Vad är nästa steg för ett hållbart och klimatneutralt Umeå?

Mycket har hänt inom miljö och klimat i Umeå under det dryga halvår som jag haft förmånen att vara ordförande i kommunstyrelsens hållbarhetsutskott. Men jag vill inte ta åt mig äran, för jag vet att våra framsteg nu till stor del beror på våra föredömliga medarbetare i kommunen. Med stor kunnighet, ihärdigt och målmedvetet arbete, framgångsrika och innovativa projekt, delaktighet och dialog med våra invånare, samt värdefullt internationellt nätverkande har deras arbete sakta men säkert burit frukt.

Det som förändrats under min tid i politiken är att frågor om miljö och klimat fått en helt annan dignitet, politiskt och allmänt. I hållbarhetsutskottet lyfts nu plötsligt frågor om miljö och klimat, landsbygdsutveckling, social hållbarhet och folkhälsa till högsta politiska nivå. Och utanför kommunhuset – varje fredag (oavsett väder!) – har vi nu ett invånarengagemang med fokus på omställningen till ett hållbart Umeå som flåsar oss politiker i nacken. Jag är full av beundran för deras engagemang!

Umeå andas mycket optimism och mycket vilja. Vi växer och utvecklas som kommun. Vi ser samtidigt även positiva förändringar inom miljö & klimat där i synnerhet våra resvanor lokalt och nationellt börjar förändras. Samtidigt har Umeå under sommaren fått ett flertal positiva besked – ett stort statligt anslag för satsningar på infrastruktur för gång, cykel och kollektivtrafik, samt beviljade projektmedel för ”Klimatneutralt Umeå 2030”. Och nu i höst är det dags för Umeå att anta nya viktiga miljömål.

Så vad är nästa steg? Var ska vi lägga krutet för att minska våra utsläpp – vilka åtgärder har bäst effekt?

Jag har listat fyra viktiga områden där jag tror att vi snabbast samt på lång sikt får ut mest effekt i omställningen till ett miljömässigt hållbart Umeå.

1. Våra resor

De kartläggningar som vi under projektet koldioxidsnåla platsen gjort visar tydligt att det är transporterna som idag är Umeås största utmaning. I den senaste mätningen av Umeås klimatavtryck framgår att transporterna står för 47 %. Så vad kan vi då göra? Först och främst är vi beroende av statens satsningar på vårt nationella järnvägsnät. Lika viktigt som Norrbotniabanan är för övre Norrland, lika viktig är Nya Ostkustbanan för oss i Umeå. Snabbare, effektivare och mer tillförlitliga förbindelser har en avgörande betydelse för att få över person- och godstransporter på järnvägen. Samtidigt är det glädjande att vi redan nu ser ett tydligt skifte – allt fler väljer att ta tåget söderut medan allt färre väljer att ta flyget.

När jag lyfte upp kommunens flygresande på dagordningen i hållbarhetsutskottet så blev det en ögonöppnare för oss alla. Kommunens flygresor hade mer än fördubblats – på två år! Vi valde därför att göra en ordentlig kartläggning av kommunens flygresor. Denna är nödvändig för att se var vi kan börja kapa ner på flygresor som inte är nödvändiga. Som steg två har vi bett om förslag från stadsledningen över hur vi kan införa en avgift för klimatkompensation inom kommunen för flygresor som beställs. Ordet klimatkompensering är i detta sammanhang egentligen inte helt korrekt. Men kontentan är att flygresor blir t.ex. 30 – 50 % dyrare, och de pengar som då betalas in till kommunen som klimatkompensation används till kommunala satsningar på miljö och hållbarhet. Funkar det? Absolut, och det var ytterst lärorikt att få höra Marcus Friberg – gruppledare för Miljöpartiet i Helsingborg berätta om de positiva erfarenheterna av detta i Helsingborg.

När vi i Miljöpartiet fick igenom ett uppdrag till kommunens verksamhet om att ta fram en handlingsplan för att minska våra kommunala utsläpp i enlighet med Parisavtalet var det just för att vi ville få kommunen själv till att börja ställa om. Vi kan inte lägga allt ansvar på våra invånare och företag – kommunens verksamhet måste göra sitt. Även i kommunen är transporter vår stora akilleshäl. Men förutom att minska våra flygresor finns det mer som vi kan göra.

Kommunalt samordnad varudistribution

Det var så otroligt intressant och lärorikt att göra ett studiebesök i österlenskommunerna Tomelilla, Simrishamn och Ystad för att se hur de samordnat varudistributionen. Varje dag sker ett stort antal varutransporter till alla våra kommunala verksamheter – oftast med lastbil. Så även i Umeå.

