Olyckligt vetande

Anton fick en chock när han skulle iväg med mopeden i morse.
”Det är ju lika mörkt som på natten”
Ja. Jag vet. Skillnaden är att jag har insett ganska länge att det här eviga mörkret skulle lägra sig över mig, medan det tycks komma som en komplett överraskning för min 16-åring. Han gav begreppet "lyckligt ovetande" ett ansikte.

Jag har hunnit gruva några veckor. Olyckligt vetande kallas det.
Och jag har försökt skjuta upp det genom att inte lägga på vinterdäck och inte plocka in studsmattan och trädgårdsmöblerna. Men mörkt och eländigt blev det lika fullt. Och första föraningen av snö kom lagom till jag definitivt behövde bilen och kånkade omkring en miljon däck, domkrafter och hävstänger i full storm i morgonmörker på en snögloppig garageinfart i tisdags morse. Som kronan på verket kunde jag inte lossa en enda av de där j-la bultarna som var åtdragna med maskin! Som tur var fick jag hjälp av en bekant som räddade min dag. Tack!
Det är nog det som kallas ljus i mörkret.