Tystnadskultur och visselblåsarfunktion – Hur försvarar vi våra medarbetares rätt att förvarna om missförhållanden?

Att ge våra medarbetare möjligheten att förvarna om något inte står rätt till är oerhört viktigt och värdefullt. Som politiker uppskattar jag när jag av och till blir kontaktad av medarbetare som vill varna för allt från en ohållbar situation på ens arbetsplats till farhågor om konsekvenser av politiska beslut. För man ska komma ihåg en sak:

När en medarbetare medvetet bryter tystnaden och försöker förvarna så görs det oftast av en viktig anledning. Man bryr sig.

Nu har frågan om visselblåsarfunktion i Umeå kommun utretts och jag följer noga utvecklingen. Vi måste kunna säkerställa att våra medarbetare kan förvarna om oegentligheter och risk för missförhållanden – utan att riskera negativa konsekvenser för sitt agerande. Vill man göra det anonymt så måste vi kunna ha kanaler för att säkerställa detta.

Inom vår offentliga sektor spelar den lagstadgade meddelarfriheten en viktig roll som ett skydd i vår offentliga välfärd för att våra anställda ska våga – i full trygghet och anonymitet – nå ut med information om oegentligheter och missförhållanden.

Nu visar det sig enligt de undersökningar som publicerats i bl.a. Norran, Folkbladet och VK att nära hälften av våra offentligt anställda inte vet vad meddelarfrihet är för något, samt att drygt en tredjedel av de offentligt anställda i Västerbotten inte vågar vända sig till medierna för att berätta om allvarliga missförhållanden på arbetsplatsen. Det är klart oroväckande och jag välkomnar därför kampanjen #tystnaden som nu genomförs av våra lokala medier i Västerbotten.

Tyvärr finns det ytterligare en viktig aspekt att lyfta upp. Är du offentligt anställd gäller meddelarfriheten. Är du privat anställd men inom offentlig service gäller meddelarfriheten – om du jobbar inom vård, skola och omsorg. Men inom andra sektorer innebär det att den anställdes rätt att meddela om oegentligheter och missförhållanden påverkas av om den anställde är offentligt eller privat anställd. Så om kollektivtrafik, snöröjning eller färdtjänst drivs av kommunen och de som jobbar är anställda av kommunen så gäller meddelarfrihet. Läggs det däremot ut på entreprenad så gäller inte längre meddelarfriheten för de anställda då de nu är privatanställda. Detta är inte bra, och här måste vi politiskt driva på för att säkerställa att meddelarfriheten gäller för all offentlig verksamhet – även om den drivs i privat regi.

Avslutningsvis skulle jag gärna vilja veta hur många privat anställda inom offentlig service så som vård, skola och omsorg som känner till meddelarfriheten och att den gäller även för dem.

Tystnadskultur är inte bra. Det är viktigt att alla anställda inom offentlig verksamhet känner en trygghet i att meddela om oegentligheter och missförhållanden. Det borde även vara självklart att man ska kunna höra av sig till kommunens ledning och politiker – anonymt om man så önskar – utan att riskera repressalier. Här har vi politiker och kommunledningen ett viktigt arbete framför oss när vi utformar vår visselblåsarfunktion.