Jag återkommer i ett senare inlägg till hur kommunalt samordnad varudistribution fungerar – men utan kommunala investeringar kan man genom detta minska varutransporter till kommunala verksamheter med uppemot 70 %!

Flygresor och varutransporter, nu har vi kommit en bit på väg. Låt oss fortsätta under temat transporter.

Möjliggör för våra invånare – i hela kommunen att kunna göra hållbara resval!

Här är satsningarna i årets budget på kollektivtrafiken viktiga. För att man överhuvudtaget ska kunna färdas kollektivt även på landsbygden så måste turtätheten öka. Men här kan även modellen med pendlarparkeringar spela en viktig roll. Det möjliggör för invånare på landsbygden att med bil snabbt kunna ta den korta sträckan till närmsta by med kollektivtrafik, ställa bilen och hoppa på bussen. Utöver detta är det viktigt med satsningar på att bygga ut cykelleder mellan tätortsnära samhällen och Umeå tätorts cykelnät.

Utöver det så kan vi ta lärdom av hur man framgångsrikt – i Oslo men även Reykavik – arbetat för att stödja utbyggnaden av effektiv laddinfrastruktur vid hemmet för laddning av elfordon. För det visar sig att det är där vi helst vill ladda vår elbil. Vid vårt hus, vårt garage för vår bostadsrättsförening eller hyresfastighet. Är dessa laddmöjligheter väl utbyggda går utvecklingen snabbt. I Oslo är c.a. 70 % av alla nyköpta bilar elbilar.

I tätorten är det viktigt att vi fortsätter vår satsning på hållbara transportmedel – enligt plan – med ökad turtäthet, elektriskt drivna bussar, bättre gång & cykelleder, osv.

2. Hållbart byggande

I en växande kommun som Umeå är detta område av oerhörd betydelse. Det består av två saker:

– En väl genomtänkt planering

– Hållbart nybyggande

När tätorten växer är det så oerhört viktigt att vi tänker rätt från början – och håller oss till våra ambitiösa planer i våra översiktsplaner. Det måste finnas en närhet till samhällsservice, matvarubutik, kommunal verksamhet, kollektivtrafik, gång & cykelleder samt tillgång till grönområden.

Själva byggandet av nya bostäder är nästa viktiga steg. När man bygger traditionellt – i betong – så leder det till höga utsläpp. Därför är den pågående trähusstrategin viktig för det hållbara byggandet i Umeå. Utöver det är det viktigt att, än en gång, tänka rätt från början. Här behöver man se till helheten – byggande, energianvändning, hållbara transportmöjligheter, blandade boendeformer för social hållbarhet, samnyttjande av lokaler, tjänster och resurser, m.m. Detta i kombination med en god hållbar väl genomtänkt planering är nyckeln till framgång.

3. Ett avsked till slit- och slängsamhället

Redan nu arbetas det både kommunalt – samt via lokala entreprenörer och ideella initiativ, för ökat återbruk. Här måste vi bli bättre på att satsa på återbruk. Vi måste uppmuntra våra lokala entreprenörer som satsar på verksamheter inom reparation av kläder, prylar, verktyg och maskiner. Här finns en stor potential för nya digitala delningstjänster där vi kan utbyta verktyg, tjänster, kläder och prylar, erfarenheter och kunskap, m.m.

4. Hållbart jordbruk

Vårt lokala jordbruk är oerhört viktigt för oss och våra jordbrukare gör ett ovärderligt arbete. Jordbruket är ett viktigt område där man internationellt på olika platser samt med olika metoder framgångsrikt minskat utsläppen inom jordbruken – samtidigt som man förmått att öka intäkterna för jordbrukarna. Därför vill jag – i samklang med LRF, SLU och våra lokala aktörer få till en konferens där vi kan få hit internationell expertis inom området, samtidigt som vi kan samverka och knyta band. För vår del i kommunen är det av högsta vikt att finnas till hands för våra bönder – få veta direkt av dem hur vi på bästa sätt kan bistå dem!

5. Var har vi kolsänkorna?

Det är tyvärr så att vi måste agera på alla fronter för att minska våra utsläpp. Klimatförändringarna gör sig allt mer påtagliga och vi kan rent enkelt inte fortsätta på samma spår. Detta är vår tids största utmaning! Därför måste vi även börja titta på vad vi kan göra som MINSKAR mängden CO2 i atmosfären. Men här har vi i Umeå en stor möjlighet. Genom satsning på forskning och utveckling samt samverkan mellan universitetet, Umeå energi, Dåva Deponi, Vakin, m.m. kanske vi kan utveckla våra metoder och satsa på beprövade internationella erfarenheter för lagring av CO2. Vi har dessutom vår skog, och här spelar vårt nyttjande av skogen en viktig roll. Men detta är ett större kapitel i sig som jag återkommer till i en senare bloggartikel.

