Vilken språkrörskandidat är den rätte ”Miljökandidaten”?

Inför språkrörsvalet dyker av och till denna fråga upp, med en hint om att någon specifik kandidat bryr sig om och kämpar mer för miljöfrågor än andra. Jag känner därför ett behov av att nyansera frågan.

Fyra starka kandidater

I kandidatutfrågningen som vi hade i vår kongressgrupp blev det för mig uppenbart att miljön, den biologiska mångfalden och kampen mot klimatkrisen var essentiell – för samtliga kandidater. För Annika, Elin, Märta och Rebecka. Däremot skiljer det sig aningen i hur vi ska profileras.

Den stora skillnaden ligger i hur systemkritiska vi ska vara. Därmed också frågan om huruvida vi ska del av ”systemet” eller vara en kritisk röst utanför, om vi tror eller ej på att vi kan förändra tillräckligt genom att sitta i regeringskoalitioner och lokala styren.

Vägen framåt – progressivt eller systemkritiskt?

Senaste valet var tufft för oss alla och Miljöpartiets dans kring 4 % är självklart oroväckande. Men det finns goda exempel, undantag som vi kan lära oss av. Sverige är ett långt land, men längst uppe i norr, i glest befolkade områden där vi generellt haft som svårast har vi rentav ett kommunalråd! I Gällivare, som följd av ett fantastiskt valresultat på 11,93 %. Jämför det med deras valresultat år 2010 på 1,7 %, vilken otrolig framgångsresa.

De har valt att fokusera på att vara konkreta och progressiva. Modernisera Gällivare. De har vågat prata om ”elefanten i rummet”, vågat bemöta fördomar om miljöpartiet och de har funnit en balans som tror på utvecklingen men gör sitt yttersta för att tackla utmaningarna.

Det är inte första gången som Miljöpartiet vinner framgång genom progressivitet och pragmatism, 2010 var vi Sveriges tredje största parti och i EU-valet 2014 nådde vi den största framgången hittills: 15,41 %. Vad var det som genomsyrade vår politik, vad kännetecknade oss? Progressivitet, framtidstro och fullt fokus på miljö & klimat. Modernisera Sverige.

Från Flower Power till ”systemets” finrum:

Nu är utmaningarna med klimatkris och massutrotning av arter än större och allvarligare. Men äntligen finns också en bred miljörörelse utanför partipolitiken som med vind i seglen tack vare Greta Thunberg kräver att systemet förändras, att vi politiker tar detta på största allvar.

Men mycket har också hänt sedan miljörörelsen i början av 1980-talet bildade Miljöpartiet. Då sågs alla som värnade om och engagerade sig för miljön som radikala ”flower-power” flumissar. Idag rör sig miljö och hållbarhet i finrummet på ett sätt som varit otänkbart då.

Det är sant att vi matas med mycket greenwash. Men vi är ändå i ett moment där miljö, klimat och hållbarhet har blivit viktiga faktorer att förhålla sig till för ”systemets” stora drakar: Näringslivet har vaknat. Ekonomin har vaknat. Politiken har vaknat. Opinionen har vaknat.

Att vid det här laget för Miljöpartiet ändra kurs och återgå till det vi var och betraktades som i partiets unga år – för snart fyra decennier sedan – tror jag vore förödande.