Idag åkte jag till Umeå för att ordna upp det där med mobilabbonemanget. De sa ju att jag skulle ha med ett intyg från folkbokföringen på att jag höll på att återinvandra. Men, de har varit snabba, så jag fick ut ett personbevis där det framgår att jag är folkbokförd i Vännäs.

Efter en halvtimmes fixande på Teliabutiken, när den trevliga expediten ska hjälpa mig lite att komma igång med telefonen tar det stopp. Det går inte att komma ut på nätet. Hon ringer någon överordnad, och de pratar länge.

Det visar sig, att eftersom deras dataregister inte är uppdaterat så går det inte att ordna ett abbonemang. TROTS att jag har med ett personbevis.

Jag känner en stark känsla av frustration. Jag har lämnat ett soligt och varmt Vännäs och åkt in enkom, då jag fick information om att det skulle gå att ordna idag, med papper från folkbokföringen. En del frågor ställs, ’har du ett hyreskontrakt eller något sådant här i Sverige’ – ’Eh, jo, jag äger ett hus, en bil och på onsdag börjar jag jobba….’ (sonen är inskriven i förskoleverksamheten och har till och med redan sin egen klädkrok med namnet utsatt.)

Men, jag ska måsta betala en deposition på 3000 kronor SOM JAG INTE KOMMER ATT FÅ TILLBAKS, så jag blir otroligt sur och säger hejdå och går. Tjejen var väldigt tillmötesgående, så henne har jag inget att säga om, men jag kände igen känslan från vissa saker under den första tiden i Spanien. När frustrationen är stor. Man gör allt rätt, men ’systemet’ hänger bara inte med, och man kan inte bli delaktig i det ’vanliga’ som omgärdar en (som till exempel att ha en svensk mobiltelefon istället för att vänner och bekanta ska ringa till det spanska numret…)

Nåväl, det är ganska patetiskt att bli arg och frustrerad över en sådan här sak när det inte är något ’riktigt’ problem i ett större perspektiv. Men, jag blev på riktigt dåligt humör, jag erkänner.