Narkotika skördar liv och finansierar kriminalitet – Hur kan vi bekämpa drogerna i Umeå?

Vad borde vara det absolut högsta målet för ett lands narkotikapolitik? Att allt färre testar, fastnar i och till slut dör av ett drogmissbruk. Det är svårt att få fram exakta siffror på narkotikabruket i vårt samhälle, men det finns en typ av data som talar sitt tydliga språk: Ett dödsfall – och en medicinsk orsak till att livets väg tog slut. Drug induced mortality – eller narkotikarelaterade dödsfall som det heter på svenska.

Sverige har flest narkotikarelaterade dödsfall i hela Europa

Det är här som resultatet borde skrämma varenda beslutsfattare i Sverige. För av alla länder i hela Europa är nu Sverige det land där flest personer per capita dör i narkotikarelaterade dödsfall. Sedan 2010 har 8 616 personer dött i narkotikarelaterade dödsfall. Det är inte bara den dystra förstaplatsen som är oroväckande utan det finns ytterligare en aspekt där vi skiljer oss från övriga Europa: De som dör på grund av överdos i Sverige är generellt yngre än i övriga Europa.

Narkotikan har en direkt koppling till den grova gängkriminaliteten och exempelvis dödsskjutningarna som uppmärksammats medialt de senaste åren. Vill man på allvar komma till bukt med den grova kriminaliteten så är narkotikabruket en avgörande nyckel. Men för det behöver vi förstå den drogcykel som går från introduktion till beroende, och som småningom – efter år av destruktiv nedbrytning – leder till den dag då ett liv alltför tidigt går förlorat.

Överdoserna i Västerbotten – 2019:

Inom loppet av en vecka i november 2019 fördes totalt nio personer i Västerbotten till sjukhus på grund av överdos. Två av dessa dog, båda från Vilhelmina. Nyheten slog ner som en bomb och ganska snabbt blev det uppenbart att drogproblematiken i Västerbotten är mycket mer utspridd än vad de flesta av oss anat. Det är inte längre ett storstadsproblem, begränsat till vissa kretsar eller områden utan det finns i hela Sverige.

I en artikel i VK fick vi följa Sara från Vilhelmina som kämpade för att bli av med sitt drogberoende. Det var svårt, men hon ville klara det för att hedra hennes vänner som dött. För Sara har drogerna varit ett sätt att klara av tillvaron, att döva smärtan och ångesten. För hennes mamma har det varit oerhört svårt att följa hennes dotters kamp mot drogerna. Som hon själv uttryckte det:

– Aldrig kunde väl jag heller tro att min dotter skulle sitta stenhög i soffan. Aldrig kunde väl jag tro att jag skulle ligga bredvid min dotter och sjunga barnvisor som när hon var liten – allt för att hon inte ska somna påverkad och kanske inte vakna igen.

Hon ställer också en högst relevant fråga, något som jag ska återkomma till senare:

– Nu är det fokus på att så många håller på med narkotika. Men fokuset borde ligga på varför de gör det. Det finns ju en anledning. Vad är det?

Söderhamn – 2020:

Förra veckan, nästan ett år efter de uppmärksammade överdoserna i Västerbotten, skrev Aftonbladet ett reportage om avlidne Emil Blom från Söderhamn som dött i en överdos vid 27 års ålder. Sedan 2010 har 44 personer dött till följd av narkotika i Söderhamn och kurvan pekar uppåt. De senaste åren har i snitt fem personer per år dött av överdoser i Söderhamn – med 25 000 invånare.  Problemet med narkotika och drogrelaterade dödsfall finns i hela Sverige och utvecklingen är oroväckande i hela landet.

Emil Bloms bakgrund har många likheter med Sara från Vilhelmina, där droger används som självmedicinering sedan unga år. Enligt Daniel Svensson, utredare för Socialstyrelsen, finns det ett stort inslag av psykisk ohälsa, ensamhet och utsatthet bakom de höga opioidrelaterade dödstalen.

