En olycka kommer sällan ensam

Dagar när det dimper ner en helt oförklarlig parkeringsbot i postlådan vet man per automatik att det bara är början på en massa skit. Först blev jag triumferande glad eftersom jag med säkerhet visste att jag inte varit i Örnsköldsvik denna kväll. Lätt att bevisa.
Sen drog jag mig till minnes att stora delar av min familj varit med min bil på Modo-Skellefteå någon gång i krokarna och blev mindre triumferande. Men desto mer irriterad kan tilläggas.

Det var ändå ingenting mot vad min man blev när jag lade inbetalningskortet på 600 kronor framför näsan på honom.
Modos arena hade nämligen stängt av sin parkering och satt ett tivoli där denna kväll. Och samtliga övriga bilar stod snyggt parkerade på en asfaltplan bredvid där min man just av den anledningen trodde det var fritt fram att parkera. Lek med tanken att parkeringsbolaget lappade 70 bilar där på en kvart. 70 bilar á 600 kronor. Det ger en tim-inkomst på 168 000 kronor.  Vilken affärsidé!

Själv lämnade jag bara över inbetalningskortet med ett ”lös problemet” och funderade på vad jag kunde se fram emot härnäst. 
En timme senare ropade Julia att hela golvet var blött på toaletten. Vattenläcka. Eftersom jag hittat en bra strategi för p-boten gjorde jag likadant med toagolvet. Jag sa bara till min man ” lös problemet”.

Det gjorde han när han kom hem från jobbet strax efter 21. Naturligtvis gick något sketet plastfäste till toalettkopplingen när han just hade fått det tätt. Vid midnatt hade han med ”man tager vad man haver-mentalitet” fått skiten tätt och vi hade åtminstone vatten i ledningarna i huset igen. I morse hade det bara droppat en halv deciliter i baljan som stod under så det kanske sväller till under dagen.

Inte blev jag förvånad över att regnet hällde ner i morse. Näe, med den där gårdagen kunde det lika väl ha kommit tre meter snö idag!
Det går INTE bra nu.