Titta noga nu. Det är ett av få tillfällen ni får se en Skellefteåtröja i den här bloggen. Min man slog vad med de här stackars två Modo-killarna på Artediskolan. Om Skellefteå skulle vinna över Modo skulle de gå i Skellefteåtröjor en hel skoldag. Min man var mycket nöjd när han gick till jobbet.

Någon timme senare ringde han hem. Min första tanke är ”vad har han nu glömt”.
Maken: Hej Älskling, är allt bra?
Jag: Jadå ( med stor misstänksamhet)
Maken: Skulle du kunna göra mig en jättejättestor tjänst?
Jag: Vad? ( här inser jag ju att den öppningen ger mig ett utmärkt förhandlingsläge)
Maken: Jag glömde Skellefteåtröjorna hemma.
Jag: Jaha ( han kan ju ändå inte på fullt allvar tro att jag tänker serva honom ett par Skellefteåtröjor??)
Maken: Skulle du kunna komma hit med dem?

Här är jag på vippen att säga blankt nej. Men sen inser jag att jag just nu sitter i världens bästa förhandlingsläge.
Jag: Det kommer att kosta.
Maken: ( suckar djupt) Jaja.

Efter att ha letat fram tröjorna kalkylerade jag ungefär hur mycket tid det där tog i anspråk för mig och under sparkturen dit hann jag fundera ut en massa alternativ på vad han skulle få göra i gengäld. Gånger hundra. Det är den ungefärliga taxan för att som Leksing leverera ett par Skellefteåtröjor.
Det var med stor glädje jag insåg att de där gigantiska paketen i hallen, vars innehåll han planerat att montera ihop i maj, nu kommer att bli färdigt inom två veckor. Vissa saker redan innan helgen.
Den största vinnaren i den här vadslagningen var utan tvekan jag. 
Delad glädje kan verkligen vara dubbel glädje ibland!

 Jag har sorg. Igår skrev jag under dödsdomen på Guldvolvon. Själva utlåtandet hade jag redan fått på bilbesiktningen. Nu gällde det bara att inse att den inte gick att rädda från den bärande rosten. Det gjorde jag igår kväll när jag fick det slutgiltiga beskedet från min rostlagare. Det är inte värt pengarna. Jag skrev under dödsdomen. Och jag känner mig som en förrädare mot den stackars bilen som fortfarande är i så bra maskinellt skick och som räddat mig så många gånger när våra mer exklusiva vrak inte velat starta.

Men nu är det alltså slut. Och igår diskuterade vi om vi verkligen behöver två bilar. Min man hävdar att vi inte kan ha en extrabil för att barnen behöver en, medan jag tänker att ibland måste man underlätta för andra och att ha en billig andrabil kan vara värt det. Jag orkar inte med allt tjafs när det ska köras till träningar o andra kortkörningar.
Jag behöver i princip alltid bilden i jobbet, men min man hävdade att det var inget problem eftersom han aldrig behöver den.  Jag vill ha en akutbil som alltid startar, medan min man anser att planering  är det enda som krävs och hur svårt kunde det vara ? Typ. Och alla körningar till fotboll och hockey fick väl andra föräldrar kanske ta mer tag i nu då.

Så i morse när min man fortfarande fortfarande sov så lånade jag ut Guldvolvon till dottern. Jag behövde inte bilen förrän framåt kvällen så jag tänkte stoppa i motorvärmaren till Chryslern framåt eftermiddagen.
Gissa om min man blev irriterad när han skulle till jobbet och

A) Guldvolvon var utlånad till ett barn

 B) Chryslern inte startade på grund av att han inte planerat att stoppa i motorvärmaren för att kunna använda bilen i jobbet.

Jag får se om diskussionen om en eller två bilar tar en annan vändning idag. Och ni som har en billig, besiktad rostfri 745a stående kan ju slå mig en signal!

I helgen har vi varit i Stockholm och flyttat åt stordottern. När vi lämnade huvudstaden i går morse för att kryssa genom stockholmstrafikens bilköer sa min man : Jag insåg just varför jag inte vill bo i Stockholm.
När jag skulle köra in bilen på den igensnöade garageinfarten igår kväll efter 65 mils bilkörande i halv orkan sa jag: Jag insåg  just varför jag inte vill bo i Norrland. 

 Det är per automatik som följer: Varje gång jag lämnar Nordmaling för några dagars miljöombyte så vräker snön ner. Ohämmat.

Jag har fullt upp idag! Vasalopp och VM.Och fråga mig om jag älskar Vasaloppssidan där man kan följa åkarna. Särskilt den här med de små gubbarna man kan  se spurta fram i spåret. Jag är som förhäxad!  Just nu hejar jag för fullt på de åkare som jag känner i Vasaloppet. Brorsonen går strax i mål i Mora ser jag. Han är åkare C där på trackingen på webben. Ett betyrggande avstånd till Anja Pärson och min svåger Leif, Antons hockeytränare Christer och min Leksandspolare Sven.  Jörgen Brink var min kontrollåkare, och han är ju som bekant redan i mål. Sjukt bra jobbat allihopa!

 Jag har en lång lista som jag desperat vill pricka av. Men det står förbaskat stilla. Det är verkligen två steg fram och minst två tillbaka. Badrummet var i princip klart i fredags. Bara lite målning. Typ. Men målaren är mer intresserad av att spela songpop, fördriva tid på facebook , se film och dåliga hockeymatcher på TV. Kan jag avskeda honom? Och kräva skadestånd??

