Fram till ganska nyligen var jag svenskt lagom i frågan om vårt statskick. Jag tyckte att vårt kungahus är goda representanter för Sverige och att det är en trivsam sak att kunna ha ett "levande historiskt monument in i nutiden" där slotten faktiskt befolkas, och de stora kulturhistoriska värdena istället för att blir konferenscenter eller ytterligare museum faktiskt används, eftersom kostnaderna inte kommer att ändras om man lägger ner kungahuset och monarkin.

När Victoria och Daniel gifte sig ändrade jag ståndpunkt. Det kom sig nog när Victoria fick lov att anhålla om tillåtelse för att gifta sig med Daniel av regeringen. Samt, att det i samband med detta blev klart att hon måste gifta sig med en kristen person. Och att hon måste vara kristen.

Vi har ju religionsfrihet och att behöva få tillåtelse för att välja livskamrat – det fungerar inte för mig! Jag blev republikan!

Nu erkänner jag glatt att jag satt klistrad framför det kungliga bröllopet precis hela dagen och till sändningen slutade, och att det i morse föll en liten tår när Daniel glad och stolt berättade om sin nyfödda dotter. Självklart inväntade jag presskonferensen kl 7.00. Men, att denna bebis ska ärva en statschefspost, nej, det kan jag inte stå bakom!

Folkpartiets allmänna linje i frågan är att man står bakom Torekov-överenskommelsen, men jag vet att det finns ganska många republikaner i leden.

HUR en republik skulle se ut och hur statschefen skulle väljas har jag inte fördjupat mig i. Men gärna en mer opolitisk variant, där Victoria gärna skulle få ställa upp! Jag skulle nog kunna lägga en röst på henne, för jag tror hon är lämpad för uppdraget. Men att födas till det? Nej!