Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad.
Men jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp varje vinter.
När året är slut och snön ligger djup och slädarnas medar slinter.

Okej, jag är kanske inte riktigt som Adolphson eller Falk. Jag behöv er bevisligen varken djup snö eller års-slut eller slintande medar.  Jag är fast ändå. I min last.

Jag vill ha mer jul. Ge mig mer jul. Jag vill ha mer jul. Ge mig mer jul.
Tusen stjärnor som tindrar, glitter så långt jag ser. Av juleljus som glimmar, vill jag ha mer.

Så nu är utegranen på plats, julskivan i stereon, stjärngardinerna uppe och julglöggen invigd! Barnen jublar. Maken har gett upp bromsandet för länge sen. Mer jul!

Sen sist har jag genomlevt tre Halloween-middagar med varierande antal, åldrar och kön, gjort akututryckningar till höger och vänster för en uppsjö av olika maskeradkläder till både egna barn, vuxna och andras barn och vuxna, fått en adrenalinrush grande och ett totalt psykbryt på min man när han i stress backade ner bilen i ett dike, pendlat till stan sex av sju dagar, gjort en tandläkarutryckning, fotograferat trafikolycka med blodsockerfallsskakiga händer på isgata och besiktat bilj-veln med fyra (4!!) tvåor som följd.

Jag har slitit ut ett furugolv, eldat upp detsamma i min grillring i hällregn i ren frustration och ilska, lagt ett nytt golv i Julias rum, målat en triljon lister till två av mina kreativa byggprojekt som jag i nuläget suckar djup åt och inte förstår hur jag kunde sätta igång.
Jag har stått två daga  i 40 minuters bilkö till biltvätten (helt nödvändigt efter regn, diken och allmänt lertillstånd) åkt som en skottspole mellan Umeås ishallar med små hockeydomare, lekt datatekniker åt lillebror och handlat en del julpynt som jag inte skulle ha.

Men jag har också firat systersonens 18-årsdag, bakat surdegsbröd,  sett Leksand spela hockey, bjudit väninnans mamma på allhelgonamiddag och följt henne till kyrkan för minnesgudstjänst och fått en bra stund till eftertanke när ljusen över bortgångna tändes ett efter ett.
Nu försöker jag som bäst få igång vardagen, där alla är halvsnoriga, trötta och frusna. Byta en ruta, boka en ombesiktning, hänga en tvätt, reklamera ett par skor, skriva en text, ja ni vet.
Det. Där. Tråkiga.
Sen ska jag belöna mig själv med helt andra former av arbete. Utan adrenalinpåslag.