Hundliv

När min man blir riktigt sur på mig brukar han irriterat påpeka att jag ” behandlar honom som en hund”. Viss självrannsakan har jag ju, så det är klart jag mellan varven funderar på detta faktum.
Men just idag funderar jag på om det ändå inte finns någon jädra hundgen hos honom? Jag ser nämligen slående likheter i vissa avseenden. Eller så har jag helt enkelt inte lyckats med alla steg i lydnadskursen?
För så fort det kommer in en ny ”leksak” i bilden så tappar han fokus från precis allt annat.

I flera dagar har han väntat på en mobiltelefon som han beställt till MIG. Jag borde ha en ny tycker han. Rart tänkt, absolut. Idag kom han hem från jobbet och visste att jag haft en något körig dag. Han stövlar in i köket med jacka och mössa och säger omtänksamt till mig där jag står vid spisen  ”jag tar hand om maten älskling”.
Så långt allt väl. Men det är här hundgenen kommer in. För ni vet väl vad som händer när man kastar in en boll till en aldrig så lydig hund? Ja eller till en åtminstone relativt lydig hund? Just precis. Den tappar fokus från allt utom bollen!
Exakt samma fenomen observerade jag idag när han i samma sekund som han erbjudit sig att ta middagen blev varse paketet med telefonen som låg på köksbordet.  
Världen stannade. Ja eller den tog en helt ny omloppsbana och snurrade nu bara runt leksaken, dvs telefonen. Och där är han kvar!
Jag har observerat liknande fenomen hos mina bröder. Och hos mina söner. Och jag börjar nu fundera på om den där hundgenen i själva verket finns hos större delen av den manliga befolkningen? Och i så fall kanske det är helt berättigat att behandla dem som hundar emellanåt??

Min man sitter fortfarande djupt försjunken i mobiltelefonens mysterier. Middagen tror jag att jag fortsätter med själv. Eller så får jag helt enkelt ställa mig vid spisen, klappa mig på benet och ropa ”hit” , följt av ”plats” och se om det häver förtrollningen över leksaken. 
Tillbaka till verkligheten och hans riktiga hundliv!