Lagom till jag gav upp kampen mot mig själv…

Lagom till jag gav upp kampen mot mig själv och lagt mig i viloläge ringde mamma. Där behövdes assistans på taket för att få upp takplåt innan vintern. Jag diskuterade med mig själv i tio sekunder innan jag bestämde mig för att det där var en nödsituation och att vi borde åka dit trots snor och ömma kroppen. Så jag slet upp min lika förkylda man ur viloläget, ringde och hämtade upp min lillebror och så åkte vi till Ockelsjö för plåtassistans. De minst yra fick klättra på taket. Mamma var glad och hennes sambo ännu gladare och då var ju vi också väldigt glada att vi åkt dit för att hjälpa till. Man får lite energi av att göra nytta också. När vi däremot landat hemma igen kunde jag knappt vänta till jag fick bädda ner mig för natten. Det var liksom dagens höjdpunkt för mig!