Inlägg 13 dag 13. Från Kyrkplatsen i Gillesnuole till Björkheden. Endast 2 km.

Idag var det riktigt fint väder. Varmt och skönt. Nu börjar de fina färgerna i björklöven komma igång.

Vid Hilberts avan nedanför Bjöärkheden ser man Nase och Storsandberget. Nase med mera snö på.

Om man zoomar in bergen till höger om Sandberget så ser man Båtsoiåive och Guongern med Äivesåive bakom.

Så nu börjar jag närma mig Ammarnäsfjällen. Efter vägen är det ca 3 mil kvar till Ammarnäs.

Jag såg en stor fågel som seglade bort mot Vuovosberget.

Vuovosberget i sikte.

Jag gick faktiskt samma sträcka för några dar sedan och då skrämde jag en spillkråka så idag trodde jag att jag skulle kunna smyga mig närmare och få den på en bild. Men tji fick jag den flög iväg helt tyst denna gång. Kan det betyda att den fått ut ungarna nu när den inte väsnades som förra gången?

Jag satte mig på en stubbe i närheten för att fika och hoppades på att få se den igen, men icke det.

Jag gick vidare till Vuovosbäcken för att invänta bussen. Det kommer stora mängder vatten med den här bäcken.

Den har ett stort avrinningsområde att mata undan vatten ifrån. Jag har markerat sjöarna som har avrinning hit med orange prickar. Bertejaure, Racksjön, Suotsträsk, Vuovosträsk, Östra och Västra Råvo, Gubme och Slikte plus alla mindre bäckar och tjärnar.

Artur Johanssons egenhändigt byggda kraftverk torde nog ha fått det vatten det behövde för att producera el.

Nu tror jag att jag har gått den här sträckan klart. Nästa gång bär det av mot Övre Sandsele inte alls långt bort bakom backarna.

Idag såg jag inga älgar på min vandring men två fjolingar när jag åkte buss med Jocke tillbaka till Sorsele.

Ha en bra vecka! Vi hörs och syns!

Hej! Jag kommer nu att sätta in bilder ifrån dagens upplevelse, att få se hur de bar sig åt när de harvade Potatisbacken och gjorde i ordning för potatissättningen. Allt verkade gå mycket bra det här året. Jag sätter in bilderna utan någon som helst redigering. Det blev många bilder men tyvärr så går det inte att visa filmerna på bloggen. Ni som har Instagram kan kika på filmer som flera med mig lagt in. Mitt Instagramkonto heter   irgrundstrom

Håll till godo!

Här ser vi harven på väg upp. Den dras upp av ett spel som drivs av Johan Sjöströms traktor och Jan Strömgren dirigerar uppe på toppen.

Två stycken står på harven och följer med upp.

När de är uppe kopplar de om för nerfärd och går eller springer vid sidan för att styra harven rätt till nästa drag.

När jag kom dit hade de redan hunnit långt i arbetet och det var snart dags för dem att få fikarast vid ladan på ängen bredvid. Där fanns Ingemar Strömgren som hade kokat gott kaffe i storsvartpannan över öppen eld. Någon annan stekte korv i stekpanna och någon bjöd omkring bröd av olika sorter.

Efter rasten var de i full gång igen. Sten-Olov Thuresson spanar uppåt för att se att allt går som planerat.

De här två har hunnit så långt att de håller på dra upp gränsen till sitt område. Sen kan de börja sätta potatisen.

Här är Tony Jonsén och Halvar Sjöström på väg upp.

Uppe hos Jan får de säkert bra betyg

så nu kan de koppla om och sprinta neröver igen.

Förr gjordes det här arbetet med häst som fick gå på skrå och dra harven. Säkert ingen lätt uppgift i den branta backen.

Uppe på krönet är plogkäppar uppsatta efter fjolårets linjer innan harvningen och likadant nere så att ägarna av de olika områdena kan dra upp skiljelinjer mellan sig. Jag tror det är familjen Forsvall som håller på med något sådant längst ut till vänster.

Ulf Johansson är van att mäta från sitt tidigare yrkesliv och vet precis hur han skall göra.

Ja så fortskrider arbetet i den riksbekanta Potatisbacken. Här har Kung Karl Gustaf och Kronprinsessan Viktoria också haft äran att få vara med vid sättning och upptagning av potatisen.

Så här kan backen se ut fram på sommaren. Jag hoppas kunna återkomma med bilder då.

