När vi hade missat ume-flyget på Arlanda gick vi och fikade. I kön när vi skulle betala blev det en sån där situation där killen som betalade innan mig sa nån halvlustig kommentar spontant, och jag hängde på. (ungefär som på en katalansk bar, med andra ord!) Vi hade lämnat våra grejer vid ett bord redan, och killen satte sig precis bredvid (förstås av en slump). När vi sen packade ihop och gick så sa jag ’Hejdå’ till honom, och han såg jättehäpen ut.

Det hade varit stört omöjligt att INTE säga ’hejdå’ i samma läge i Katalonien. Jag menar, där hade ’hejdå-et’ bara kommit av sig själv. Där säger man ’hej’ till folk i ett väntrum. Och ofta ’hejdå’ när man går ut ur en hiss med okända människor. Har man då bytt några ord i en fikakö, suttit bredvid varann och fikat (dock utan att ha pratat under fika-tiden) – så är det bara helt solklart att man säger ’hejdå’ när den ena går.

Men, den säkert jättetrevliga svenska killen såg mycket förvånad ut.

’Tack’ – det är det man ska överdriva att säga, men inte ’hej’ och ’hejdå’. Eller hur?