Ja, nu är det turbulent bland Socialdemokraterna. Tyckte det var lite intressant att höra SSU-ordföranden prata om maktstrukturer och folk som hänger sig kvar vid politiken för att markera sina revir och som blir angelägna om att bita sig fast då politiken blivit livet. (lite av min tolkning, men tror det var ungefär så som menades i debatt häromdagen, fast innan Mona aviserat sin avgång)

Bekymret är att det nästan är omöjligt att bli nationell toppolitiker idag om man inte är inskolad, infödd och uppavlad i ett parti.

Träffade några gamla, goda vänner häromkvällen. Kompetenta, duktiga, socialt kompetenta och oerhört trevliga kvinnor i sina bästa år. Frågade om de trodde de skulle passera för en ministerpost eller liknande.

Ingen av oss vid bordet trodde det. Och jag tror att vi är ganska normala! Men, kanske har någon av oss under någon period inte betalat tv-licens. Kankse någon annan vid något tillfälle anlitat barnvakt. Eller kanske rentav någon i sällskapet någon gång anlitat någon hantverkare för något mindre jobb och löst det utan kvitto (vi var alla i omedelbar närhet av det magiska 40-strecket, och det har ju hunnit passera en del…)

Visst ska politiker föregå med gott exempel. Men, vågar socialdemokratin satsa på något annat än en politikerbroiler med tanke på den granskning och uthängning som numera är kutym? Och skulle kanske det inte vara bättre med en som verkligen kan förnya?