Lycka till alla potatissättare!

Luffen dag 12. Gillesnuolegårdarna till Gillesnuole kyrkplats. Stannar till en stund vid gårdarna.

Den här bilden är tagen för något år sedan. Den passar att ta med för att visa samerna Jonas Öhman och hustru Annas gård. Gillesnuole 1:3.

Jag kan inte lämna den här historiska platsen utan att nämna något om gårdsägarna från förr.

Foto taget vid Centralstationen i Stockholm d 20 april 1935. Jonas Öhman med sonen Alf.

Jonas var i Stockholm i något tingsärende. Han var allmänt anlitad av bygdens folk i juridiska ärenden eftersom han var mycket kunnig och beläst.

Gillesnuole 1:2

Slarvigt inscannade historiska dokument som jag hittade i mina datagömmor, regelvidrigt sparade utan att ange källan. De kommer i alla fall ifrån dokument om avvittringen.

Från Gillesnuolegårdarna gick jag vidare till Gillesnuole kyrkplats som ligger ca 4 km längre västerut.

Gillesnuole kapell.

Kyrkplatsen är en fantastiskt fin plats att besöka och uppe vid vägen kan man läsa om platsens historia.

Kyrkans interiör. Här hålls gudstjänster och högmässor ett antal gånger på sommaren.

Om man går förbi kyrkplatsen och en bit genom skogen kommer man till Gillesnuoleforsen.

De 8 sista bilderna kommer från en utflykt som jag gjorde dit för någon sommar sen. Än är inte löven utslagna och regnet öser ner i Sorsele idag. Nu har jag kvar ca 3,2 mil av äventyr på min luffarvandring till Ammarnäs. Det dröjer ett tag till innan jag fortsätter för det ser ut att bli regn och mulet ett bra tag framöver enligt rapporterna. Ni får kika in på bloggen ibland och se när jag fortsätter. Ha det så bra alla…det är trevligt när ni kommenterar.

Inlägg 11 dag 11. Jag lägger in sträcka 12 också på kartan för den sträckan gick jag i lördags. Jag skulle ha en ledig dag men det blev ändå så att jag gick den då. Övre bilden är från Svarttjärn maj 2021.

Dag 11 startade jag i Svarttjärn. Min vän Rosmari kom och mötte mig och vi gick och pratade en bit tillsammans. Jag glömde ta foto på hennes hus och foto på henne har jag bara i mobilen. Notera vattenfallet Brudslöjan där framme på berget.

Antingen bor det ingen här eller också gillar de inte insyn. Granen växer uppefter husväggen.

På andra sidan vägen är det desto fler hemma. på den lilla biten räknade jag till 14 myrstackar, större och mindre.

Myrstackstaden gränsar till den gamla skolan i byn om det kan ha någon vetenskaplig betydelse.

Längre fram passerar jag Sandbäcken som är upphovet till vattenfallet Brudslöjan.

Det finns en början till grönska om man tittar nära.

Berget Peruken vid byn Hemfjäll. Namnet Peruken lär betyda ”den högreste” vet inte om det stämmer men det är ett passande namn.

Från Svartvika i Hemfjäll kan man fota Brudslöjan i den här vinkeln så att man även kan se brudkronans tinnar beroende på årstid och vattenmängd.

Nere vid Svartvika ser man ut över Storvindeln där isen ännu ligger.

Isen ser ut som trasmattor som lagts i blöt.

Nu ser jag Brudslöjan bakom mig och till höger Alvins timrade uthus. Han lär alltid ha haft våffelsmet färdig när han fick ”främmen”. Han dog för något år sedan.

Efter att ha tvärvarit in till Alf och Birgit gick jag vidare. Den andra uppförsbacken sen Sorsele.

Genom aspdungen skymtar jag det fina timmerhuset där farmors syster Sofia bodde med sin man Karl Ers´n.

Här uppe på parkeringen får man en fantastisk utsikt över Hemfjäll och Storvindeln.

Snett över älven på andra sidan ser man gården Vika. När Sorselevägen inte fanns så bodde ju alla lika centralt vid farleden Storvindeln, men när vägen kom till så blev de mer isolerade på södra sidan när trafiken med Älvkungen slutade gå. De flesta flyttade över på norra sidan och husen ägs nu som exklusiva fritidshus, väl skötta och väl använda.

Man får nästan svindel när man tittar upp på Peruken.

En väl använd och välskött byastuga har de också i byn.

