Den högre makten är klädd i rött

Det finns ingen hockeygud. Eller åtminstone ingen rättvis sådan. Bara en rödklädd med horn som uppenbarligen gillar honhundar. TIK. Jag borde sitta här och vara nöjd med en poäng mot elitserielaget när vi fick hämta upp tvåmålsunderläge men som Leksand spelade ut Timrå kan jag ju inte riktigt vara glad. Poängtappet svider. Hårt.

Hela familjen, utom Anton som har hockeyavslutning med övernattning, har åkt till Skellefteå. Jag har huserat ensam hemma och kunnat skrika exakt så mycket jag vill. Jag har inte behövt sitta och reta upp mig på kommentarer från andra familjemedlemmar. Jag har inte haft någon som ryckt av mig fjärrkontrollen i varje paus för att ”bara snabbkolla en grej” på andra kanaler. Jag har fått göra saker på mitt sätt. Och nu får jag sitta och gnälla för mig själv också. Helt slut.

Jag insåg just att jag är kopiöst hungrig också. Tredje dagen med smörgåstårta, idag i två olika varianter, toppat med dubbla tårtor och dubbla dignande kakfat hos först lillebror Anders och sen lillasyster Annica som båda fyller år idag. Nu blev det liksom plötsligt soppatorsk av tomkalorierna.
Jag hade tänkt äta en grandios filmiddag i min lättjefulla ensamhet, men nu kom jag ihåg att vi har grillade hemgjorda burgare i kylen sen igår. Det kändes som en lottovinst just nu. Det finns i alla fall en mat-Gud.