Man har ju uppenbarligen fått med sig någon sorts gen som får någon sorts tvingande tourette-effekt på mig. När solen skiner så låter jag precis som min mormor och mamma. "Ni ska väl inte sitta inne när det är så fint väder ute!"

Pojkhögen i datarummet har inte så mycket som rört på ögonbrynet åt detta faktum.
Isa däremot har insett att sommaren går mot sitt slut och nu gäller det att kombinera det som kombieras kan så långt det är möjligt.  Alltså har kvarteret musikunderhållning från Lundqvists studsmatta i solskenet idag. Jag funderar på att ställa ut en hatt?

Det verkar vara en ganska bra kombinationsarbetsplats, för  när man blir less går det snabbt att koppla av.

 

Denna dagen ett  liv, som farbror Melker skulle ha sagt.

Mitt adrenalin flödar.
Som kronan på verket efter alla skolturer ringde jag  Nordmalings kommun och fick besked om att den jag sökte inte var anträffbar och att personen i fråga har semester till i september.
”Okej, då finns det väl någon annan som tar vederbörandes rutinuppgifter just nu” undrade jag.
”Nej” blev svaret.
”Med andra ord kan man inte uträtta några skolärenden alls på skolexpeditionen i Nordmaling förrän i september, trots att skolan har börjat för länge sen då? ”
”Ja, det verkar så. Om du inte vill att jag kopplar dig till Anna Malmros”.
”Rektorn? Skulle inte tro att jag får hjälp med det här där” svarade jag.
”Ja, då finns det ingen som kan hjälpa dig”.

Det är ju tur att man har viss koll på vilka som jobbar på olika avdelningar och vilka som möjligen skulle kunna veta det jag ville ha svar på. Som sagt, ett vanligt rutinärende om gymnasieelevers bussresor som jag behövde en blankett till.
Så jag bad att få bli kopplad till en jag trodde kunde veta.
”Tyvärr är hon ute till klockan 11”
”Jamen då ringer jag då om jag får direktnumret”

Nu har jag mailat och har väntat på svar i snart tre timmar.
Jag är tillbaka i det där stadiet där jag hoppas bli överbevisad. Jag vill påpeka att ingen skugga ska falla på den som har semester eller den som helt enkelt inte går att bli nådd pga tekniska fel. Det är uppenbarligen bara inte min dag idag. Heller.

Jag har sedan 08.00 suttit i telefon med skolväsende i olika former och tro mig, jag börjar fullständigt tappa tilltron till att folk på olika positioner i skolvärlden vet vad de sysslar med och än mindre har gått den där charmkursen som alla inom ett serviceyrke borde ha. För ja, jag tycker fortfarande att elever ska få hjälp, kalla det service, med gymnasieval och annat sånt viktigt som faktiskt påverkar hela deras framtid. Och nej, det är inte ens för mitt eget barns räkning, utan för ett annat barn som tycks falla mellan stolarna i precis vartenda hål som finns att tillgå i det här systemet. Hål som skulle kunna undvikas om det satt rätt personer på rätt positioner och inte de som tycks ha som valspråk att göra minsta möjliga arbetsinsats.
Ja, jag är en smula upprörd.

Bilar pryder ju sällan sin plats på en garageinfart. Ja i alla fall inte våra. Så jag tänkte att man skulle kunna piffa till den sämre av bilarna så att den liksom smälter bättre in i den grönskande miljön. Man ser den ju knappt nu, eller hur?

Nä.

Om man inte är lycklig ägare till en släpvagn och just har kapat ner en fem meter hög ungersk syren med ett gigantiskt bladverk får man lösa transporten till återvinningsstationen på något annat sätt. Då är det tur att man är lycklig ägare till en skräpbil där man inte behöver bita på naglarna för att det ska bli en repa i lacken eller en liten grönskefläck på något armstöd.
Takräcke och skuff is the shit!

Jag vill tillägga att vi fick ner höjden på lasset ganska ordentligt när vi surrade ihop det med några bogserlinor. Det krävdes fyra lass till tippen, men då fick jag även iväg en stor hög mer utrensat elakt rotogräs. 
Häromdagen drog vi loss en hägg på rot med samma bil.  Nu funderar jag på nya användningsområden för guldvolvon.