”Tramadoltjejerna” –  Göteborg 2020:

I en minidokumentär på Svergies Radio P1, ”Tramadoltjejerna: Gratiskartan”, får vi följa Vilda som var tretton år när hon skulle köpa cannabis och blev erbjduden en gratiskarta Tramadol. Där får vi följa den snabba vägen utför för Vilda och hennes vän Stella som avled i en överdos i början av året, blott 16 år gammal. Ytterligare en ung tjej som senare tas upp i dokumentärserien är nu avlidne Emilia som var 17 år när hon dog i en överdos. För Vilda började drogcykeln redan i mycket tidig ålder. Även hon berättar om en svår orosproblematik så långt hon kan minnas som sedan gjorde det svårt för henne att kunna hänga med i skolan. I mellanstadiet började hon skolka och redan som 11-åring provade hon cannabis för första gången. Men det var när hon som 13-åring introducerades till Tramadol som det gick rasande fort utför. Ett år senare överlevde hon en överdos, hennes bästa vän Stella däremot överlevde inte. Under det året hade hon kommit att testa allt möjligt – morfin, amfetamin, kokain, exctacy, ett otal narkotikaklassade läkemedel, svamp, m.m.

Där beskrivs det smärtstillande läkemedlet Tramadol – en narkotikaklassad opioid, besläktad med morfin – som den nya inkörsporten de senaste tio åren. Drogen har två efterfrågade effekter: Ångestdämpande och lugnande, samt prestationshöjande. På senare år har det visat sig att en stor andel av de som använder sig av Tramadol snabbt börjar med ännu tyngre droger.

Narkotikaklassade mediciner och internethandel – narkotikahandeln förändras

I dokumentären intervjuas psykiatriskötaren Alexander Holmstedt som jobbar på på Maria Ungdom – en mottagning som arbetar mot drogmissbruk bland unga. Enligt honom beror den kraftigt ökade narkotikadödligheten i Sverige till stor del på ökningen av användningen av opioider – så som tramadol – i Sverige.

I Söderhamn har Läkaren Katarina Hermansson länge jobbat med behandling av beroendesjuka och föreläst och utbildat inom beroedevården. Det gör hon inte längre och hon valde att lämna när hon med oro och sorg under en längre tid sett hur drogberoendeproblematiken eskalerade. Även hon anser tydligt att utbudet av narkotikaklassade läkemedel ökat markant. Det hon beskriver är ytterst oroande:

Den nya synen på behandling drev utvecklingen: LARO. ”Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidbehandling”. Redan på 90-talet förekom att heroinister behandlades medicinskt men 2006 släppte Socialstyrelsen behandlingen fritt. Kranarna öppnades. Och det läcker. Ingen vet säkert hur mycket. Var fjärde patient säljer vidare, enligt en Malmöstudie 2015.

Katarina Hermansson började misströsta. Hon fortsatte jaga journaler, kollade uttagen, kände sig allt mer som drogpolis, och alltid steget bakom. Stafettläkare skrev ut nya droger till patienter som tvärtom skulle avgiftas. Hon slog larm. Vid tre tillfällen dödshotades hon av patienter som blivit av med sina tabletter.

Länge hoppades hon att beroendevården skulle reformeras som en stor omfattande statlig utredning hade föreslagit, och få en huvudmän, inte två. Det blev inte så. Fortfarande bollas narkomaner mellan socialtjänsten och vården.

Bollandet mellan socialtjänst och vård, samt kombinationen LARO och stafettläkare utan ordentlig kännedom om patienterna är två viktiga aspekter i narkotikaproblematiken i Sverige.

Dessutom får allt fler tag på narkotikaklassade preparat – eller preparat som ännu ej hunnit narkotikaklassas – via internet. Narkotikahandeln och dess utbud förändras, vilket försvårar arbetet med att kunna bekämpa och beslagta narkotika, innan knarket når kunden.

