– Titta, en vindelkvarn. Pappa! Mamma! En vindelkvarn!

Fyraåringen – den lille mannen – pekar entusiastiskt mot vindkraftverket en bit bort. Flickan med snickarbyxorna och jag utbyter den där "så gulligt"-blicken som föräldrar får när deras små barn säger något ord som är klyftigt men fel.

– Det heter inte vindelkvarn… börjar sexåringen, hans storasyster, lilla fröken petimeter.

– Du, säger jag. Om han vill kalla det vindelkvarn, så får han det.

– Pappa, pappa!! säger fyraåringen.

– Ja?

– Är det där en stor vindelkvarn?

– Nä, det är ett ganska litet vindkraftverk. Det finns större.

– Pappa?

– Ja?

– Vet du vad jag kallar en liten vindelkvarn. En sån som går med vatten?

– Nä, vad kallar du den.

– Bara en vanlig kvarn.

Tystnad.

– Pappa?

– Vet du vad jag kallar en jättestor vindelkvarn, en sån som är jättemycketstorjättemycket större än den där vindelkvarnen? 

Han pekar mot vindkraftverket igen.

– Nä, vad kallar du en jättestor vindelkvarn?

– Den kallar jag för vindkraftverk!