Etikett: välfärdstatens åtaganden

Vi har inte råd att betala hur mycket som helst för vad som helst

Av , , 3 kommentarer 5

Vi har inte råd att betala hur mycket som helst för vad som helst

 

Sjukvården står inför en mycket allvarlig situation med en kostnadsutveckling som är ohållbar. Ohållbar utifrån att om detta får fortsätta flyttas kostnader för dagens sjukvård till morgondagen skattebetalare. Som politiker finns ett ansvar att förmedla att det finns en bortre gräns i välfärdstatens åtaganden när det gäller sjukvård när notan skickas till morgondagens skattebetalare. Det är viktigt att inskärpa allvaret i situationen.

 

Det finns ett ansvar att ställa om vår sjukvård till det som är långsiktigt hållbart och rimligt. Det handlar om så enkla saker som att få plus och minus att gå ihop. Enkelt sagt men i en sådan komplex organisation som sjukvården är blir det näst intill omöjlig att faktiskt genomföra utan politisk kraft och mod.

 

Svensk sjukvård har nått en brytpunkt där förväntningar och utbud inte matchas med vår förmåga att finansiera detta. Allt sker i ett sammanhang med en allt äldre befolkning och allt färre i arbetsför ålder.

 

Utvecklingen av sjukvårdens möjligheter går idag så snabbt att de allra senaste preparaten eller behandlingen knappt har införts innan nästa står på tur. Många gånger till det bättre för patienten men emellanåt är vinsten så marginell i förhållande till kostnaden att det inte blir försvarbart. Samtidigt sker en utveckling där det produceras mindre sjukvård i form av färre vårdtjänster och läkarbesök. Det finns ett gemensamt ansvar att vara varsamma med skattebetalarnas pengar.

 

Personalsammansättningen är färre till antal men aldrig bestått av så många läkare och sjuksköterskor. Dagens personal har även helt andra förväntningar och krav på arbetstid och villkor som något förvisso är fullt rimliga men svårt att leva upp till när det kommer till en helhet kring en långsiktig finansiering.

 

Från alla håll ställs det nya krav och förväntningar på sjukvården som ska leverera mer och snabbare. Nya krav och förväntningar kommer från professionen, en allt mer påläst befolkning, statliga regler och riktlinjer och inte minst från oss politiker oavsett partifärg.

 

Förväntningen från medborgarna är idag något helt annat än vad den var för bara 10 år sedan. Det ställs helt nya krav som man som enskild kan tycka är rimligt men sammantaget när alla ställer samma krav blir det orealistiskt sätt till den medicinska nyttan kopplat till vad det kostar. Vi har inte råd att betala hur mycket som helst för vad som helst.

 

Gränsen för vad som är tillräckligt bra/”good enough” och det allra senaste och bästa har sakta glidit isär. Viljan hos den enskilda oftast läkaren att ständigt erbjuda lite mer och bättre följs inte upp med vad som är samhällsekonomiskt hållbart. Detta sker i en miljö där man oftast som enskild läkare saknar beslutstöd och kollegialt stöd för ta beslut om vad som är en tillräckligt bra behandling. I realiteten handlar det om att en patient tillåts dö värdigt istället för att massiva medicinska insatser sätts in för att ge några extra månader överlevnad. Emellanåt kan de extra månaderna leda till sämre levnadskvalité än utan massiva insatser men behandlingen sker till extremt höga kostnader.

 

I detta breda sammanhang blir frågan om till exempel ökade kostnader för hyrläkare, långa vårdköer, en stressad personal som inte känner att man räcker till, för lite tid för forskning och mycket mer av det som finns i den allmänna debatten bara symptom av sjukvårdens kraftfulla utveckling.

 

Sammantaget handlar detta om trender som pågått under en längre tid som nu kommit ikapp en del av sjukvårdens beslutsfattare. När detta utbud av förbättrad sjukvård möter en förändrad efterfråga uppstår ett finansieringsgap. Ska detta mötas upp med höjda skatter? I ett land där medborgarna redan idag betalar världens högsta skatter så kan det tyckas att lite till går bra. Ett resonemang som när det möter verkligheten medför att på bara några år så kommer skatterna att behöva höjas dramatiskt vilket leder till sänkt tillväxt, försämrad konkurrenskraft och färre jobb vilket i sin tur innebär lägre skatteintäkter till sjukvården.

 

Vad finns det för lösningar? Svaret på frågan är lika komplex som dess orsaker. Debatten om större regioner kan snarare riskera att bidra till en förskjutning av fokus till andra frågor av symbolisk karaktär, kartritande och debatt om sjukhusnedläggningar. Svaren finns inte heller att ensidigt utöka utbildningsplatser utan att ställa sig frågan vilken sjukvård ska vara utbudet och av vilka utbildningsgrupper kan den bäst ges av.

 

Svaren finns till största del i hur sjukvården är organiserad och den kultur som råder där det finns en enorm potential att få bättre och mer kostnadseffektiva vårdkedjor. Det kan på medellång sikt dämpa kostnadsutvecklingen. Till det måste arbetet intensifieras med att se över roll- och arbetsfördelning där personalen får jobba med det man är utbildad för. Likaså fortsätta arbetet med nya innovativa lösningar till hjälpmedel och e-hälsa som sparar såväl tid som pengar samt skapar en ökad delaktighet i befolkningen för sin egen hälsa. En ny vårdplattform/journalsystem måste även komma på plats vilket skulle skapa en bättre arbetsmiljö för personalen, högre patientsäkerhet samt resursutnyttjande men även medföra att arbete med överflödig dokumentation och tidstjuvar kraftigt kan minskas.

 

Kvar och helt avgörande för att klara av sjukvårdens utmaningar är att komma åt, definiera och klargöra sjukvårdens uppdrag är att den ska vara tillräckligt bra utifrån vad som är medicinskt och ekonomiskt försvarbart utifrån vad som är långsiktigt samhällsekonomiskt. För att det ska räcka måste även svensk konkurrenskraft utvecklas, fler jobb samt en tillväxt som gör att sjukvårdens samlade kostnader kan tillåtas fortsätta att öka.

 

Moderaterna vill medverka till att åstadkomma breda lösningar som är ekonomiskt hållbara på lång sikt och garanterar en trygg, rättvis och jämlik hälso- och sjukvård i hela länet.

 

Nicklas Sandström (M)

Oppositionslandstingsråd

3 kommentarer
Etiketter: ,