I en artikel i dagens Aftonbladet kritiserar Vårdförbundet i Västerbotten Regionen som använder de statliga pengarna som uppgår till 108 mkr för uppskjuten vård till ett projekt istället för att tillföra det till verksamheten. Vårdförbundets ordförande i länet säger så här i artikeln ” — Våra medlemmar sliter så oerhört hårt och har inte kunnat få ut full semester, ställt om hela arbetet och arbetat i fronten det senaste året. Att kliva in i en pandemi och vara slutkörd redan innan har ställt stora krav på Vårdförbundets medlemmar. Att då inte använda dessa statliga medel till det pengarna är avsatta för, är under all kritik, säger Jenny Olsson.”

Från M, C, L och KD tror vi inte på fler projekt utan valde att i stället tillföra Hälso- och sjukvårdsnämnden dessa pengar. Vi är övertygade om att sjukvården behöver tydligare prioriteringar, satsningar på kärnverksamheten och mindre av projekt.

I debatten har det hävdats att det upplägg som den politiska majoriteten med stöd av SD valt att göra även används i Västra Götalandsregionen. Det stämmer inte. Deras regionstyrelse betalar ut medlen till sjukhusen efter minskade köer. Där finns det inte heller någon politisk tillsatt referensgrupp som är fallet i Västerbotten.

Regionen behöver verkligen en ny ledning som värnar vårdens kärnverksamhet och har förmåga att lyssna på personalen.

Tyvärr ser vi att arbetslösheten ökar alarmerande mycket. Antalet långtidsarbetslösa är nu fler än antalet invånare i Umeå samt 30 000 personer till. Det är inget annat än ett katastrofalt misslyckande av regeringen, som inte kan skyllas på pandemin eftersom de stått utan arbete redan innan krisen.

Det behöver inte vara så här. Utvecklingen går att bryta. Moderaterna vill bland annat se nystartsjobb för de allra längst från arbetsmarknaden, bryta passiviteten genom heltidsaktiviteter som exempelvis praktik samt införa en jobbpremie så att den som varit bidragsberoende länge får upp till 2500 kr mer i månaden när den börjar jobba. Den dystra utvecklingen går att vända!

Utöver att arbetslöshet är nedbrytande för den enskilda människan drabbar det även möjligheten att finansiera välfärden. En hög arbetslöshet belastar de offentliga finanserna med minskade skatteintäkter och ökade bidragskostnader. Den svaga tillväxten gör att nya utgifter eller satsningar bara kan finansieras med lån eller omprioriteringar.  All politik som vill tillföra resurser till välfärden, polisen eller annan offentlig verksamhet behöver därför:

1) Klara jobben bättre

2) Öka tillväxten

3) Skära ner i annan offentlig verksamhet

Att höja skatterna är inte möjligt utan att ytterligare öka arbetslösheten och lägga press på tillväxten. Det är mot den bakgrunden. Det är nödvändiga prioriteringar för att skapa förbättringar som kan komma alla till del. Därutöver är det hög tid att dra åt svångremmen kring den statliga byråkratin och vrida åt bidragskranen. Det skulle göra att samhället fungerar bättre och att resurser frigörs till exempelvis fler poliser och mer tillgänglig vård. Bara genom fler arbetade timmar går det att finansiera hälso- och sjukvården i Västerbotten.

Coronapandemin har synliggjort behovet av att stärka den medicinska kompetensen inom den kommunala hälso- och sjukvården samt samverkan med regionens läkarmedverkan. Det gäller särskilt gruppen multisjuka, oftast äldre, som har stora behov av en sammanhållen vård och omsorg. Här är behovet som störst av samordning mellan och inom respektive organisation. Det är framför allt mellan kommun och regionen som problemet är som störst. Allt för ofta är såväl vård som omsorg okoordinerad och fragmentiserad. Detta är tyvärr inget nytt problem utan funnits länge och även något jag berört här på min blogg  och på debattplats vid flera tillfällen.