Så, nu är jag ute i glesbygden igen. Här stannar jag för kafferast vid Abram Larssons Silbojokk. Det går en skröna om att han hittat silver vid bäckens källflöden men inte velat tala om det för någon för att det inte skulle bli någon ny silvergruva som i Nasafjäll som många minns med fasa. Jag misstänker att han kallade den Silbojokk för det silverglänsande fina vattnet. Klart fint vatten torde väl bli mera värt än både silver och guld framöver.

Jag vandrar vidare mot Gillesuole. Jag hörde många korpar och kråkor uppe på berget jag passerade. De hade väl nån mat de slogs om.

Det finns många stavningar på Gillesnuole jag håller mig till den gamla.

Berättelse om Gillesnuole gårdarna kommer i nästa inlägg. Den där älgtjuren höll mig sällskap medan jag väntade på bussen.

Den tog ingen notis alls om mig förrän jag visslade åt den. Då stod den i flera minuter och tittade på mig innan den kunde artbestämma mig och sprang iväg över vägen in i skogen.

Det börjar bli svårt att hålla rätt på vilken dag det är men den där turen gjorde jag igår måndag d.23 maj. Idag och imorgon vilar jag. Vi ses och hörs!

Luffen 10 dag 10. En utflyktsdag mellan Hällnäs och Nedre Svarttjärn. Kan räkna in sträckan på 4 km på asfaltvägen.

Ja så har jag då gått halva sträckan mellan Sorsele till Ammarnäs. 4,5 mil från Sorsele och 4,5 mil till Ammarnäs.

Hej Seite! Här bodde jag i sju år fram till 2021. Så nu är jag på hemmaplan…ska se om Kent & Monika är hemma.

Nej ingen hemma …ringer och hör att de är på väg men jag har inte tid att vänta. Bussen kommer snart. Tar med en bild på Seite, som gården kallas, från sjösidan. Sitter en stund och fikar det sista från termosen och går sedan vidare till Nedre Svarttjärn. Dit hinner jag innan bussen anländer.

Tar en bild västöver innan jag går. Längst till höger skymtar Brudslöjan.

Lite mer i närbild. Hemfjället med snö på och Sandberget och Sandbäcken med sin brudslöja.

Nere i viken i Seite är det stilla..inte en enda sjöfågel. Men svartvit flugsnappare och bofinken sjunger så vackert.

Det är inte långt till Svarttjärn

En välkänd gård där det har varit loppis i många år. Här bodde pappas kusin Edla förut Och Frans från Varåive bakom Jibbmokken.

Här bodde Edlas bror Arvid och hans fru som var lärare i Svarttjärns skola.

I huset bredvid bodde Edlas bror Alfred.

En sommarbild från Svarttjärn.

Här väntar jag på bussen.

Hej så länge!

Inlägg 9 dag 10. Jag tog en ledig dag för att vara ute i naturen och fota och fika och njuta. Det blev ändå en liten sträcka på asfalt, ca 4 km. från Hällnäs till Nedre Svarttjärn. Dagen blev fantastiskt skön i det underbara vädret. jag tog så många bilder så jag kommer att dela upp det på två inlägg. Ett idag och ett imorgon.

Efter att ha gått någon km byter jag asfalten till en fikastund  vid Storvindelns strand.

Perfekt sten vid stortallen.

Utsikt västerut.

Mot söder..Jibbmokken gör sig inte rättvisa när rasbranten ligger i skugga. Den är mäktigast i morgon och kvälssol.

Mot sydöst. Det fattas lite grönska för att det ska bli perfekt. Om en vecka är det stor skillnad.

Medan jag sitter och kikar på Jibbmokkens stenblock som förmodligen kommer att se likadana ut i många tusen år till så dyker det upp två smålom precis tio meter framför mig. Innan jag hunnit byta till kamera så hade den ena dykt och den andra tog snart efter. Kikare är bra men man kan lätt missa det som händer intill istället.

När lommar väl dykt kan de simma långt under vattenytan. De kom i alla fall fram vid västra udden.

Efter en timme ca gick jag upp till vägen och in efter en gammal körväg ”Arnvalds vägen” upp under berget.

Vad jag inte visste när jag stod här på vändplanen var att jag hade en älgko och fjoling bakom ryggen i skogen.

Jag hörde att det knakade och såg bakänden av fljolingen som sprang iväg uppöver..

När jag suttit en stund på en stubbe uppe på hygget fick jag syn på älgkon nedanför mig.

