Stornorrland var aldrig lösningen för sjukvården

Min debattartikel publicerades i lördagens VK:

Förespråkarna för ett Stornorrland gör nu gällande att det är upp till kritikerna att presentera lösningar för hur vi tar oss an de utmaningar som finns inom sjukvården. Något som vi mer än gärna gör. Till att börja med var aldrig Stornorrland någon lösning och kommer heller aldrig att vara det för sjukvården i allmänhet eller regionvården i synnerhet. Om det var så skulle de redan större regionerna ha bäst sjukvård, vilket inte är fallet. Det är istället de små välskötta landstingen som presterar bättre medicinska resultat och har bättre ekonomi. Rekryteringen har inte heller visat sig underlättas med en större regionbildning.

Därtill har regeringens egen expertmyndighet, myndigheten för vårdanalys, sågat förslaget om nya storregioner längs med fotknölarna. De menar att de problem som utredningen anger som grund för den föreslagna strukturförändringen är otillräckligt preciserade och relevanta problem saknas helt i analysen. Utredningen saknar också helt förklaringar hur den föreslagna strukturreformen på ett effektivt sätt åtgärdar de utmaningar som vården och omsorgen står inför.

En förändrad regionindelning skapar i sig inte mer resurser utan det är endast samma resurser som kan prioriteras på ett annat sätt. Finansieringen för regionsjukvården är med eller utan en storregion konstant även om kartan ritas om. Att socialdemokraterna i Norrland inte orkar med att reformera sjukvården beror inte på regionbildningen. Frågan om lösningar för sjukvårdens framtida utveckling kvarstår. För Moderaterna vill vi lyfta fram några svar på dessa viktiga frågor.

För det första fungerar svensk sjukvård generellt mycket bra och ger mycket goda resultat. Tyvärr finns det en grupp av multisjuka äldre som har stora behov av vård och omsorg som ”faller mellan stolarna” i välfärdssystemet. Framför allt är det mellan kommun och landsting som problemet är som störst. Vården för dem är i dag okoordinerad och fragmenterad. Den här gruppen ingår i den lilla andel av befolkningen, cirka fem procent, som konsumerar mer än 50 procent av vårdens resurser. Här finns en av den största möjligheten att effektivisera och på så sätt skapa bättre vård och omsorg för den enskilde till lägre kostnader.

För den gruppen bygger lösningarna på individuella åtgärder mellan slutenvården, primärvård och kommunerna. Att tro att ett Storrnorrland med 44 kommuner och en mycket vidsträckt geografi skulle lösa detta är knappast troligt inte ens sannolikt.

För det andra har en kraftfull demografisk förändring påbörjats. Befolkningen i Sverige åldras allt snabbare och allt fler kommer att leva länge med kroniska sjukdomar. Det är dramatiska tal. Antalet personer äldre än 85 år kommer att öka med mer än 90 procent till 2035. Det betyder att allt färre ska försörja allt fler äldre. Därför är sjukvårdens viktigaste lösning att fler människor har ett jobb att gå till. Det är när fler människor arbetar och färre personer befinner sig i utanförskap som vi bygger Sverige starkt och skapar välfärd.

I och med den demografiska utvecklingen måste sjukvården börja anpassas till det kommande sjukdomspanoramat med allt fler kroniska sjukdomar. 80-85 procent av sjukvårdens kostnader kan knytas till vård av personer med kroniska sjukdomar. Svensk sjukvård är anpassad för ett akut och snabbt omhändertagande. Däremot faller många gånger personer med kroniska besvär mellan stolarna. Gruppen äldre sjuka är den som drabbas hårdast av bristerna i dagens stuprörsstruktur.

För det tredje måste sjukvården utveckla det förebyggande arbetet kring de vanligaste kroniska sjukdomar. Hit hör exempelvis diabetes, hjärt-kärlsjukdom, lungsjukdomar som astma och KOL, cancer, ledsjukdomar, smärta men även den allt mer växande psykiska ohälsan. Hos runt 90 procent av patienterna med kronisk sjukdom hade sjukdomsutvecklingen kunnat förebyggas med tidiga hälsofrämjande insatser.

För det fjärde måste den svenska vårdmodellen som är oerhört sjukhustung och uppbyggd efter en stupsrörsstruktur förändras. Moderaterna vill därför påbörja en förändring till en sjukvård som bygger på patientens hela vårdresa. Det sker genom en välutvecklad primärvård och öppenvård. En ökad tillgänglighet av första linjens sjukvård kommer på sikt korta ner vårdtiderna på sjukhusen vilket får effekten att trycket på vårdplatser minskar.

För det femte går det att konstatera att gränsen för vad som är tillräckligt bra/”good enough” sakta har glidit isär. Viljan hos den enskilda, oftast läkaren, att ständigt erbjuda lite mer och bättre följs inte upp med vad som är samhällsekonomiskt hållbart. Från alla håll ställs det nya krav och förväntningar på sjukvården som ska leverera mer och snabbare. Nya krav och förväntningar kommer från professionen, en allt mer påläst befolkning, statliga regler och riktlinjer och inte minst från oss politiker oavsett partifärg.

När detta utbud av förbättrad sjukvård möter en förändrad efterfråga uppstår ett finansieringsgap. Ska detta mötas upp med höjda skatter? I ett land där medborgarna redan idag betalar världens högsta skatter så kan det tyckas att lite till går bra. Ett resonemang som när det möter verkligheten medför att på bara några år så kommer skatterna att behöva höjas dramatiskt vilket leder till minskad tillväxt, försämrad konkurrenskraft och färre jobb vilket i sin tur innebär lägre skatteintäkter till sjukvården.

Framtiden för sjukvården efter beskedet att det inte blir något Storrnorrland kommer att gå att lösa. Det handlar framför allt om rätt politiska prioriteringar, ett nytt politiskt styre som vågar möta framtidens utmaningar med förändrad demografi, sjukvårdens utveckling och de allt tuffare kraven på att våga göra prioriteringar. För att kunna lyckas med det kommer det att krävas en ett ledarskap som bygger på en politisk värdering som sätter patientens behov i centrum framför kartritande.

Nicklas Sandström (M)

Oppositionslandstingsråd

Västerbottens läns landsting