Sverigedemokraterna och den ”folkliga” resningen.

Januari 2017:

Jag satt hemma och såg på den första partiledardebatten i riksdagen. Jimmie Åkesson deltog för första gången efter en längre tids uppehåll. Han blickade tillbaka på året som gått och sade en mening som jag aldrig kommer att glömma:

2016 var året då vi såg en folklig resning mot det vänsterliberala etablissemanget som dominerat politiken i decennier…

Han syftade på Brexit och Trump…

Han lyckades med konststycket att framhålla dessa val som en folklig resning mot etablissemanget, och att göra Sverigedemokraterna till en del av denna folkliga resning. Alla andra partier var enligt Jimmie del av etablissemanget.

Två år senare har USA gått igenom en svår tid med den längsta nedstängningen av staten på lång tid, och Storbritannien befinner sig i en ytterst besvärlig situation med ett stundande Brexit utan deal.

Nu väljer Sverigedemokraterna att göra en helomvändning och plötsligt vill de inte längre ha en folkomröstning om EU. Undrar varför…

Jag skulle kunna stanna vid mr Trump och skriva en lång artikel om vilka negativa konsekvenser för USA, för säkerhetsläget i vår omvärld samt för klimatet och miljön som hans presidentskap vållat. Men jag håller mig till Michael Moores sammanfattning av Trump – som en folklig Molotovcocktail – som den vita amerikanska arbetarklassen äntligen kunde kasta in i det politiska etablissemanget. Och då blev resultatet som följer, man kan liksom inte förvänta sig annat.

Så här i efterhand kan man milt sagt konstatera att denna folkliga resning under 2016 inte slog särskilt väl ut. Men det finns en fråga som återstår och som i allra högsta grad är befogad:

Hur folklig var egentligen denna ”folkliga” resning?

Alltsedan mr Trump installerades som president så har en utredning om hans kopplingar till Ryssland inför valet vuxit sig allt starkare. Allt fler personer i hans krets har fastnat i denna växande härva, och det är troligen bara en tidsfråga innan snaran dras åt kring presidenten. Ytterligare en suspekt part har varit väldigt involverad i hans valkampanj, Cambridge Analytica.

Nu tillbaka till Brexit. På senare tid har allt starkare kritiska röster höjts för att valet inte var så folkligt och demokratisk som det kunde ge sken av. När man djupgranskat UKIP och nej-sidans valkampanj så kan man konstatera att vi även där sett en tydlig och dokumenterad rysk inblandning, och så har vi det här suspekta företaget som varit ytterst inblandat i kampanjen: Cambridge Analytica.

Cambridge Analytica är nu under brottsutredning för att olovligen ha kommit över personlig data av 87 miljoner Facebook-användare, som sedan används för att utforma och styra olika politiska kampanjer mot olika målgrupper.

Utöver detta var båda dessa valen påverkade av så kallade bots, fiktiva användare på sociala medier, som verkat i syfte att sprida vidare politisk info till verkliga användare. I Brexit-valet uppmärksammades att många av dessa bots kunde härledas till ett ryskt center i St Petersburg vid namn “Internet Research Agency”. Detta center uppmärksammades även av amerikanska myndigheter som väldigt drivande och aktivt i presidentvalet i USA 2016.

En ohelig allians…

Ägaren till Cambridge Analytica heter Robert Mercer och är en högerkonservativ libertariansk miljardär som bl.a. finansierat den högerradikala nyhetskanalen Breitbart News och ”MakeAmericaNr1(PAC)” som finansierade Donald Trumps och Ted Cruz kampanjer 2016. Han har deltagit i bröderna Kochs ’donor network’ och varit en av finansiärerna till bl.a. Freedom Partners som i sin tur var en av de största finansiärerna bakom Thea Party-rörelsen.

Att Donald Trump och Nigel Faherly (f.d. ledare för UK Independence Party) är goda vänner är inget nytt, men det intressanta är att de precis som deras inflytelserika vänner i USA – så som t.ex. Robert Mercer – delar exakt samma ideologiska grund. En libertariansk nationalistisk högerkonservatism.

Nu kommer vi då till intressanta, vad vinner Ryssland på att vara involverad i dessa val? För Ryssland är betydligt mer involverad än tidigare i europeiska och amerikanska val. Som ett exempel kan nämnas de 11 miljoner € som Le Pen och Front National i Frankrike mottog från en rysk bank 2014, och ett ännu större lån på ca 20 miljoner € inför presidentkampanjen 2017 som avbröts sista stund.

Det finns en känd härskarteknik som heter ”divide and qonquer”, och det kan mycket väl vara en av förklaringarna till Rysslands satsning på libertarianska nationalistiska högerkonservativa organisationer i Europa. För vinner de framgång så splittras och försvagas Europa. Detta kan även vara anledningen till att man valde att stödja Donald Trump då det ytterligare försvagade det internationella samarbetet mellan Nordamerika och Europa som bland annat mynnat ut i sanktionerna mot Ryssland.

Men sedan finns det en sak till som är viktigt att komma ihåg när det gäller Rysslands politiska ställningstagande. Putin har ett stadigt stöd i Ryssland, och sedan flera år tillbaka har den statliga makten ”gift sig” med den andra makten i Ryssland – den ortodoxa kyrkan. Och successivt har Ryssland blivit allt mer nationalistiskt värdekonservativ.

Därmed finns det två starka krafter och aktörer och som samspelar politiskt och påverkar val utanför deras länders gränser. På den amerikanska sidan och har vi de libertarianska högerkonservativa krafterna med stor uppbackning av några av världens rikaste män. på den andra sidan har vi det nationalistiskt värdekonservativa Ryssland. De behöver inte nödvändigtvis vara samspelta i någon form av global konspiration, de råkar bara ha gemensamma intressen i våra nordamerikanska och europeiska val.

Varför har vi blivit så konservativa i Sverige?

I det senaste valet i Sverige var det framför allt en stor ideologisk vinnare, det konservativa blocket. Förutom att Moderaterna och kristdemokraterna valt att ta ett tydligt steg mot konservatismen så nådde det nationalistiskt värdekonservativa Sverigedemokraterna ett nytt toppresultat. Sammantaget var vi ytterst nära att sitta med en konservativ regering i Sverige. Hur kan det då komma sig att Sverige successivt blivit allt mer konservativt? Är det för att även vi sett en ”folklig” resning mot det vänsterliberala etablissemanget i Sverige?

Om det nu var en svensk ”folklig” resning, varför händer då exakt samma sak i alla våra grannländer?

Det är här vi behöver bredda vår granskning av Sverigedemokraternas framgångar och den internationella vågen av nationalistisk värdekonservatism som nu griper tag i Sverige.