Hur minskar vi vårdgapet mellan kommun och region?

Coronapandemin har synliggjort behovet av att stärka den medicinska kompetensen inom den kommunala hälso- och sjukvården samt samverkan med regionens läkarmedverkan. Det gäller särskilt gruppen multisjuka, oftast äldre, som har stora behov av en sammanhållen vård och omsorg. Här är behovet som störst av samordning mellan och inom respektive organisation. Det är framför allt mellan kommun och regionen som problemet är som störst. Allt för ofta är såväl vård som omsorg okoordinerad och fragmentiserad. Detta är tyvärr inget nytt problem utan funnits länge och även något jag berört här på min blogg  och på debattplats vid flera tillfällen.

Från Moderaternas sida har vi under en mycket lång tid påtalat bristen av samverkan mellan länets kommuner och regionen. Dels har kritiken handlat om att medicinskt färdigbehandlade patienter blir kvar på sjukhuset i onödan. En annan del av kritiken har handlat om att patienter bollas runt mellan sjukhusvård, primärvård och kommunal äldreomsorg. Ett bollande som leder till att patienter faller mellan stolorna och skapar lidande när ingen har helhetsansvaret. Något annat som även påtalats är det juridiska hindret som omöjliggör sammanhållen journalföring. Vårdpersonal i regionen och kommunen kan helt enkelt inte läsa varandras journaler fast det hade varit bäst för den enskilde patienten eller brukaren. Det finns goda skäl att stärka upp arbetet med en individuell planering som kombineras med geriatrisk bedömning, stöd och utbildning till patienter och anhöriga. Dessutom att det sker en uppföljning av patienten efter utskrivning, framför allt genom primärvården. Andra konkreta åtgärder som måste komma på plats eller förstärkas är ökad användning av teknik i samband med utskrivning, såsom videomöten samt en fast läkarkontakt med ett tillhörande vårdlag i primärvården.

Även om gruppen till antal är liten så är det viktigt att komma ihåg att de står för betydande andel av den samlade vårdkonsumtionen. Cirka fem procent av befolkningen konsumerar mer än 50 procent av vårdens resurser. Här finns en av de största möjligheterna att effektivisera och få en lägre kostnad samtidigt som det går att skapa bättre vård och omsorg för den kroniskt sjuka patienten. Snittåldern för inflyttning på ett särskilt boende är till exempel vid Umeå kommun 87 år. I genomsnitt, om även servicehus räknas in, stannar en brukare i 1,7 år. Med beaktande av hur mycket sjukvård som krävs för dessa brukare är frågan om hur ändamålsenligt de organisatoriska stuprören är mellan de olika huvudmännen är. Om inte annat behöver frågeställningen problematiseras. Ett exempel är att runt hälften de kvinnor som är 80 år och äldre skrivs in igen på sjukhus inom 30 dagar trots att det individen ansetts varit medicinskt färdigbehandlad. (Socialstyrelsen 2017). Samma rapport visade på att strax under tio procent var inskrivna på sjukhus två eller fler gånger de sista 30 dagarna i livet. Detta vansinniga bollande fram och tillbaka är många gånger orsakat av stora brister i samverkan mellan sjukhusvården, primärvård och kommunernas vård och omsorg. Detta måste brytas!

Ibland lyfts det i debatten om att bara mer resurser i sig skulle lösa de redogjorda problemen. Som bilden visar har svensk äldreomsorg och hälso- och sjukvård relativt sätt andra OECD-länder mycket resurser. Det var alltså inte relativt andra länder en ekonomisk resursbrist som orsakade att så många dödsfall inom äldreomsorgen i Sverige.

En av grunderna till att uppdelningen ser ut som den gör är 1992 års Ädelreformen som förflyttade sjukhemmen från landstingen till kommunerna. Även ansvaret för funktionshinder (LSS) överfördes 1994. Året därpå förflyttades även den psykiska långtidsvården över till kommunerna. Dessa reformer ska ses i ljuset av den lågkonjunktur Sverige befann sig i början av 90-talet vilket skapade ett tryck på offentlig sektor att hålla ned kostnaderna.  Den 1 september 2013 övertog länets kommuner ansvaret för hemsjukvården. I och med båda dessa förändringar i ansvar har kommunerna ett mycket stort åtagande för vård och omsorg.

Finland har åtminstone funderat kring dessa frågor, redan innan pandemin. I finländska Österbotten är de just nu i slutfasen av ett frivilligt bildande av ett nytt organisatoriskt välfärdsområde med start 1 januari 2021.Välfärdsområdet som skulle kunna liknas en svensk region får då en sammanhållen och integrerad specialist-, primärvård samt de ingående kommunernas äldrevård samt sociala arbete. Hittills har 11 av 13 kommuner tagit beslut om en sådan överföring. Kommunerna behålls i övrigt intakta. Även om Sverige inte skulle bestämma sig för att göra motsvarande förändring skulle det säkerligen gå att ta inspiration därifrån. Ett sådant förhållningssätt till en reell problemlösning utifrån ett organisatoriskt perspektiv skulle vara väsentligt mer framgångsrik än som många debattörer just nu hävdar att bara staten tar över så blir allt bra. Staten kommer inte själv att sköta driften av någon hälso- och sjukvård. Ansvaret kommer att delegeras som i Norges fall till ett fåtal Hälsoföretag.

Precis som Coronakommissionen konstaterade har den svenska strategin, som regeringen ytterst är ansvarig för, misslyckats med att skydda våra äldre. Det visade även den kritiska IVO-rapporten som pekade på brister i samverkan mellan landets kommuner och Sveriges regioner. Så även i Västerbotten. Med den kritiken är det lämpligt att starta en framåtsyftande diskussion om hur vi bäst åstadkommer en förbättring av vården av våra äldre. För att detta omänskliga bollande av våra äldre och multisjuka ska få ett slut måste det till politiska åtgärder och beslut. Från Moderaterna vill vi bidra och komma med de lösningar som krävs för att detta ska få ett stopp.