Låt barn med Autism och Aspergers få börja livet med goda cirklar

I en artikel av VK i torsdags (Bristande stöd kan slå sönder familjer) uppmärksammades den svåra situationen för hela familjen som uppstår när barn med diagnoserna autism- eller aspergers ej får det stöd som de behöver i skolan.

Mona Bolmmqvist,ordförande för Autism- och Aspergerföreningen berättade om förtvivlade föräldrar som hörde av sig till föreningen i desperat behov av hjälp för sina barn, familjer i kris där barn med NPF-diagnoser ej fått det stöd som de behöver för att skolan ska fungera.

 ”Föräldrar berättar om hur barn redan i lågstadiet vägrar att gå till skolan och blir hemmasittare. En del föräldrar tvingas gå ner i arbetstid för att vara hemma med barn som inte går till skolan. Andra blir sjukskrivna av den utmattning som följer med en lång tids kamp för att barnen ska få skolgången att fungera. Föräldrar berättar att deras barn hamnat i utanförskap, blivit mobbade och senare i livet drabbats av självmordstankar.”

I Miljöpartiet har en förbättrad situation för Umeås barn med NPF-diagnoser, så som Autism, Aspergers, ADD och ADHD, varit en av våra tre prioriterade frågor för den här mandatperioden. Vi står fast vid samma linje: barnens bästa måste komma före ideologiska principer. En enda sak ska vi fokusera på: vad är bäst för barn med dessa diagonser. Vilket stöd behöver de, vad fungerar bäst? Vad säger forskningen? Har vi goda exempel från andra kommuner eller internationella erfarenheter som vi kan ta lärdom av?

En nyligen gjord studie från Karolinska Institutet visar att personer med autism dör tidigare jämfört med andra svenskar. ”Vi ville titta på om det fanns en ökad risk för förtida död även vid autism utan intellektuell funktionsnedsättning,” säger en av forskarna bakom studien. ”Dessvärre var det så. För de med autism utan intellektuell funktionsnedsättning handlade det i genomsnitt om 12 år kortare livslängd än jämförelsegruppen utan autism.”

Den kortare livslängden beror framför allt på att självmordsrisken för dessa personer nästan var tio gånger högre än för andra.

Det är siffror som djupt berör mig, det är sjukt. Det får en att skymta de enorma utmaningar som kan möta personer med aspergers, men även med andra neuropsykiatriska diagnoser.

Onda cirklar börjar tidigt i livet. Men det gör också goda cirklar. En skola som fungerar bra för barn med särskilda behov kan stävja mycket av det lidande som annars kan komma senare i livet. I nuläget så är barn med NPF kraftigt överrepresenterade bland elever som inte klarar skolan. Och den statlig utredningen om elevfrånvaro, ”Saknad,” konstaterar att elever med omfattande frånvaro, så kallade hemmasittare, vanligtvis har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

En bra skolgång för dessa barn är en där de lär sig att de är bra, istället för att deras självbild bryts ned av ständiga misslyckanden och bråk. Där deras föräldrar och pedagogerna har en kommunikation som är öppen och inlyssnande, inte en där ena sidan känner sig pressade och anklagade och den andra känner sig tvingade att driva på och tjata. Där det fungerar bra oavsett var barnen är, istället för att allt hänger på en duktig pedagog, arbetslag eller rektor.

Det finns många lösningar som vi vet fungerar och som det arbetas med på flera håll i Umeå, såsom tydliggörande pedagogik, handledning i specifika ärenden (den och den eleven, istället för generella råd), strukturerade rastaktiviteter, checklistor till en perceptions- och kommunikationsrond, specialklasser likt den på Östteg, där barn sällan går på grund av ett val utan för att det är det enda alternativ som verkar fungera efter åratal av kamp och försök att få till en fungerande skolgång.

Den mest omdiskuterade frågan rör specialklasser. Det är förståeligt. Sverige har haft en rörelse där vi gått bort från de så kallade ”obs-klasserna”, klasser som ibland verkade gå ut på att underlätta för de vanliga klasserna, medan eleverna som gick i de mindre grupperna (vilka kunde ha väldigt olika typer av utmaningar) kunde få en försämrad skolgång. Ingen vill tillbaka dit. Samtidigt så är många svenska experter nu överens om att inkluderings-tanken har gått för långt. Trots goda anpassningar så kommer det alltid att finnas elever vars funktionsnedsättning gör att de behöver skolgång i mindre grupper, ibland på tillfällig basis, ibland på mer långvarig. Där måste barnens bästa vara det absolut prioriterade.

För det första: Specialklasser och specialiserad undervisning är inte samma som de gamla OBS-klasserna. Med rätt anpassad undervisning kan elever med NPF-diagnoser, som har svåra utmaningar i ett vanligt klassrum, bli framtidens stjärnor. Med rätt förutsättningar har de alla chanser att klara undervisningen med goda resultat.

Men vi ska inte glömma att det finns så många fler lösningar än storleken på undervisningsgruppen. De flesta av lösningarna ovan handlar inte om att ha barn i egna klasser, utan är generella lösningar som är bra för alla elever. Från Miljöpartiets sida så vill vi se ett tydligt fokus på dessa frågor i skolpolitiken.

I grunden handlar det inte om att hjälpa en grupp barn med problem, utan om att få barn med särskilda egenskaper att blomstra. Egenskaper som ibland kan vara svåra men som också är speciella och vackra. Låter vi dessa barn starta livet med goda cirklar så kommer de inte bara själva att må bra utan även berika livet för oss andra.