Den här bloggen ska ju handla om min återflytt till Sverige och min katalanska familjs integrering in i det svenska samhället. Jag har massor av tankar och funderingar av mer samhällsaktig, kanske politisk karaktär. Men, för tillfället känner jag inte att jag vill lägga den tiden… Det kanske kommer. Så, till trivialiteter!

Det är märkligt hur kyckligfrysdisken har förändrats sedan i slutet av nittitalet… När jag flyttade till Spanien minns jag hur kycklingfrysdisken var full med – kyckling. Alltså, hela, djupfrysta kycklingar till billigt kilopris. Lyxen var ’Stinas kyckling’, djupfryst färdiggrillad kycklingvariant.

När jag köpte kyckling sist fanns det två små stackars hela frysta kycklingar i hela frysdisken. Jag skulle för matlagningen jag hade i åtanke i Barcelona ha gått till charken, beställt kycklingen uppstyckad för att göra gryta. Så går det ju inte till här, så när jag tittade på de två, små kycklingarna såg jag mig vidare för alternativ.

Jag hittade påsar med kycklinglår, rejält stora, med en del av ryggbenet kvar, och mer kött än bara den lilla kyckling-’klubban’. Detta kändes rätt, bara att kapa till två delar, och jag skulle få min styckade kyckling till kycklinggryta.

Någon ’Stinas kyckling’ ser jag inte till, däremot allsköns andra varianter av färdiglagade kycklinggrejer. Det är faktiskt sant att det finns väldigt mycket färdiglagad frysmat i våra svenska livsmedelsaffärer…

Ser kycklingfiléerna. Vet att nästan alla svenska kycklingrecept verkar baseras på kycklingfiléer numera. Är själv försiktigt skeptisk, kan ju lätt bli torrt… Helt uteslutet till min kycklinggryta iallafall. Men, jag hoppar nästan till. Mina rejäla kycklinglår kostar mellan 25-29 kronor kilot. Och kycklingfiléerna mellan 125-129 kronor kilot. HUR kommer det sig att ’alla’ använder kycklingfiléer hela tiden med denna enorma prisskillnad? När kycklinglåren oftast dessutom blir mörare och godare?

Och – hur ofta tillagar vi svenskar en vanlig, hederlig, hel kyckling i ugnen numera?