Estonias förlisning behöver utredas ordentligt

Under veckan har en dokumentärserie på Dplay om Estonias förlisning skapat stor uppmärksamhet. Men det är inte första gången som ny information dykt upp om förlisningen som väckt viktiga frågor – både hos anhöriga och fartygsexperter. Allt sedan förlisningen har turerna kring Estonia varit många.

För de anhöriga och överlevande har alla efterspel om Estonia varit påfrestande och smärtsamma. De förtjänar att Estonias förlisning utreds noga – med hjälp av oberoende nationella och internationella experter.

När Estonia förliste var beskedet från regeringen att fartyget och offren skulle bärgas. Rockwater anlitades för att göra dykningar och analysera möjligheten till att bärga fartyget. Redan under deras dykningar stod det klart att de kunnat bärga många offer som de påträffat, men de fick order om att dessa skulle lämnas kvar. De konstaterade vidare att en bärgning av Estonia skulle vara fullt möjlig om än komplicerad. Ändå valde regeringen att avbryta planerna på att bärga fartyget och istället föreslå en täckning av Estonia med sten och betong. Slutligen hann man endast påbörja stentäckning innan planen avbröts. Man kom istället överens med sju andra nationer om att förbjuda all dykning vid vraket och betrakta det som en gravfridsplats.

Haverikommissionens rapport

Det haverikommissionen hade att gå på var bogvisiret som bärgats, videomaterial från dykningar runt vissa utvalda delar av Estonia, samt intervjuer från vittnen – överlevande passagerare och besättningspersonal. I deras omfattande rapport konstateras att bogvisiret slitits av och dragit upp den vattentäta rampen innanför, att vatten sedan snabbt fyllt bildäcket vilket lett till en kraftig slagsida och slutligen att fartyget sjönk.

Som följd av rapporten samlades överlevande från förlisningen då de ansåg att rapportens slutsatser inte stämde överens med vad de upplevt. De ansåg att Estonia fick slagsida nästan omedelbart efter det stora dånet då bogvisiret ska ha lossnat, och enligt dem forsade vattnet in från skrovets styrbordssida. 1999 skrev de ett brev till regeringen och riksdagens ledamöter med deras slutsatser.

Något som inte stämmer…

Det var inte bara de anhöriga som reagerade på haverikommissionens slutsatser. Flera fartygsexperter på bland annat maritima universitet i Skottland och Nederländerna reagerade på resultatet. Det fanns nämligen ett stort problem med slutsatserna: Om det endast var bogvisiret och innerrampen som öppnats och släppt in vatten så var det enligt deras simuleringar rent fysiskt omöjligt för Estonia att förlisa så snabbt – och på det sätt som fartyget nu sjönk. Vatten måste alltså ha trängt in någon annan stans.

Meyer Werft som byggt Estonia gick själv ut med en gedigen rapport 1999 där de drog slutsatsen att det varit ytterligare hål i skrovet som orsakat det snabba sjunkförloppet, och att Estonias förlisning mycket troligt beror på sprängladdningar. Som tillverkare måste det ha varit viktigt och skönt att komma ut med en rapport som inte lade skulden på dem. Men deras slutsatser var milt sagt kontroversiella.

År 2000 genomförde den tyska journalisten Jutta Rabe en dykarexpedition tillsammans med amerikanska experter där de upptäckte ytterligare ett hål i Estonias skrov som inte tagits upp i haverikommissionens rapport. Utöver det bekräftas det av maskinisterna på Estonia som överlevde att de under hela haveriförloppet tydligt via en kamera riktat mot bildäcksfören kunnat se att den vattentäta innerrampen hela tiden suttit  kvar på plats. När de lät metallbitar från hålet de upptäckte analyseras konstaterade några experter att de uppkommit av en explosion. Men sedan begärde den tyska nyhetskanalen Der Spiegel att få analysera metallbitarna med experter och där konstaterade de att hålet inte kan ha uppstått som följd av en explosion.

2004 i Uppdrag granskning kom det fram att militär utrustning smugglats ombord på Estonia vid ett flertal tillfällen. Senare har internationella journalister rapporterat om att även brittiska säkerhetstjänsten MI6 ska ha varit involverad i vapensmugglingen från fd. Sovjet via Estonia och västerut.

Sedan dess har både anhöriga, internationella fartygsexperter och estländska myndigheter begärt att förlisningen ska utredas på nytt, men återkommande har regeringens svar varit – nej.

En ny utredning behövs – för att bekräfta såväl som utesluta.

Att få leva med obesvarade frågor runt ett livstrauma som man antingen överlevt eller där ens anhöriga avlidit är svårt. I synnerhet om man upplever att sanningar och svar medvetet döljs från högsta instans – samtidigt som spekulationer och alternativa teorier återkommande florerar.

Men det är inte bara för de anhörigas skull som en ny utredning är viktig. För fartygsexperter och institutioner specialiserade på fartygshaverier är det viktigt att förstå hela förloppet för att om möjligt kunna dra lärdomar som kan förbättra säkerheten för andra passagerarfartyg.

Haverikommissionens rapport är utförlig. Det är väl genomarbetat och ordentliga analyser har gjorts av den huvudmisstänkte – bogvisiret. Men i en haverikommission är det lika viktigt att kunna fastställa såväl som utesluta. Det är därför noggranna analyser av hela bevismaterialet man har till förfogande – i det här fallet vraket – behöver göras, för att i likhet med Sherlock Holmes utesluta alla möjliga alternativ tills man hittat det exakta händelseförloppet.

Det är det som är bristen i den i övrigt mycket utförliga rapporten. Man har valt ut vissa delar med fokus på bogvisiret som man filmat vid vraket, men man gjorde aldrig en ordentlig översyn av hela vraket (åtminstone allt som låg synligt på botten). I en internationell haverikommission som denna är det inte bara fullt möjligt utan rent av standard practice.

Jag finner det personligen osannolikt att bomber skulle ha detonerat på Estonia, att en ubåt skulle ha krockat med fartyget eller för den delen alla andra teorier som gör gällande att fartyget sänkts fullt medvetet. Men att något orsakat hål i skrovet som medfört att vatten runnit in och därmed förstärkt sjunkförloppet är däremot möjligt. Men jag är ingen expert, och allt för ofta får tyckare och konspirationsteoretiker full uppmärksamhet för deras slutsatser – utan att dessa kan valideras.

Återigen är Estonias förlisning uppmärksammad och omdiskuterad. Det är dags nu – en gång för alla – att gå till botten med vad som verkligen har skett, och utesluta allt annat som inte har skett den där ödesdigra natten då Estonia förliste.

Avslutningsvis vill jag tacka vår f.d. riksdagsledamot i Miljöpartiet, Lars Ångström som i åratal engagerat sig och kämpat för de anhöriga i jakten på sanning och transparens.