Från Moderaternas sida har vi under en mycket lång tid påtalat bristen av samverkan mellan länets kommuner och regionen. Dels har kritiken handlat om att medicinskt färdigbehandlade patienter blir kvar på sjukhuset i onödan. En annan del av kritiken har handlat om att patienter bollas runt mellan sjukhusvård, primärvård och kommunal äldreomsorg. Ett bollande som leder till att patienter faller mellan stolorna och skapar lidande när ingen har helhetsansvaret. Något annat som även påtalats är det juridiska hindret som omöjliggör sammanhållen journalföring. Vårdpersonal i regionen och kommunen kan helt enkelt inte läsa varandras journaler fast det hade varit bäst för den enskilde patienten eller brukaren. Det finns goda skäl att stärka upp arbetet med en individuell planering som kombineras med geriatrisk bedömning, stöd och utbildning till patienter och anhöriga. Dessutom att det sker en uppföljning av patienten efter utskrivning, framför allt genom primärvården. Andra konkreta åtgärder som måste komma på plats eller förstärkas är ökad användning av teknik i samband med utskrivning, såsom videomöten samt en fast läkarkontakt med ett tillhörande vårdlag i primärvården.

Även om gruppen till antal är liten så är det viktigt att komma ihåg att de står för betydande andel av den samlade vårdkonsumtionen. Cirka fem procent av befolkningen konsumerar mer än 50 procent av vårdens resurser. Här finns en av de största möjligheterna att effektivisera och få en lägre kostnad samtidigt som det går att skapa bättre vård och omsorg för den kroniskt sjuka patienten. Snittåldern för inflyttning på ett särskilt boende är till exempel vid Umeå kommun 87 år. I genomsnitt, om även servicehus räknas in, stannar en brukare i 1,7 år. Med beaktande av hur mycket sjukvård som krävs för dessa brukare är frågan om hur ändamålsenligt de organisatoriska stuprören är mellan de olika huvudmännen är. Om inte annat behöver frågeställningen problematiseras. Ett exempel är att runt hälften de kvinnor som är 80 år och äldre skrivs in igen på sjukhus inom 30 dagar trots att det individen ansetts varit medicinskt färdigbehandlad. (Socialstyrelsen 2017). Samma rapport visade på att strax under tio procent var inskrivna på sjukhus två eller fler gånger de sista 30 dagarna i livet. Detta vansinniga bollande fram och tillbaka är många gånger orsakat av stora brister i samverkan mellan sjukhusvården, primärvård och kommunernas vård och omsorg. Detta måste brytas!

Ibland lyfts det i debatten om att bara mer resurser i sig skulle lösa de redogjorda problemen. Som bilden visar har svensk äldreomsorg och hälso- och sjukvård relativt sätt andra OECD-länder mycket resurser. Det var alltså inte relativt andra länder en ekonomisk resursbrist som orsakade att så många dödsfall inom äldreomsorgen i Sverige.

En av grunderna till att uppdelningen ser ut som den gör är 1992 års Ädelreformen som förflyttade sjukhemmen från landstingen till kommunerna. Även ansvaret för funktionshinder (LSS) överfördes 1994. Året därpå förflyttades även den psykiska långtidsvården över till kommunerna. Dessa reformer ska ses i ljuset av den lågkonjunktur Sverige befann sig i början av 90-talet vilket skapade ett tryck på offentlig sektor att hålla ned kostnaderna.  Den 1 september 2013 övertog länets kommuner ansvaret för hemsjukvården. I och med båda dessa förändringar i ansvar har kommunerna ett mycket stort åtagande för vård och omsorg.

