Kontrollbehoven i dagens sjukvård har gått överstyr

De senaste decennierna har styrningen av välfärden förändrats. Sveriges offentliga sektor har styrts utifrån modeller för styrning som kommer ifrån det man kallar New Public Management (NPM), som historiskt sett har förknippats med det privata näringslivet. NPM, har i sitt grundkoncept kontroll som ett medel att öka effektiviteten. NPM har fått mycket kritik men har de facto i en del fall lett till ökad effektivitet men kanske till priset av en ökad kontroll.

Skärpt kontroll uppifrån och ökad rapportering trodde man skulle vara svaret på svårstyrda och kostnadsdrivande verksamheter men resultatet blev inte riktigt vad man förväntat sig. Kraven på uppföljning och granskning ökade, såväl inom den egna organisationen som externt, vilket i sin tur ökade den administrativa bördan ute i den offentliga verksamheten. Detta har bland annat resulterat i alltmer omfattande och tidskrävande dokumentation, vilket har begränsat medarbetarnas möjlighet att på bästa sätt utföra sitt uppdrag, nämligen att träffa patienter. Handlingsutrymmet för varje medarbetare har minskat, administrationen ökat och helhetssynen glömts bort. Med allt för stort fokus på kontroll ökar rädslan för att göra fel och utrymmet för lärande minskar.

Sjukvård är en mycket komplex verksamhet. Därför är just hälso- och sjukvård otroligt svår att styra. De organisationer som präglas av en styrningsfilosofi ”tight–loose–tight”, likt Alaska Southcentral Foundation, brukar lyckas väsentligt bättre när det kommer till hur vårdutfallet blir. Filosofin bygger på en tydlig vilja i vad som ska uppnås, en stor frihet för professionen att uppnå det samt en tydlig uppföljning av om de mål som sattes upp nåddes. Ett teoretiskt perspektiv på detta är tillitsbaserad styrning. Denna styrningsprincip är tyvärr inte något som genomsyrar Region Västerbotten. Den röda politiska viljan är otydlig och spretig. I de delar där det finns en politisk vilja, är det många gånger omgärdat av detaljregleringar och uppföljningen är högst begränsad. Kort sagt så får verksamheten styra i en djungel av styrdokument och politiska styrsignaler som medför dåligt resursutnyttjande och en vårdpersonal som får administrera i stället för att träffa patienter.

Kraven utifrån har också ökat. Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och regioner, Försäkringskassan, sjukvårdshuvudmännens ledningar och många andra kräver dokumentation. Studier visar att läkare i snitt lägger 19 procent av sin arbetstid på administration och dokumentation på grund av en orimlig dokumentationsbörda. Effekten av styrmodeller enligt NPM har alltså blivit ineffektivitet och onödig rapportering, en ökad detaljstyrning, som försvårar samverkan horisontellt mellan roller inom och mellan olika verksamheter. Frågan är om inte denna kontroll har gått överstyr i dagens sjukvård? Läkare och sjuksköterskor måste få ägna sig åt sådant som de är utbildade för och inte åt icke värdeskapande administration.

En annan resursslukande tidstjuv är dagens möteskultur. I början av 2000-talet kunde en arbetsplatsträff på en hälsocentral vara en gång i månaden. Numera är kan motsvarande möten vara dagligen. Vårdenheterna har blivit större och ökad grad av demokratisering tar sig uttryck i att förankringsarbetet med medarbetare inför beslut har blivit viktigare, vilket genererar fler möten. Samtidigt har arbetslivet blivit mera komplext. Allt fler organisationer ska samverka. Koordineringsproblem löser man i möten, men frågan om vem som slutligen beslutar är ofta otydligt i samverkansformer, varför det krävs förhandlingar som också sker i möten. Framväxten av alla dessa möten är enligt vår bedömning inte något som ger särskilt större nytta för vare sig patienten eller för arbetsplatsen.

Som en följd av allt detta har det i offentlig förvaltning blivit fler chefer. Dessutom har antalet administratörer, ekonomer, personaltjänstemän, kommunikatörer och marknadsförare också blivit fler. Det har skett en kraftig ökning, i det närmaste en explosion, av regionernas centrala staber. Administrativ personal har ökat med 36 procent inom sjukvården sedan 2010. I Region Västerbotten ökade antalet administratörer mellan åren 2010 och 2017 med nästan 15 procent. Sammantaget arbetar människorna inom dessa yrken ofta via möten. Den ökade graden av möten leder till dominoeffekter i form av ännu fler möten. Yrkeskategorier som är viktiga för den direkta patientvården har däremot minskat på flera platser i landet. Antalet läkare har under samma tidsperiod som ovan bara ökat med 16 procent och antalet sjuksköterskor har, på vissa håll, till och med blivit färre. Trenden håller tyvärr i sig.

Sammantaget slösas alltför mycket tid på onödiga aktiviteter och onödig administration. Det är nu dags att vända på detta och tillförsäkra att resurserna används till kärnverksamhet och kommer medborgarna till del. Moderaterna i Västerbotten vill därför spara 200 miljoner på administration och ineffektiv organisation för att satsa mer på sjukvårdens kärna.

Nicklas Sandström (M)

Regionråd i opposition

Ulf Wahllöf (M)

Distriktsläkare och f.d. Verksamhetschef i primärvården

Artikeln finns publicerad på VK-debatt, länk här.