Samsjuklighet

Lotta Borg Skoglund är överläkare, Psykiatriker och forskare inom beroende och diagnoser. Hon beskriver hur droger och psykisk ohälsa samspelar, där samsjuklighet innebär att någon uppfyller de diagnostiska kriterierna både för en psykiatrisk diagnos och en beroendediagnos. Detta bekräftas i en kartläggning av Socialstyrelsen:

Mer än hälften av de som år 2017 vårdades inom specialiserad öppenvård eller slutenvård för intag av beroendeframkallande substanser fick även vård för en eller flera psykiatriska diagnoser.

Bland unga mellan 10-17 år sticker flera diagnoser starkt ut: Ångestsyndrom, oro och depression, ADHD och autism. Här är andelen med drogproblematik avsevärt högre. Att arbeta mot psykisk ohälsa och i tid kunna bistå våra barn och unga när problemen uppenbaras är därför en viktig faktor för att motverka narkotikabruk. Som Daniel Svensson, utredare för Socialstyrelsen uttrycker det:

– Det är lika viktigt som en tullfråga eller en polisiär fråga.

Droger och kriminalitet – ett destruktivt samspel

Att droger och kriminalitet samspelar är sedan länge känt. Narkotika är en viktig inkomstkälla för kriminella gäng och en kriminell bana tar ofta sin begynnelse i tidiga år med exempelvis knarklangning. För de som fastnar i kriminalitet finns ofta en bakgrund av drogberoende och missbruk – och vice versa.

En kartläggning som Aftonbladet gjorde av 58 tonåringar som dömts för mord, medhjälp till mord eller försök till mord återspeglar en verklighet för unga kriminella med tydliga mönster som är välkända sedan tidigare.

• 34 av tonåringarna har uttalade drogproblem. Vissa har dokumenterade missbruk, andra är dömda för narkotikabrott eller berättar öppet om sitt narkotikaanvändande.
• 34 av tonåringarna som saknar fullständiga betyg från högstadiet. 28 av dem saknade dessutom behörighet till gymnasiet när de gick ur grundskolan.
• 40 av de 58 granskade har haft kontakt med socialtjänsten sedan tidigare utan att deras väg in i kriminaliteten har stoppats. Många av dem har varit föremål för ett stort antal utredningar. Minst 20 av tonåringarna har innan dådet varit omhändertagna enligt lagen om vård av unga, LVU.
• 12 har en konstaterad adhd-diagnos. Ytterligare ett antal misstänks ha adhd men utan att ha utretts. För lång väntetid inom barn- och ungdomspsykiatrin uppges som en anledning till det i flera av fallen.

I frivårdsyttranden i samband med tonåringarnas domar beskrivs deras bakgrund och där avslöjas hur samhällets verktyg brister med avbrutna utredningar, rymningar, försenade diagnoser och kommunikationsglapp mellan skola, psykiatri, socialtjänst och polis. När väl den destruktiva kedjan sätts igång och dessa barn börjar hamna på glid går det snabbt utför. Det blir snabbt både kostsamt och svårt att få stopp på den destruktiva banan. Socialtjänsten får fullt upp, vissa tvångsplaceras och omhändertas enligt lagen om vård av unga – LVU – men trots det fortsätter den kriminella och drogbelastade vägen för flera av dessa ungdomar. Brotten blir grövre och drogerna tyngre.

En av de avgörande faktorerna för risken att falla i kriminalitet och drogberoende är kombinationen av psykiskt ohälsa, diagnoser och skolavhopp. Som Felipe Estrada, professor i kriminologi vid Stockholms universitet beskriver det:

– Skolmisslyckanden är en av de mest avgörande orsakerna till att hamna i kriminalitet. Vår forskning visar att skolmisslyckanden på senare år dessutom har blivit en alltmer avgörande del för att hamna i utanförskap och kriminalitet.

Generna i sin miljö

Förutom skolmisslyckande, väntetider på BUP och kommunikationsglapp mellan skola, psykiatri, socialtjänst och polis finns det ytterligare en omgivande aspekt som påverkar våra barns förutsättningar att klara sig i livet – eller att riskera falla i en destruktiv, kostsam och förödande bana fylld av droger och kriminalitet. Jag återkommer till överläkaren och psykiatrikern Lotta Borg Skoglund, för i en av hennes föreläsningar beskriver hon något som är otroligt viktigt att förstå: Generna i sin miljö.