Och bilen som min mammas sambo var så rar och bytte signalhorn och bilbältei i fredags och som jag trodde var i topptrim inför besiktningen fick sig en kyss igår så höger bakljus rök. Och inte en enda i bekantskapskretsen verkar ha en skrotig 740 eller 940 kombi som man skulle kunna köpa loss lyktan från. Jorå, de finns på biltema – men inte i Umeå som verkar vara det enda varuhuset i hela landet där den är slutsåld. Jag blir så trött.

Och trött är jag efter en helkväll på Näslunds igår med min mans chef och kollegor. Riktigt jädra kul och skönt med den utlovade sovmorgonen idag också kände jag. En sovmorgon som uppenbarligen frös inne.Chauffören tog liksom semester.  Så strax efter fem i morse fyllde JAG baguetter, kokade gröt och körde ner två trötta pojkar till ishallen.  Sen körde jag hem och funderade på om jag skulle byta ut chauffören också? Och kräva skadestånd?

Dagens roliga var att jag fick sova ett par timmar när jag kom hem, innan jag skulle köra nästa son till tåget, att jag fick se Sverige ta två VM-silver, att sonen och hans lag vann bortamatchen i Skellefteåtrakten med uddamål efter en, enligt uppgift, extremt spännande matchavslutning.
Badrummet är färdigmålat och baklykteskiten har jag fortfarande förhoppning om att kunna lösa innan besiktningen. Vi lämnar det så. 

 Veckan som gått.

Ett halvklart badrum, en halvreparerad bil, en halvkaotisk hall och en halvdöd Monica.
 Ja, mellan varven har det känts som någon form av Hel-vete, snarare än Halv-ete.

Heltidiga morgnar, en heldag med blivande 80-åring i stan för att fixa pass, resväska och annat, en helkväll  för mamma som fick åka ambulans till NUS efter amatör-rökdykeri när Hjåggsjöskolan brann, en helvecka vad gäller åtaganden man helst vill slippa, heltråkiga besked, en heltrött Monica.

En gigantisk bonus i form av Leksandsvinst mot Stockholmarna på hovet fick jag dock.

Vid midnatt ikväll hoppas jag ha ett helklart badrum, en helreparerad bil, en helpigg mamma och en helvinst för sonen som spelar" hemmamatch" mot Skellefteå AIK ikväll – i Vännäs.
För att planerna ska gå i lås krävs en flitig man, en resa för mor och son och repobjekt till Vännäs via Hjåggsjö om en stund, och en stor portion jävlar anamma.
Sen ska jag sova drömlöst och vakna utvilad till solsken när jag åker med sonen till ishallen i morgon bitti. Wish me luck.

Packat och klart. 04.38 avgick bussen mot Arvidsjaur.  Själv var jag sugen på att följa med. Jag blir alltid det när ett lag ska iväg någonstans. Det är en speciell stämning, en känsla som man har i kroppen sen man själv var aktiv. 
Efter diverse paniksamtal eftersom bussen var sen, en spelare hade utrustning på ishallen i Vännäs och visste inte om han skulle ta sig in där och några andra detaljer att lösa en morgon den här tiden, så löste sig allt till slut. Jag och tränarenfrån LN91  har visserligen ringt och väckt några, men det är smällar man får ta. 

Jag som skulle gå och lägga mig är så uppe i varv och sådär småfrusen efter en halvtimme utanför ishallen att jag inte vet om jag kan sova just nu.
Det kanske är någon som just kommit hem från krogen som man kan socialisera med?? Min man lär sova djupt ett bra tag till i alla fall. Han kom hem från jobbet en timme innan jag skulle kliva upp. Vi är lite i otakt.

 Inget Guld i mund denna morgonstund. Mer bly. Det är något som känns lite sjukt med att stå och koka Spagetti Carbonara till frukost 3.30 en lördagmorgon. Matsäcken är packad, sonen mätt, hockeytrunken klar i hallen och bricanyl och allergitabletter i fickan. Medicin inhalerad, kudde och täcke hoprullat och mössa och vantar framtagna. Vi hade till och med fem bloggminuter över.  Sonen är rädd för att han inte ska kunna sova på bussen – det känns som det minsta problemet just nu. Mot Arvidsjaur!

 Den här fredagen vill jag helst lägga till handlingarna. Jag var chaufför åt väninnan till ett veterinärbesök med hennes insjuknade katt som var väldigt medtagen. Det slutade på värsta tänkbara sätt och hon fick åka hem i tårar med tom bur. Sorgligt.

I direkt anslutning till det fick jag ett tråkigt sjukdomsbesked från en av mina nära.
Det sög det mesta av orken ur mig faktiskt.
 Det enda goda med att jag varit medvetslöst trött sedan jag kom hem, är att jag tror att jag kommer att somna omedelbart när jag lägger mig alldeles strax. Så snart tvättmaskinen har stannat ska jag hänga hockeyunderstället på tork och sova några timmar så att jag är pigg och glad i morgon bitti kl 04.00 när jag skjutsar Anton till ishallen. Då avgår nämligen bussen till Arvidsjaur för dubbla matcher. Livet rullar på.

 Min 16-årige son och jag har varit ensamma hemma ikväll. Vi bestämde oss för att ha kvalitetstid. Ni vet, sitta i köket med tända ljus. Dricka te. Prata om tjejer och sånt.

Så hur hamnade vi framför Champions League-matchen mellan Real Madrid och Manchester United? I ett kolmörkt vardagsrum i den flimrande platt-TV:ns sken. Med popcorn och Ramlösa.