Ont ska med gott fördrivas

Jag ringde lydigt vårdcentralen direkt igår morse. Tur var väl det för det fanns ingen tid förrän halv fyra i alla fall. Då hade jag börjat få feber och den där illröda svullnaden stor som en femkrona hade uppenbarligen gett ränta under dagen för nu var den uppe i en hel tjuga. Hela ovansidan av foten röd och svullen med andra ord. Och jag funderade på om det var så här det kändes att bli korsfäst, vilket gjorde att min man genast döpte om mig till Levar-Jesus.

Farbror doktorn klämde på foten så jag trodde jag skulle tvärdö. Den fotmassagen var inte behaglig. Men jag hade i alla fall fått tillbaka känseln i de sista två tårna. Sen undrade de hur spiken såg ut, om den oturligt nog hade varit typ rostig eller jordig och jag svarade att den såg ut precis som en spik som legat i ett trädgårdsland i tjugo år – jävligt rostig och jordig, men åtminstone inte jordig nu längre.
Att den sen hade perforerat mig redan i lördags följdes förstås av det obligatoriska ”varför har du inte kommit tidigare” följt av mitt lika obligatoriska svar ”för att ni inte hade öppet i helgen och jag var ju inte direkt döende”.
För övrigt så var foten föredömligt tvättad och omlagd med alsolspritskompress och plastfolie och allt annat nödvändigt, så lillasyster hade gjort ett bra jobb. Och så hade jag ju varit duktig som suttit med den högt i två dar.
Och eftersom patienten ska vara delaktig i behandlingen så undrade han förstås vad jag tyckte ”vi” skulle göra, så jag svarade att jag hade tänkt mig en stelkrampsspruta och lite penicillin för min gamla lekamen såg ju inte ut att reda ut den där svullnaden själv riktigt.
Vi var väldigt överens så det blev det stelkrampsspruta, omläggning och en rejäl penicillinkur. Dessutom en order om att komma och visa upp foten om två dagar och absolut komma direkt om mitt allmäntillstånd eller foten blev markant sämre. ”Men det begriper du väl själv” sa syster strängt och lät mig förstå att det insåg hon absolut att jag inte begrep själv.
Men jag har så himla svårt för att åka in akut om jag inte är typ döende. Man tar ju en massa resurser från folk som behöver det bättre tänker jag? De som är sjukare.
Farbror doktorn trodde att foteländet skulle svälla något dygn till innan det vände, så jag skulle bereda mig på att ha ont. Det hade jag igår. Vid två i natt domnade jag in ordentligt och sen sov jag faktiskt till halv sju och då var foten plötsligt jättemycket bättre.
Så bra att jag bestämde mig för att se i alla fall en brännbollsmatch på Artediskolan.

Petter måste ha fått en hint om hur det kommer att se ut om en sådär 30 år, för han körde sin gamla mor till kyrkogården och ledde mig över gatan, med solstolen under armen. Sen satt jag där som en annan drottning och såg match på gräsplan innan jag blev eskorterad tillbaka till bilen och hemkörd.
Väl hemma dunkade foten så jag trodde den skulle explodera.
Men gör jag inget, utan bara sitter med den i vädret, så mår jag utmärkt. Det finns alltså en klar poäng med mitt ordinerade ”vila, högläge”. Därför ska jag och väninnan nu se en sådär tio avsnitt Desperate Housewives, helt enligt doktorns ordination. Ont ska med gott fördrivas!

2 kommentarer

  1. Monica

    Stackars dig !! Du kan nog ta några shots mot värken (huskur)! Jag håller tummarna att du snart dansar runt stången igen! Vi ses, kram från Monica i Stockholm

Lämna ett svar till crille Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.