Finland har åtminstone funderat kring dessa frågor, redan innan pandemin. I finländska Österbotten är de just nu i slutfasen av ett frivilligt bildande av ett nytt organisatoriskt välfärdsområde med start 1 januari 2021.Välfärdsområdet som skulle kunna liknas en svensk region får då en sammanhållen och integrerad specialist-, primärvård samt de ingående kommunernas äldrevård samt sociala arbete. Hittills har 11 av 13 kommuner tagit beslut om en sådan överföring. Kommunerna behålls i övrigt intakta. Även om Sverige inte skulle bestämma sig för att göra motsvarande förändring skulle det säkerligen gå att ta inspiration därifrån. Ett sådant förhållningssätt till en reell problemlösning utifrån ett organisatoriskt perspektiv skulle vara väsentligt mer framgångsrik än som många debattörer just nu hävdar att bara staten tar över så blir allt bra. Staten kommer inte själv att sköta driften av någon hälso- och sjukvård. Ansvaret kommer att delegeras som i Norges fall till ett fåtal Hälsoföretag.

Precis som Coronakommissionen konstaterade har den svenska strategin, som regeringen ytterst är ansvarig för, misslyckats med att skydda våra äldre. Det visade även den kritiska IVO-rapporten som pekade på brister i samverkan mellan landets kommuner och Sveriges regioner. Så även i Västerbotten. Med den kritiken är det lämpligt att starta en framåtsyftande diskussion om hur vi bäst åstadkommer en förbättring av vården av våra äldre. För att detta omänskliga bollande av våra äldre och multisjuka ska få ett slut måste det till politiska åtgärder och beslut. Från Moderaterna vill vi bidra och komma med de lösningar som krävs för att detta ska få ett stopp.

Pressmeddelande 200227: Kostnaderna för hyrpersonal ökar igen – nu uppe i 213 miljoner kronor totalt för region Västerbotten

Region Västerbotten har under en period haft vikande kostnader för hyrpersonal. Nu har dock trenden vänt och kostnaderna för hyrpersonalen har landat för 2019 på 213 miljoner kronor. Vilket är 15 miljoner kronor mer än 2018. Dessutom blev det 136 fler anställda under samma period.

Merkostnaden för sjukvården att hyra personalen istället för att personalen är anställd beräknas vara 106 miljoner kronor.

Den nya trenden bekymrar regionrådet i opposition Nicklas Sandström (M). Han anser att det är ett misslyckande av den rödgröna politiska majoriteten att inte har kontroll över situationen om att bli mer oberoende av hyrpersonal. Han menar att om regionen ska bryta beroendet behöver regionen blir så attraktiv så att personal väljer att stanna. Att bli oberoende av hyrpersonal kräver även en samverkan med andra regioner.

Sandström (M) menar vidare att de ökade kostnaderna för hyrpersonal är mer ett symptom av andra problem som finns inom svensk hälso- och sjukvård. Därför finns det inga enkla svar eller lösningar lika lite som att om man kommer att lösa sjukvårdens kostnadsutmaningar om fenomenet med hyrpersonal försvinner. Därför behövs en kombination av lokala som nationella lösningar för att minska behovet av hyrpersonal.

– För att komma till rätta med problemet vill Moderaterna se ett batteri av åtgärder som ger fler karriärvägar, ökad delaktighet för personalen, förändrad arbetsfördelning, fler utbildningsplatser samt stimulera till vidareutbildning. Vi är övertygade om att det går att organisera arbetet på ett bättre sätt, säger Sandström (M).

– Läkarnas och sjuksköterskornas tid för patienterna kan utökas om till exempel medicinska sekreterare och undersköterskor tar över vissa arbetsuppgifter och att vårdnära service byggs ut. Allt detta skulle sammantaget ge ett minskat behov av hyrpersonal när nuvarande personal kan lösa de arbetsuppgifter som finns, avslutar Sandström (M).

Läs mer fakta på SKR:s senaste rapport: https://skr.se/arbetsgivarekollektivavtal/personalochkompetensforsorjning/halsoochsjukvard/bemanningstrendinhyrdpersonal.11422.html?fbclid=IwAR3S0GiXwqhvp8lZJeged3ruooQq7BgjZ0U9cq2M0–WzmdxcodWW5NVovk