när han kom hem från skolan vid 22.30.
”Ta en sista titt på björken i morgon bitti innan du åker till skolan, för när du kommer hem är den borta”
”Ta en sista titt på björken i morgon bitti innan du åker till skolan, för när du kommer hem är den borta”
Jag trodde att den lika osentimentala 22-åringe sonen skulle rycka på axlarna. Men det gjorde han inte.
”Kanske man skulle ut och klättra i den en sista gång. Anton, vet du hur många gånger man har klättrat i det där trädet”
Det var då det slog mig att det faktiskt är en bit av deras barndom som försvinner idag. Storbjörken. Klätterträdet vid sidan av lekstugan. Den vi hade en repgunga i. Alla gånger man satt med hjärtat i halsgropen för att ungarna klättrat väl högt i de där grenarna högst upp som såg lite veka ut.
Det är onekligen en epok som går i graven med den där björken. Och faktiskt en del av min barndom också. Björken som utgjorde ena målstolpen när jag spelade fotboll med småbröderna på gården. Den som var så irriterande att klippa gräset runt. Den vars nedfallna grenar fortfarande utgör grunden varje gång jag eldar i grillringen.
”Kanske man skulle ut och klättra i den en sista gång. Anton, vet du hur många gånger man har klättrat i det där trädet”
Det var då det slog mig att det faktiskt är en bit av deras barndom som försvinner idag. Storbjörken. Klätterträdet vid sidan av lekstugan. Den vi hade en repgunga i. Alla gånger man satt med hjärtat i halsgropen för att ungarna klättrat väl högt i de där grenarna högst upp som såg lite veka ut.
Det är onekligen en epok som går i graven med den där björken. Och faktiskt en del av min barndom också. Björken som utgjorde ena målstolpen när jag spelade fotboll med småbröderna på gården. Den som var så irriterande att klippa gräset runt. Den vars nedfallna grenar fortfarande utgör grunden varje gång jag eldar i grillringen.
Men allt är föränderligt. Det växer upp nya träd på gården. Och vi får den sol vi så väl behöver.
Senaste kommentarerna