Glammig lunch idag. Man hinner ju fasen knappt äta mellan alla OS-tider man måste passa !

Plötsligt har det skräniga folkfyllda huset blivit det tysta huset. Ja, i alla fall i min värld. För jag insåg idag att vanliga liv skiljer sig mycket åt även i olika vanliga familljer.
I förrgår var det uppbrottets dag på många sätt. Lillebror och hans familj åkte hem till Göteborg, bästisen åkte hem till Stockholm och lillasyster hämtade hem sina två minsta för vidare färd till farmor, innan hon och maken åkte till London för att se OS. Stordottern åkte hem dagen innan och konstaterade att det var ovant att vara hemma ensam i storstan, när man haft så mycket folk omkring sig i flera veckor. Jag förstår henne. Det är ett märkligt lugn som lägrar sig.
Skönt på sitt sätt, men ödsligt tomt däremellan.

Så igår kväll var vi plötsligt bara lilla familjen hemma. Fyra personer. Det är då insikten slår mig att det finns folk som har det så jämt. Som alltid har haft det så. Och det är ju dessutom faktiskt inte särskilt ovanligt.
Jag känner många som gruvar sig för att bjuda åtta personer på middag. Folk som blir stressade och städar och bäddar fem dagar innan de får två övernattningsgäster, för att deras vardagsrutin blir så annorlunda. Folk som använder papperstallrikar när man är fler än fyra till middag, för att det blir så jobbigt med disken. Folk som måste planera varje minut i månader framöver och som aldrig skulle kunna ta emot fyra extra nattgäster eller spontanbjuda på lunch, inte för att man inte har resurser utan för att det helt enkelt blir för stor omställning. För resurser finns det ju alltid. Det går att lägga folk skavfötters eller ha ett badlakan som täcke, och ingen dör av att hjälpa till med disken och spara miljöresurser med att äta på kantstött porslin istället för engångstallrikar.

Jag bor i ett pipande hus. I morse var det rena farsen när fem olika väckarkockor ringde inom loppet av fem minuter. Däremot är det väldigt olika hur mycket tid varje person bakom klockpipet behöver för att ta sig till jobbet. Inom loppet av en knapp timme hade i alla fall fem personer passerat ytterdörren och bara jag och Julia kvar i huset. Lunchserveringen är däremot öppen under två timmar. Och OS pågår dygnet runt!

Hoppet är det sista som överger människan. Bokstavligt talat.
Jag trodde aldrig jag skulle tvingas sitta och se hästhoppning i ett desperat försök att få se Sverige ta ett OS-guld. Men igår var jag och lillebror vid point of no return och försökte engagera oss och sätta oss in i poängräkningens mysterier så gott det gick.
Jag var väldigt sugen på att föreviga detta ögonblick med en bild på bror klistrad framför hästhoppningen, men fick ta emot en massa hot som skulle sättas i verket om jag skulle göra allvar av planerna.

Vi har också kommit överens om att britterna måste ha satt någo form av elektromagneter vid bommarna, så att de ligger kvar när det passar och faller av när det krävs för att Sverige ska missa de ädlaste valörerna. Vad har världen emot oss, mot Sverige???

Lillebror försökte intala sig att hästhoppning egentligen är en fin gammal anrik idrott.
När vi sedan läste på om idrottshistorien så utkristalliserades den definitivt som en riktig överklassport och ingenting som kreti och pleti fick ägna sig åt. Visste du att Sverige tappade en OS-medalj i början av seklet för att den som tävlade inte var fänrik, vilket var ett minimikrav för att anses som ”gentlemannamässig”. Prestationen som sådan räknades inte, om man inte hade rätt bakgrund.

Jag erinrade mig ett av mina besök på Elitloppet och det fascinerande faktum att man spelade nationalsången för hästen, inte för kusken. Nu undrar vi om Tyskland kan ha ridit på en svensk häst och därigenom faktiskt ha roffat åt sig ett Guld som rättmätigt tillhör oss?
Hur som helst så är vi glada åt ett Silver. Nu lossnar det , visst?