Jag tittade på henne i kikaren för att se om hon hade lagt öronen bakåt men hon såg inte alltför arg ut, mest bara som om hon inte bestämt sig för hur hon skulle agera. Mitt ute på ett hygge som var markberett och med mina onda knän hade jag inte haft en chans om hon hade anfallit..

Hon får stå där i lugn och ro och spana. Det är lika bra att jag tar mina foton så kanske hon flyttar på sig innan jag  ska ner.

Peruken med byn Hemfjäll till vänster och de snöklädda bergen är Luletsåtse och Jilletsåtse mellan Gillesnuole och Råvosjöarna.

I mitten syns Sandberget med lite snö kvar på toppen och Nase med mer snö t.v.  Häggås by på andra sidan Storvindeln t.v.

Älgkon hade gått undan från vändplanen och stod inne i tjockskogen så jag såg henne inte. Jag tänkte att jag går på samma vis som om jag aldrig hade sett henne och det gick då bra. Hon hade säkert koll på mig.

När jag kom ner till Tallbacken tog jag det här fotot. Vad jag inte visste då var att det stod en älgtjur och betade i diket. Jag har satt en ljuslila prick där han är.

inzoomad.

Den fick vara ifred och äta där ett tag innan jag skulle passera.. Jag hade ingen särskild brådska. Älgtjurar känner jag mig inte särskilt rädd för på våren. De verkar fredliga.

Sen gick jag till Sejaur för att se om Kent och Monika var där. Ingen hemma så jag gick vidare till N Svarttjärn där jag inväntade bussen.

Mer bilder kommer imorron. Nu ska jag ut i finvädret. Hej så länge!

Inlägg 8 dag 9 . Även idag blev det en kort sträcka, dels beroende på att bussen som är uppe och vänder i Ammarnäs medan jag promenerar blir borta allt kortare stund och att när det finns mycket intressant vid sidan av vägen att kolla på så blir asfaltkilometrarna färre. Idag gick jag 2,6 km ca från Slaktartjärn till Hällnäs.

Närmade mig Storsjö…

Där finns en fullt utrustad däckverkstad som gör att folk i byarna omkring får en fantastisk service. Bra att den finns i närheten om jag skulle däcka.

Spår av en svunnen tid, troligtvis är det Paul Hälleberg som har satt upp den fina hagen. Hällebergs fick pris för sitt fina jordbruk här i Storsjö.

Där framme skymtar jag Hällebergs f.d. gård som numera ägs och jordbrukas av en ättling till grannarna, i stort sett självförsörjande. Bra gjort Erika!

En av killarna från Björkheden köpte hela ön utanför Storsjö och fraktade dit ett timmerhus från Skansnäs. Det används som fritidshus.

Del av Storsjö

Härifrån härstammar den stora Hedmanssläkten.

Visst är det vackert med gamla solbrända timmerhus…

Borta vid postlådorna hittar jag skylten med Hedmans däck, öppet kvällar och helger!

Jag vandrar vidare…en motorcyklist kör förbi.

Framme i Hällnäs. Jag bestämmer mig för att stanna här trots att jag har gott om tid innan bussen kommer.

Jag går istället ut på Hällnäsudden för att se om min släkting Kjell-Ove är här.

Ute på udden vårdas ängarna fortfarende. Det här är Gamm-Hällgrens marker. Här var det liv och rörelse när han och Sigri-Mora bodde här. De hade många djur och många pigor och drängar, Gamm Hällgren bedrev handel och det var en välbesökt gård innan vägen från Sorsele fanns för då var det Storvindeln som var farleden både sommar och vintertid.

Vid den här stranden mot öster har många båtar lagt till. Från början var det roddbåtar och sedan olika motorbåtar. Det är många som har skrivit i gamla skrifter om att de stigit iland och övernattat hos Hällgrens.

En grop efter en utgrävd källare. Fint att ättlingarna låtit det historiska finnas kvar.

De här björkarna har vuxit upp inom grunden på Hällgrens hus. Här bodde far-fars syster Stina. Hon gifte sig med Gamm Hällgrens son Nils Johan som han fick med en av pigorna från Tjulträsk. Tilläggas kan att Gamm Hällgrens första fru var 27 år äldre än honom och hans andra fru som han gifte sig med efter Sigri- Moras död var 23 år yngre än honom.

Här sitter Stina Hällgren i sin kammare och blir kammad.

