Idrott är lek va?

Det är väl själva tusan att det ska behöva bli spännande helt i onödan? Leksand tar sin första bortaseger och vinner med uddamål över Almtuna, trots att man tappar en säker ledning. Eller finns det inga sådana?
För Modo tappar en tremålsledning flera gånger och förlorar i förlängning med 7-6.
Och i studion sitter Wikegård och säger att Modo måste ha en ny målvakt omedelbart för Alhsenfelt duger inte just nu.

Först får jag ont i magen innan jag hinner reagera på varför. I nästa sekund fattar jag och känner istället en obeskrivlig lättnad. Jag är plötsligt så sjukt glad över att jag inte längre har en son som spelar hockey på elitnivå och är i den utsatta målvaktspositionen. Jag fattar hur Alhsenfelts mamma känner.
Det finns få saker som tär så enormt på en förälder som att se sitt barn må dåligt. Att se sin unge knäckt. Utan självförtroende.

Visst, alla målvakter hamnar i den svackan mellan varven. Det är bara en fråga om hur snabbt man tar sig ur den och hur olägligt den kommer. Så är det för utespelarna också. Det är bara det att det märks så mycket mer när en målvakt hamnar där.  
Jag vet, sonen har varit där. Och så ont som det gjorde i hjärtat då kan ingen fatta, för det påverkar hela vardagen för dem som lever i det.

Det är ett tufft ok att bära för en 20-åring att känna att hela ansvaret vilar på ens axlar och att ingenting plötsligt stämmer när man måste prestera som bäst i en matchserie. Då gäller det att man har en bra mentor som kan få huvudet i rätt tankebanor igen. För sonen var det en av Modos dåvarande målvaktstränare som tog de viktiga samtalen. Det hjälpte ju föga vad jag sa.
För folk som ser matchen är det inte mer än ett konstaterande att målvakten var kass och att man borde hitta något bättre. Några giftiga kommentarer från läktarplats. Men det tar så hårt, så hårt.

Jag kommer att tänka på landslagsmålvakten Johan Thalberg, en riktigt, riktigt bra 21-årig målvakt i Västerås som i kvalserien 2009 gjorde två jättetavlor mot Södertälje. Intervjun i radion efteråt var så fruktansvärt jobbig att lyssna på. Som man led med killen som kämpade med tårarna, och där det till slut brast. Direkt efter intervjun bröt han ihop totalt och fick tas om hand. Radiosportens reporter säger att det är en av de svåraste intervjuer han gjort.
Så vad hände sen? Jo, Thalberg lade ner sin målvaktskarriär efter nästa säsong. Efter att han hämtat sig skolade han om sig till utespelare och i fjol spelade han faktiskt center i division1.
Idrott är en lek. Jag vet.

Numera går jag och tittar på sonen i innebandyns division 1. Där är han utespelare. Bränner han ett friläge – so what? Ingen kommer ihåg det efteråt. Sånt händer. Skillnaden mot att göra en tavla som hockeymålvakt i Allettan är enorm.
Just ikväll är jag glad att jag slipper den biten. Allt är inte roligt i idrottens värld.

Lagom till att jag konstaterat det kom 16-åringen hem från kvällens hockeyträning i Vännäs och slängde målvaktstrunken på hallgolvet. Ödets ironi.