6 kommentarer

  1. Brorson

    Ännu bättre vore det förstås om du hade upptäckt att den absolut största delen av Norrland finns väster om E4-an och att landskapet Lappland är större än övriga delar av Norrland tillsammans. Om vi till inlandet också räknar med landskapen Jämtland och Härjedalen samt de västra delarna av ”kustlandskapen” utgör Norrlands inland hälften av hela Sveriges yta.

    Och i hela halva Sverige ska det inte finnas några järnvägar? Finns där inte ens skog och malm som bör transporteras på järnväg? Det var ju tanken bakom Botniabanan och Norrbottniabanan, att allt gods och alla passagerare ska köras till kusten, även om slutmålet ligger rakt norrut eller rakt söderut. Det var anledningen till att jag kämpade mot de stolliga planerna för Bottniabanan, vars tåg inte ens stannar i Bjästa, för där finns ju ett stort bussbolag som måste ha kvar alla sina marknadsandelar.

    Och med just Bjästa som exempel har ju Lennart Holmlund invänt mot järnvägsstation i Sävar även om Norrbottniabanan byggs. Hans Lindberg har invänt att folkmängden i Sävar planeras öka från c:a 3.000 idag till 9.000. Han har tydligen tänkt tömma mer än en hel inlandskommun för att Umeå ska expandera. Trots att Sävar redan idag har tio gånger så många invånare, som behövs för att täcka extrakostnaderna för ett tåguppehåll där. Norrbottniabanan torde vara det mest olönsamma järnvägsprojektet i hela Sverige, men varför göra detsamma ännu mer olönsamt genom att slopa tåguppehåll, där det faktiskt bor folk?

    Umeå ligger vid den absoluta nordgränsen för effektiv tågkonkurrens gentemot flyget, under förutsättning att en resa med dagtåg Umeå – Stockholm inte tar längre tid än Stockholm – Malmö för närvarande, d.v.s. knappt 4 1/2 timme. Om det blir möjligt, kommer en resa med nattåg till orter norr och väster om Umeå att inte ta längre tid än en normal människa sover. För det behövs inte Norrbottniabanan. Om man ska göra lönsamhetskalkyler för densamma, ska man bara räkna med trafik som tas från landsvägen och flyget, och inte från andra järnvägar. Som kan komma att läggas ner.

    Min strategi var att modernisera och rädda de befintliga järnvägarna innan helt nya järnvägar byggdes. I syfte att tillföra järnvägssystemet som helhet mer trafik. Under tiden borde ordentliga marknadsanalyser och lönsamhetskalkyler samt simulerad framtida trafik göras för nyanläggningsprojekten. Hur skandalöst illa detta har skötts innan Bottniabanan byggdes visas nu, när Norrtåg kräver mer pengar av trafikhuvudmannen för att inte reducera trafiken, sedan man fått ökad konkurrens av SJ:s X 55-tåg. Man lyssnade på en falsk ”järnvägsexpert”, som nu bor som skatteflykting i Portugal.

    Holmlund verkar inte ens ha känt till riksdagens trafikpolitiska beslut 1988 om uppdelning av huvudmannaskapet för regional respektive interregional trafik, som ska ”komma till stånd” på marknadsmässiga grunder, vilket SJ:s X 55-trafik nu har gjort. Trots föga konkurrenskraftiga restider på över sex timmar, för dem som åker med hela vägen till Stockholm. Man hade nog tänkt sig att SJ inte skulle köra dagtåg norr om Sundsvall och att alltså Norrtåg skulle användas för alla anslutningsresor till SJ-tågen i Sundsvall.

    Jag märkte direkt, när jag diskuterade Norrlandstrafiken under 1980-talet, att Holmlunds ”järnvägsexpert”, inte hade en susning om hur man konstruerar en tidtabell, så att samma järnväg kan trafikeras med både snabba och långsamma tåg. Vilket jag däremot visste efter min tågklarerarutbildning och praktik vid en av Sveriges mest trafikerade enkelspåriga järnvägar (södra delen av Norra stambanan), där vi skickade iväg tre tåg norrut under mindre än en halvtimme. Vilken trafik hade hindrats av tåguppehåll i Bjästa? Norrtåg hade behövt de trafikintäkterna också, nu när man har tappat långresorna till SJ.

