Den ilskna röjerskan

Igår morse vaknade jag med tät näsa och en grisig huvudvärk som inte ville ge sig. Till slut kapitulerade jag och drog en filt över mig och bestämde mig för att försöka vila bort det någon timme. Givetvis är det då det händer.
Jag hade precis somnat till när det ringde på dörren. Där stod en man som ville byta min vattenmätare. Direkt. Utan förvarning.
”Lycka till” sa jag.
”Du lär inte ens ta dig in i pannrummet utan röjning”.
Han traskade med mig ner och konstaterade att om han skulle komma åt att byta den skulle det mycket riktigt krävas en röjning.
Där började jag brottningsmatchen med mitt psyke. Jag ville verkligen inte röja pannrummet eftersom det stod på min mans att-göra-lista och jag har tjatat en del om det! Dessutom malde huvudvärken i skallen och näsan rann. Men jag är en rätt lösningsorienterad människa uppenbarligen. För precis när jag skulle säga åt honom att han faktiskt fick komma tillbaka nästa vecka hör jag mig själv säga något helt annat.
”Ge mig tio minuter”
Dagen var liksom ändå förstörd på något sätt. Självklart ville både han och jag få det bortgjort snarast eftersom vi nu ändå rent kosmiskt hade lyckats stråla ihop så att det fanns möjlighet denna dag sådär helt apropå.

Eftersom det var tre till på gatan som också skulle få sina mätare utbytta bestämde vi att han skulle börja där och så skulle jag röja ur så att han skulle komma åt vattenmätaren.
”Stressa inte, för det kommer att ta någon timme minst hos de andra” sa han och gick.
Med en djup suck rusade jag upp efter sopsäckar för att börja sortera vad som hur som helst skulle kastas och vad som skulle skickas till återvinning eller bistånd. Den gigantiska lådan med bland annat skor som stod mitt under vattenmätaren kunde jag inte ens rubba, så det var bara att börja tömma.
Jag kan utan överdrift säga att jag hann svära ganska många domar över min man och dessutom ägna mig åt kreativa förslag på hur jag bäst skulle straffa honom för att han inte gjort det han lovat och satt mig i den här sitsen. Arg är bara förnamnet.

Tio minuter senare stod mannen i hallen igen. När, det gick ju inte att byta hos någon annan heller, för alla hade tydligen belamrade pannrum och behövde röjningstid.
”Okej, fem minuter” sa jag och bar lådor, kastade, vräkte, staplade, baxade allt som gick i ett rasande tempo. Men speciellt sorterat blev det ju inte då.
Vattenmätaren blev bytt. När han gått var jag fortfarande så irriterad att jag bestämde mig för att fortsätta sorteringen och röjningen. Jag for fram som ett jehu och framåt eftermiddagen bar det iväg till återvinningen.  Jag var fortfarande arg när jag var klar. Så pass arg att jag tog badrum, toaletter, fönster och några golv av bara farten. Sen sydde jag de där gardinerna åt Julia och började på kuddfodralet mellan en massa körningar till Norrskenshallen.

Egen notering: Ilska fungerar utmärkt som pådrivare, men låt det inte bli en vana.
Idag kommer maken hem efter fyra dagar på resande fot. Gissa vem som INTE tänker röra ett finger då!