Här står Stina vid sin far Anders Nilsson i Ammarnäs. Bilden tagen 1871 av Lotten von Düben.

Deras utsikt västöver mot Hemfjäll, Häggås och Gillesnuole. Ja de såg in över Ammarnäsfjällen också.

Bäst att återgå till nutiden innan jag hinner ner i kyrkoböckernas arkiv. Ingen var hemma i Hällnäs så jag tar min termos och går upp till vägen för en fikastund innan bussen kommer,

Ja det blev en liten utflykt till gamla tider. Så blir det lätt under den här vandringen. Det är många berättelser jag kommer att tänka på.

Ha det så bra!

Inlägg 7 dag 8. Idag passerade jag det vackra Vindelberga. Från landsvägen där jag gick ser man ingenting av byn Vindelberga. Därför tar jag med en bild från en tidigare båtfärd förbi byn. Om jag minns rätt så hette byn tidigare Sandvik men som många andra byar så fick de byta namn av olika anledningar.

I bakgrunden ser vi Kyrkberget från sydväst, gavelsidan så att säga. Den skogsbilväg som jag stannade vid igår Riseloptevägen går med en gren in norr om Kyrkberget. I den norra toppen sägs ett björnide ha funnits. Kyrkberget var ett bra utflyktsberg på söndagar förr när folk var lediga från olika arbeten. Troligen är det en storartad utsikt därifrån eftersom man ser berget från alla möjliga håll.

Ungefär här där jag står kom älgen över vägen igår. Idag var den inte synlig men några renar som lugnt betade vittnade om att ingen björn från norrtoppen fanns i närheten.

En annan skogsbilväg som går in under Kyrkberget.

Vindelbergaskylten och en anvisning om att det även går att cykla på asfaltvägen 363.

Traktens  rakaste infartsväg finns i Vindelberga. Raka vägen ut på Storvindeln. Här kom Ammarnäsungdomarna cyklande som skulle skjutsas över älven till skogsplanteringen. De hade då cyklat ca 5,5 mil efter dåvarande grusväg.

Mellan Vindelberga och Kyrkberget ligger Vuoksaktjärnen som också gränsar mot Ammarnäsvägen. Namnet Vuoksak kommer troligtvis från det dialektala namnet på Lavskrika. i Ammarnäs sa vi Gwoksika, vissa säger Voksika och andra Kocksika.  På latin heter de Perisoreus infaustus även i Vindelberga

.

Vid utflöder från Vuoksaktjärnen ser vi den vackra stenkistan som har fått vara kvar sen gammvägen gick här.

Den här bilden ger verkligen inte rättvisa åt de mäktiga Hällnäsbergen som ligger som en motvikt till Jibbmokken på andra sidan Storvindeln. Hällnäsbergen är faktiskt högre än Jibbmokken. Återkommer till de bergen senare.

Dagens promenad blev knappt mätbar ca 3 km från Riseloptevägen till Slaktartjärn nån km innan Storsjö.

Jag tar det i lugnare takt nu för jag vill vänta in öppet vatten och den skira vårgrönskan.

Hör gärna av er om ni hittar något att kommentera. 13 plusgrader i skuggan nu kl. 18 i Sorsele. Skönt!

Luffen inlägg 6 dag 7. Dagens luff blev lite mindre än 5 km. Från Långtjärnsvägen till Riseloptevägen som kanske inte är så kända Gps-punkter för er alla. Jag började en bit nedanför Månäs och slutade en bit nedanför Vindelberga.

Båda de byarna har varit befolkade av familjer med småjordbruk. Numera används de av ättlingar som fritidshus. I Månäs bodde familjen Jonsson och i Vindelberga 2 familjer Larsson. På andra sidan Storvindeln finns byn Skansnäs och dit kan man bara komma sig med bil via Sorsele. På den tiden när Ammarnäsungdomarna arbetade med skogsplantering i allmänningsskogarna så cyklade de eller åkte moped från Ammarnäs ca 5,5 mil till Vindelberga.

Därifrån blev de skjutsade över Storvindeln med båt till Granudden där de kunde fortsätta att cykla till sina kojor uppe i skogen. Där bodde de under arbetsveckan och blev skjutsade över på lördag för att cykla hem igen.

Modernt skogsbruk med träd i olika åldrar. På andra sidan älven finns allmänningsskogarna som samägs av skogsägare som blev tilldelade dessa arealer som ersättning för dåliga möjligheter att bedriva skogsbruk i fjälltrakterna ovan odlingsgränsen. Så minns jag det …rätta mig om jag har fel!

