Naturbilder .. Luffen 23 Ammarnäs – Sorsele

 

Morgonen den 4:de oktober 2022 började i en tät dimma. Jag tittade på Sorseles Webbkamera innan jag skulle fara uppöver med bussen. Genom den brukar det gå bra att se vilket väder det verkar vara åtminstone så långt som vid Grannäs. Men den här förmiddan var bilden helt vit av dimma.

När jag kom till min startpunkt i Nedre Svarttjärn började dimman lätta.

Övre bilden är Jan-Erik och Anettes fritidshus och när jag gått en bit kom jag till starke Alfreds hus och lagård. Alfred bar som 14-åring stockar till ett ladubygge på axeln. Han var då dräng till sin morbror Otto som också var vår farfar. Det går många historier om Alfreds styrka mer eller mindre sanna.

 

Alfreds bror Arvid bodde en bit bort i det här huset som nu renoveras av Micke och Marie. Micke är ättling till Arvid.

 

På motsatt sida har Micke och Marie sina fritidshus där de tillbringat många somrar och påskhelger.

 

När jag passerat Svarttjärn är himlen så här blå. Det kommer att bli en jättefin dag.

 

Så här tät står skogen vid Långvika. Det skulle vara fint om det röjdes upp så att förbipasserande fick se Storvindeln och den mäktiga Jibbmokken. Jag tror att det är Sorsele kommun som äger marken där.

 

Bakom kurvan finns Sejaur där jag bodde i 5 år och lite på helgerna sen 7 år. Jag går ner till Kent och Monika som bor här nu och pratar en stund. De undrar om jag vill ha kaffe men jag har inte lång stund på mig innan Nina kommer tillbaka från Ammarnäs med bussen. Så jag säger hej till dem och fortsätter.

 

Uppe på Tallbacken ser jag att Sörberg kommer fram ur dimman och där längst bort har en björn bajsat för några dagar sedan. Vi såg ofta björnbajs här på höstarna när de var nere på Tallbacken för att äta blåbär.

 

Precis här hade björnen kommit upp och det är precis dit jag vill gå för där finns min stadiga fikaplats. Det finns inte tid att gå ner för då missar jag bussen.

Men det var synd på en sån fin dag att åka ner till lägenheten. Jag ringer till busschauffören och säger att jag ändrat mig och vill åka med när hon kommer med nästa tur mot Ammarnäs istället. Jag kan ju sova i stugan där.

Om det är nån gång det är befogat att prata för sig själv så är det när man går i björnmarker. Så jag pratar lite smått med björnen och frågar om han ligger och sover bakom risbuskarna. Han svarar inte ens med en fnysning så han har nog lämnat platsen och befinner sig under Hällnäsbergen.

 

Nere på Storvindeln ligger dimbankarna kvar men det är inte länge förrän de försvunnit.

 

Här är min fina fikaplats där jag varit många gånger tidigare. Nu har  jag gott om tid innan nästa buss så här kan jag njuta av kaffe, mackor och sällskapet av en gråspett som flöjtade bakom ryggen. Jag hade aldrig hört lätet förut men lyckades få med en liten snutt på en film jag lade ut på Instagram. Och där fick jag hjälp av Göran Paulsson som bor i Skåne att identifiera den som en gråspett. Kul! Vi hade gråspett i Sejaur vid fågelmatningen på vintrarna men jag hörde inte då att den lät. Men nu kunde vi pussla ihop det via cyberrymden …så trevligt!

 

Starrtuvorna satte färg på stranden i solskenet.

 

Tallbacken gör rätt för namnet. Här var jag på väg mot Hällnäs, mycket nöjd över beslutet att ta nästa buss.

 

Vid en blick bakåt ser jag  Luletsåtse som jag passerade vid Gillesnuolegårdarna.

 

Skylten vid Hällnäs. Här på Hällnäsudden bodde en syster till farfar som hette Kristina ”Stina”. Jag har skrivit i en blogg om syskonen till farfar som flyttade neröver Storvindeln. Ulrika i Svarttjärn, Stina på Hällnäsudden, Matilda i Risnäs och Sofia och Karl-Fredrik i Forsnäs.

 

När jag luffade uppöver i våras fikade jag i gläntan till höger mellan nerfarterna till udden. Almer Önhall med familj bodde vid första nerfarten. Han var född i Djupfors.

 

Storsjö är en underbart fin by med vid utsikt över Vindelälven.

 

En vacker timrad byggnad vid vägen i Storsjö.

 

Storsjö sett från  Storvindeln med de björnrika Hällnäsbergen i bakgrunden.

 

Bäst att pinna på så att jag hinner riktigt långt idag. Jag satsar på att hinna till Vindelberga.

 

Här passerar jag Vuoksiktjärn…namnet kommer troligen från fågeln Lavskrika som här kallas Kocksika i Ammarnäs säger vi Gwocksika.

 

Jag hann passera Vindelberga med nån kilometer och stannade vid Riseluoptevägen. Där kom Randolf Hedman med bil och stannade och pratade en stund. Han är född i Storsjö i den stora Hedmanssläkten som jag också skrivit om i en tidigare blogg.

 

Ja då har jag klarat av mer än halva sträckan till Sorsele, gott och väl. Nästa pass blir när vädret och annat tillåter.

 

Ha det så bra alla ni…det är trevligt att ni tutar när ni kör förbi mig! En del stannar och undrar om jag vill åka. Tack det är snällt men jag vill gå alla steg annars är det ingen vits med Luffen.

Vi ses och hörs!