– Vissa av oss kommer att bli födda med genetisk sårbarhet för psykisk ohälsa eller beroendesjukdom. Det bär vi med oss genom livet, och i livet så stöter vi på olika med- och motgångar som ytterligare ökar eller minskar risken för att vi ska utveckla psykiatrisk ohälsa eller beroende.

Det är här som den sociala kontexten och den omgivande miljö som barn växer upp i får en avgörande betydelse. För de barn som finns omkring oss där vi växer upp har en enorm påverkan på hur vi ser på livet, våra framtidsutsikter och på de förutsättningar vi har. I ett segregerat samhälle med social exkludering, där lika barn hamnar i samma område eller går i samma skola, hänger på samma fritidsgård och har samma fritidsliv och intressen så befästs barnens livsutveckling.

För barn i välbärgade områden, med utbildade föräldrar, som går i bra skolor med studiemotiverade klasskamrater, som har tillgång till ett bra föreningsliv, så har dessa barn avsevärt bättre förutsättningar att klara sig väl. För barn som däremot växer upp ”på andra sidan” i områden, skolor och en verklighet i direkt motpol till detta är förutsättningarna för barnen att klara sig väl avsevärt sämre. Risken däremot för att hamna snett och glida in på den destruktiva banan med droger och kriminalitet är avsevärt högre.

Ytterligare en aspekt av ”generna i sin miljö” är i detta sammanhang viktig att lyftas upp. ”Hönan eller ägget”. För vuxna med genetisk sårbarhet för psykisk ohälsa eller beroendesjukdom är risken större att de hamnar snett. I ett segregerat samhälle med social exkludering blir risken stor att personer med psykisk ohälsa och beroendesjukdom – begränsas i sina boendemöjligheter till att bo i socioekonomiskt marginaliserade områden. Det finns i sin tur en ökad risk för att deras barn föds med samma genetiska sårbarhet för psykisk ohälsa eller beroendesjukdom. Något som de sen bär med sig genom livet. I ett segregerat samhälle där ”lika barn leka bäst”, där barn med dessa startförutsättningar växer upp i marginaliserade områden är deras förutsättningar att lyckas och klara sig väl i livet avsevärt sämre – redan från start.

Vad kan vi göra i Umeå?

Umeå kan inte ensamt agera för att bekämpa narkotikan i vårt samhälle och skydda våra barn från att hamna på den destruktiva banan som ovan beskrivits, som exemplen med Sara från Vilhelmina, Emil från Söderhamn, eller Vilda, Stella och Emilia från Göteborg. Nationellt krävs samma handlingskraft och målmedvetenhet. Svensk narkotikapolitik lyckas uppenbarligen inte med sitt högt uttalade mål – långt ifrån. Därför behöver den utredas vilket förespråkas av både Folkhälsomyndigheten och SKR. Beroendevården behöver reformeras med en tydlig huvudman så inte personer med beroendesjukdom bollas mellan kommun och region, mellan socialtjänst och vård. Vidare behövs det insatser från regioner för att säkra upp en fungerande BUP för att i tid kunna bistå barn och unga med psykisk ohälsa och diagnoser. Så även för psykiatrin – med fasta psykiatriker med goda relationer till sina patienter, även för att säkerställa att mediciner hamnar rätt och inte glider ut på den svarta marknaden. Krafttag behöver tas mot den grova gängkriminaliteten och där kan den danska modellen med Bandeloven vara intressant. Skärpta straff och slopad ungdomsrabatt för brott som begås under kriminella gäng.

Samverkan mellan stat, region och kommun behöver förbättras, mellan skola, BUP, socialtjänst, polisen och viktiga aktörer i civilsamhället.

Med det sagt, Umeå kommun spelar en väldigt viktig roll, dels genom vår egen verksamhet, vår politiska styrning och vår planering för kommunens utveckling.