  2. Petter

    Vad gäller jordbruket är det nog inte internationell expertis du behöver utan lokal. Det är en djäkla skillnad på jordbruket här i norr mot Europa. Titta bara korn tex ,natten mellan fredag och lördag frös både vårt korn och potatis.Och kornet var inte på långa vägar fullmatat, potatisen tror jag kan fortsätta växa. Nej här i norr ska vi satsa på gräsätande idisslare , får. Och vi hade frost i början på Juli så vår självplockningsodling av jordgubbar gick om intet 15% mot normalt år.Förra året var ju också katastrof med värmen, inte för att det torkade bort på grund av jordens torrhet utan för att spannmål inte tål denna höga temp. Mätte man fuktigheten i backen var den tillräcklig.

    • Nils Seye Larsen (inläggsförfattare)

      Hej Petter!

      Tack för din kommentar. Givetvis så är den lokala expertisen viktig och enligt mig en självklar del i det dialog- och kompetensforum som jag gärna skulle vilja få till – i samarbete med våra lokala jordbrukare, LRF, SLU, etc. Sedan finns där internationell expertis även inom jordbruk i vårt nordliga klimat och fördelen är att vi tillsammans kan få hit intressanta föreläsare med expertis och erfarenhet som kan komma hit till Umeå eller helst föreläsa via fjärruppkoppling och ge oss värdefulla inputs.

      Det viktigaste målet är att vi får en värdefull dialog mellan kommunledningen, politiker och våra lokala jordbrukare.

      • Brorson

        Synd på jordgubbarna, för jordgubbar är en kommersiellt lämplig gröda i Norrland. Med jordgubbsodlingar på olika breddgrader i vårt avlånga land förlängs säsongen när svenska jordgubbar finns i butikerna. Håller med Petter, men vill bidra med egna – kanske kontroversiella – idéer.

        Sedan jag slutade vid SJ har jag arbetat inom bl.a. industri och jordbruk och har skött fyra olika koraser, nämligen simmenthal (en scheweizisk kombinerad ras för både kött- och mjölkproduktion), SLB (svenska låglandsboskap, också en kombinerad ras, som ger enorma volymer mjölk) passar bra i Skåne, men blev i praktiken en katastrof för det norrländska jordbruket. SRB (svensk rödbrokig boskap), en mjölkras, som passar bra i Mälardalen och södra Norrlands kustland samt SKB (svensk kullig boskap) , som passar bäst i övriga Norrland, men är i det närmaste utrotad p.g.a felaktiv avel och statlig jordbrukspolitik, som gick ut på att ersätta denna norrländska ras med SLB.

        Jo, det är bättre att tala med norrländska bönder än med utländska experter. Men om ni miljöpartister vill främja det norrländska jordbruket, ska ni inventera de norrländska ålderdomshemmen och låta gamla bönder berätta om gamla tider, innan den statliga jordbrukspolitiken hunnit förstöra alltför mycket. Jag har sett rikbärande norrländska kornåkrar på så hög höjd över havet, så att inga sädesslag kan odlas där, enligt experterna. Resultat av lokala bönders egen växtförädling. Jag har skött fjällkor (som var huvudgruppen inom SKB-rasen<), som gav lika mycket mjölk i förhållande tiii kroppsstorlek som SLB och SRB, men kunde överleva på betydligt sämre foder.

        En rekonstruktion av SKB-rasen skulle ge en bra nystart för den norrländska mjölkproduktionen, speciellt i bygder som numera präglas av nedlagda jordbruk. Gärna i kombination med getter, som livnär sig på sådant som korna ratar. Getmjölk har en alltför skarp smak för att drickas, men ost tillverkad på 75 % komjölk och 25 % getmjölk är en delikatess. Jag är emellertid skeptisk mot vurmen för lokal produktion, eftersom det kommer att ge norrländska konsumenter dyrare maten, alternativ norrländsk livsmedelsproduktion sämre lönsamhet. Inte minst i storstäderna söderut finns en efterfrågan på delikatesser, som kostar mer än vanlig basmat. Med järnvägstransporter söderut blir inte utsläppen större, utan snarare mindre än vid lastbilstransporter inom Norrland.

        Slutligen vill jag slå lett slag för biodlingen och produktion av flytande honung i de absolut sydligaste delarna av Sverige, där odlade palmer klarar vintern. Då borde också acaciaträd, som ger flytande honung, göra det. All honung är flytande i början, men honung från andra växter stelnar efter några växter. Om du har ett garage, men ingen bil, har du tillräckligt med utrymmen för honungshanteringen. Har du dessutom en stor trädgård, har du plats för fem – tio bikupor. Om ej, får du annonsera efter villaägare, som vill ha bikupor (som de själva slipper sköta) på sina tomter. En cykelkärra är vad som behövs, för att starta en vandringsbiodling.

