Glädje och sorg

 Jag har haft så  fantastiskt mycket roligt den sista månaden. Men det har också funnits sorgedagar. För mig och framför allt för andra. Sånt som tagit mig hårt. Tre unga människor har gått bort under helgerna. Människor som jag haft olika relationer till under olika tider i livet, med minnen och anknytningar på olika sätt. 

Lennart, som övningskörde med mig och som lärde mig göra handbromssladdar på kyrkogårdsparkeringen på Haga för mycket länge sen. Som lärde mig göra eskimåvändningar med kajak i badhuset och gav mig en massa hantverkskunskap. Som jag brukade filosofera med framför brasan i Ålidberget.

Anders, som var en av mina första stora kärlekar och som sedan levt ett minst sagt brokigt liv, men som landat på fötterna och till slut hamnat rätt. När vi sågs en eftermiddag för flera år sedan pratade vi om hur livet skulle ha sett ut om vi fortsatt ihop. Det hade aldrig gått. Omöjlig kombination.  I höstas träffade jag en gammal lärare som berättade att varje gång hon ser mig så tänker hon på Anders, på det märkliga att skolans stökigaste grabb var tillsammans med ordentliga Monica som var elevrådsordförande.  Och nu är han plötsligt borta, han som fyllde 50 år samma dag som Sveriges fotbollslandslag stod för bragden i Berlin i oktober.

Idag begravs Patrik som bara blev 36 år. Jag hade inte träffat hans mamma på länge när jag fick höra av en bekant att han hastigt gått bort. Den natten låg jag sömnlös och den första tanke som infann sig nästa morgon var hur det skulle kännas att vakna upp till den hemska vetskapen att ens barn har lämnat livet. Jag klädde på mig och åkte dit. För visst är hans mamma i allmänhetens ögon en omtalad politiker och kommunalråd. Men hon är också bara en mamma precis som vi andra mammor.
Och vi vet hur fruktansvärt ont det där måste göra, eller hur?
Idag går mina tankar särskilt till Ulla-Maj och hennes familj.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag 
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
                                       Alf Henrikson