Vi ska ta till oss och arbeta utefter allt det som vi vet om ungdomar, drogproblematik och kriminalitet – allt det som beskrivits i denna artikel. För detta krävs resurser, målmedvetenhet, samverkan och en kraftsamling för att till varje pris förebygga att barn hamnar på glid och faller in i en destruktiv bana fylld av droger och kriminalitet. Men då behöver dessa förvaltningar resurser att klara av detta.

Skolan spelar en oerhört viktig roll och här är det avgörande att inte tappa något barn från undervisning och skolgång i tidig ålder. För detta behöver vi arbeta rent empiriskt utefter vad som har bäst effekt. Satsning på elevhälsan och det förebyggande arbetet, redan i tidig ålder behöver drogproblematiken lyftas upp och samtalas om i skolan. Här måste finnas förutsättningar att i tid fånga upp elever som är i behov av särskilt stöd. Vi behöver i tid kunna identifiera och agera när vi ser en risk för psykisk ohälsa hos ett barn. När det gäller diagnosen ADHD vet vi att det finns en ökad risk för att hamna både i drogberoende men även kriminalitet. När det gäller exempelvis högfungerande autism finns även där en ökad risk för att hamna i drogberoende. Jag vill vara tydlig med att de allra flesta med dessa diagnoser klarar sig väl i livet. Men det essentiella är att skolgången fungerar väl för dem. Primärt ska stöd kunna ges för att dessa elever ska kunna fungera väl i klassen och skolan. Men för de fåtal där det inte fungerar och där risken är stor att de faller från skolgången och blir hemmasittare måste det finnas möjligheter till specialiserade klasser med anpassade undervisningsförutsättningar för dem. Då har de alla möjligheter att gå ut skolan med fullständiga betyg.

Stödet runt våra barn behöver finnas där och ha förutsättningar att bistå vid minsta risk att det kan börja gå åt fel håll. Socialtjänsten och familjerådgivningen måste ha resurser och förutsättningar att få fullfölja deras ovärderliga arbete.

Vårt civilsamhälle och ideella rörelser har en avgörande betydelse för våra barn och unga. För att kunna ge dem en meningsfull fritid, finna vuxna förebilder som kan finnas där för dem, se dem, höra dem och vägleda dem rätt. Här är även samverkan med polisen oerhört viktigt för att redan i tidig ålder kunna bygga förtroendeband mellan barn & unga och polisen som är här för allas vår trygghet.

Avslutningsvis finns en avgörande sak för oss i Umeå att arbeta för: Olika barn leka bäst – tillsammans. Det är så otroligt viktigt i utvecklingen av vårt växande Umeå, för att värna den sociala hållbarheten, att vi till varje pris motverkar segregation, social exkludering och utanförskap. Här behöver olika barn med olika bakgrunder och förutsättningar kunna växa upp tillsammans – i ens bostadsområde, förskola, grundskola, fritids, i föreningslivet, etc.

Allt detta är en långsiktig och målmedveten satsning som kommer vara mödosam och kräva resurser, tid, samverkan och engagemang. Det är ingen quick fix. Men om vi lyckas så är det en enorm vinst för vårt samhälle! Varje barn som vi i tid kan rädda från att hamna snett är en ekonomisk vinst för samhället. Det är ovärderligt för barnet och dess framtid. Det är vägen framåt för att främja trygghet för våra invånare i Umeå.

Redan idag sker ett viktigt och värdefullt arbete i Umeå i såväl skola som socialtjänst och familjerådgivning. Vi har en stark ideell rörelse och ett engagerat civilsamhälle. Jag har träffat många ovärderliga medarbetare i vår verksamhet som med stor kunnighet gör sitt yttersta varje dag. Jag har mött lokala föredömen i civilsamhället som gör sitt yttersta för våra barn och unga. Vi har i Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna en tydlig politisk kurs för utvecklingen av vårt trygga och socialt hållbara Umeå. Vi har ett bra samarbete med polisen. Nu kraftsamlar vi dels mot narkotika men även mot segregation och utanförskap. Jag vill avsluta med att här ge min innersta uppskattning till alla ovannämnda som dagligen jobbar med att rädda barn från att hamna på fel bana, och som där igenom gör en ovärderlig insats för vår trygghet och våra barns framtid.