Lugnet före stormen

Tystnaden är öronbedövande.  Anton var helt utan röst när han kom hem från Skellefteå igår och den har inte kommit tillbaka under dagen. Får man tycka att det kan vara skönt temporärt när en pratkvarn inte hörs? Eller är man en dålig förälder då?
Sen kom Julia hem från jobbet med feber och damp raka vägen i säng och sover som en liten gris. Ingen TV, ingen dator, inga ljud. Bara små lätta andetag.

Så denna helt vanliga måndag i mars är jag lugn och avslappnad i tystnaden och har faktiskt inte ägnat en tanke åt att det är 2 timmar, 19 minuter och 12 sekunder till nedsläpp på Hovet. Inte alls faktiskt.
Det enda som stör mig är att min näsa just nu blev lång som Pinocchios?!?!? Vad fasen hände?