        Till vandringsbiodlingar används skattlådor, som staplas på höjden. Jag avråder från "svea" som ger för höga staplar under högsäsong och från "lågnormal", som dock torde vara en mest använda i södra Sverige idag, som ger en för låg stapel under vintern, när bara en låda används. Med den låga invändiga höjden kan det bli för kallt för bina under de kallaste vinterdagarna. Jag avråder också från rektangulära skattlådor, eftersom de inte ger valmöjlighet beträffande vaxkakornas orientering i förhållande till flusteröppningen. Du bör ha bra syn och inte vara rädd för bistick. Som dessutom inte gör lika ont som getingstick.

        Om du tänkt starta biodling, bör du ha ett startkapital på sådär 20.000 – 25.000 kr.

          • Brorson

            Biodling vore en lämplig extra sysselsättning inte minst för miljöpartister, som vill lära sig mer om naturliga samband. Men då bör det väl helst vara en ekologisk biodling, vilket tyvärr inte är möjligt var som helst. Bina bestämmer ju själva var de ska samla nektar och pollen. Och det gör de inom en radie på 2 km från kupan. Där får inte finnas gifter, som kan döda bina, eller miljöföroreningar, som kan hamna i honungen. Nägot att tänka på, speciellt för den som har en vandringsbiodling. Mycket biltrafik i närheten kan vara ett hinder för Krav-märkning.

            Ett särskilt problem är bivaxet, som f.ö är ett populärt födoämne (som kallas ”bibröd”) för människor i många länder. Man köper vaxmellanväggar, som bina själva bygger ut till celler som de lägger honungen i. När en cell är fylld bygger de ett vaxlock över, vilket tas bort, när man ”skattar” honungen. Detta avtäckningsvax används för tillverkning av nya vaxmellanväggar.. Om den, som har lämnat in vaxet, har använt kemiska bekämpningsmedel mot bisjukdomar, kan rester finnas i de köpta mellanväggarna. Detta var ett stort samtalsämne innan jag tvingades sluta p.g.a försämrad syn.

            Man kan gjuta egna mellanväggar. Något att tänka på för den, som tänkt starta biodling. Ska den vara ekologisk, ska den vara det från början. Dessutom kam kemiska bekämpningsmedel mot bisjukdomar starkt ifrågasättas, eftersom de försämrar binas naturliga motståndskraft mot dessa sjukdomar. Ett sista råd, om du vill ha en ekologisk biodling: Köp aldrig begagnade biredskap. Det kan finnas både sjukdomssporer och bekämpningsmedelsrester, som inga tvättmedel hjälper mot.

            Det norrländska jordbrukets akilleshäl är den som regel dåliga arronderingen, som ger få effektiva drifttimmar på dyra jordbruksmaskiner. Mycket tid går till att flytta dem mellan de små åkerlapparna. Därtill kommer sänkt årlig drifttid, om man bara kan ta en skörd, mot två-tre höskördar söderut. Med den s.k. klimatförsämringen kan man kanske ta en tredje skörd söderut, och kanske en andra skörd i delar av Norrland, där man hittills bara kunnat ta en.

            Den av klåfingriga myndigheter framtvingade sammanslagningen till ”storjordbruk” även i Norrland har snarare förvärrat än löst problemen med dålig arrondering. Lösningen kan i d
            stället vara en återgång till en optimal (d.v.s. relativt liten) gårdsstorlek) i kombination med en ökad satsning på jordbrukets binäringar för de norrländska bönderna. Förr i tiden var ju timmerkörningar med häst en mycket viktig binäring för norrländska bönder. Problemen började med avhästningen av skogsbruket.

            Jag vill återigen trycka på delikatess-sortimentet för en miljömedvetna och köpstarka konsumenter, som är villiga att betala extra för att få det bästa. De stränga norrlånska vintrarna kan i viss mån ersätta kemiska bekämpningsmedel i grödan, vartill de många soltimmarna under de korta norrländska somrarna borgar för en hög kvalitet i vallfoder och annat som hinner mogna under dessa korta somrar.

            Genmanipulerad grödor ser jag som ett blindspår, som kanske ger inkomster till forskarna, men inte till odlarna. Ta i stället vara på gammal bonde-erfarenhet, innan det är för sent, och kombinera med miljövänliga transportlösningar och moderna marknadsförings-strategier för att få ut produkterna till konsumenterna. Även om de finns långt borta..

Lämna ett svar till Petter Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.