Jag, sexåringen – den lille mannen – och åttaåringen är på väg till fritids. Det är den vanliga ritualen med att kolla om vantar, mössor, gympapåsar och skridskor är med.
– Du, säger jag till sexåringen. Jag tog med ett par vantar i reserv till dig om du skulle tappa bort nån vante.
– Bra, säger sexåringen.
Vi går en stund. Sexåringen tittar i sin jackficka, tar fram något som han ger mig.
– Pappa?
– Ja.
– Här pappa! Jag tor med en mössa i reserv till dig om du skulle tappa bort nån mössa.
– Vart ska du pappa?
Sexåringen, den lille mannen, ser lite ledsen ut när han ser att jag packar väskan för att åka på möte. Det hugger till i pappahjärtat.
– Jag ska iväg på mötet. Men det är bara två dagar, jag kommer hem imorgon.
Sexåringen lever helt i nuet. Han funderar.
– Två dar… inte två år va? För vet du, sitter du på mötet så länge har jag fyllt år många gånger innan du kommer hem. Fast… ni skulle nog inte orka hålla på så länge.
Åttaåringen är sedan mycket tidiga år en flitig hantverkare. Hon är också en flitig givare av diverse hantverk till behövande. Jag är sedan många år behövande.
– Pappa! Jag har gjort en minikalender till dej!
– Oj, tack!
Hon räcker över ett alster gjort av pärlor (såna man gör pärlplattor av). Pärlorna bildar något orange och texten "Juni" under.
– Det föreställer dej när du seglar med Galejan!
– Jahaa, fint. Har du gjort ännu fler månader än juni också?
– Nej! Bara juni. Jag sa ju att det är en minikalender!
Senaste kommentarerna