På baksidan den här udden skall det finna något fornminne, vad vet jag inte. Det finns ett privat fritidshus på udden.

Som jämförelse…ett foto från samma ställe 8 augusti 2020

Här passerade jag Månäs.

Från vägen ser man skymten av gården i Månäs ett mycket vackert ställe vid Storvindeln.

Den här vyn syns från parkeringen vid väg 363. Ett fint ställe att stanna till på.

Den här bilden tog jag från den parkeringen 19 oktober 1919. Husen som syns där är Granudden dit ungdomarna blev skjutsade med båt.

Jag har närmat mig Kyrkberget en hel del i alla fall. Snart har jag gått halva sträckan till Ammarnäs.

Efter Månäs fick jag sällskap med tre renar. Här en fin vaja som snart ska kalva.

De var inte särskilt intresserade av sällskap. De drog iväg upp på hygget.

En tillbakablick. Jättefint väder att gå i när jag kommit i lä bakom skogen igen.

Den här älgen fotade jag från bilen sommaren 2016 medan skogen ännu fanns kvar. Hon hade säkert sin kalv på andra sidan vägen för hon stod och tittade dit tills vi for vidare och lämnade dem ifred.

Passerade vägen till Jerijaure.

Nu var jag framme vid Jeribäcken, en riktig vårflodsbäck som svämmar över alla sina bräddar för att på hösten nästan inte finnas,

Vid Riseloptevägen stannade jag för idag för att hinna få mig en kopp kaffe innan bussen kom tillbaka. Det går att köra den här vägen upp i området och sen komma ner efter Låntjärnsvägen där jag började idag. Men man bör ha en bil som inte är så låg och inte heller någon ”finbil” för vägunderhållet garanteras inte. Om man vill kan man köra vilse också eftersom det finns flera avstickare. Det finns två vägbommar som kan vara stängda ibland. Det är ju ingen allmän väg. Det bästa är att gå eller cykla.

Precis när jag hällt upp kaffe och stod med muggen i ena handen och smörgåsen i den andra dök den här älgen upp lång bort mot kurvan där bussen snart skulle komma. Det blev lite halvdana bilder i hastigheten och avståndet var för långt för min kamera, men det var då en älg. Jag tycker det ser ut som en fjoling som fått bannor av mamma.

En skog av plogkäppar står ännu kvar och kämpar med att inte falla omkull. Älgen lomade till skogs och sen kom bussen,

Tack för alla snälla fina kommentarer på bloggen och Instagram!  Nu ska jag ha mig lite kvällskaffe och nyheter på tv.

Vi ses och hörs!

Inlägg 5 dag 6. Idag gick jag en kortare bit från Karlsgård till Långtjärnsvägen. Vädret lockade inte till någon längre tripp. Det blåste ganska kraftig motvind och var ganska kallt också. Den här färden gör jag ju bara för mitt eget höga nöjes skull så då inväntar jag varmare väder för nästa etapp.

När jag kommer över krönet från Karlsgårdshållet så blir jag alltid påmind om min vän Leif Hedlund som hastigt gick bort under första  coronaåret. Han brukade hjälpa mig med en del namn på bloggen när jag visade gamla foton från trakten. Vi kom att prata om de här bergen. Han rättade mig om Renberget som jag hade fått fel uppgifter på. Då frågade jag var berget till höger hette…-Ja a, sa han den har nog inget namn men det var där jag sköt den där storoxn. Ja men då kallar vi den för Storoxknös´n tyckte jag. Han skrattade och sa ..- Ja vi få väl göra he. Det var den sista gången jag pratade med honom.

Det är rätt mycket ungskog här och kalhyggen så en dag som idag blåste det kallt från isen på Storvindeln.

Nu börjar jag skymta de snöklädda fjällen. Om någon vecka kommer björklöven att börja slå ut. Den första ljusgröna grönskan mot de mörkgröna granarna, de blånande fjällen och den vita snön gör våren magisk.

Jag har inga fler foton att visa idag. Det får bli mera nån dag senare när värmen kommer.

Min färd för dagen slutade vid Långtjärnsvägen med en kaffestund i skogen medan jag väntade på Ammarnäsbussen. Vi får hoppas det blir intressantare framöver med djur och fåglar.

Ha det bra tills vi hörs igen!