Idag är det helgdag i Spanien. Man firar grundlagsinförandet. Grejen är att det i år är 30-årsdagen. 1978 alltså…. Det är väldigt nyss. Folk födda -78 är unga. Och, så är även demokratin i Spanien.

Man ska tänka på att ända fram till slutet av 70-talet var Spanien rejält hårt hållet. Det var censur av filmer och musik, och självklart i böcker och tidningar. Censur av politisk karaktär, och även naket och annat ’revolutionärt’ bortcensurerades. Skilsmässa existerade inte, än mindre någon aborträtt. Landet styrdes av män. När man ser bilder eller inslag från de första riksdagsförhandlingarna efter det första valet är det enbart män som syns.

När Zapatero presenterade sin regering efter Aznar-eran hade han lika många kvinnliga ministrar som manliga. Snabbt marcherat på 30 år…

Dock – det finns ett problem med den spanska grundlagen. Den togs fram i anslutning till Francos död, man hade en övergångsregering och grundlagen skulle alltså försöka hitta en väg för ett land som levt 40 år efter en diktators vilja, och som innan dess sargades av ett oerhört tragiskt inbördeskrig. Då, på slutet av 70-talet levde väldigt många som varit med om det spanska inbördeskriget. Man var rädd för att något skulle gå fel som återigen skulle äventyra säkerheten i landet, och en gemensam känsla för att ’gå vidare’ blev stark.

Grundlagen försöker alltså moderninsera landet, få in demokrati, ta hänsyn till de historikt sett starka delarna av landet som haft självstyre i varierande grad och som genomlevt 40 års direkt förtryck av sitt språk och sin kultur (Galicien, Baskien och Katalonien) och upprätthålla balans i detta heterogena land. Man lyckades nog över förväntan.

Men…

Det är samma grundlag idag 30 år senare. I princip inget är förändrat. Och det har blivit en oerhörd politisk prestige i förslag till grundlangsändringar. Jag kan förstå det, då vissa tror att man ska börja ’dra fram’ grejer från det förgångna (=inbördeskriget). Men, jag kan ändå inte förstå att rädslan är så stor. Alla demokratier ändrar väl saker i sina grundlagar då och då. Det är väl inget märkvärdigt! Men i Spanien är det det.

Kronprinsen fick en dotter som första barn. Sen fick han snabbt ytterligare en dotter. Skulle det inte komma några fler barn är det ju klart, Leonor är kronprinsessa, men föds en son blir han kronans arvtagare. Grundlagen måste naturligtvis ändras så att det är den förstfödda som ärver kronan, så länge Spanien nu är monarki. Men, även en så (faktiskt för alla spanjorer, i princip) självklar sak blir komplicerad, för ändras en sak i grundlagen faller de riktigt högerkonservativas argument om att grundlagen ska skyddas från intrång.

Så – i vissa saker märks tydligt hur ung demokrati är i Spanien. I många andra ting har moderniseringen gått hisnande fort.