Samebyarnas situation måste förstås och respekteras

I gårdagens sammanträde med byggnadsnämnden uppstod en märklig situation där jag som exilskåning – väl medveten om mina bristande kunskaper i renskötsel – försökte förklara för nämnden om varför två olika samebyar kan ge olika yttranden om ett och samma område utpekat som riksintresse för rennäringen…

Det behövs en bättre förståelse för samebyarnas verksamhet och situation:

Umeå växer och utvecklas vilket är positivt, samtidigt som det medför utmaningar. När ny bebyggelse ska planeras så har vi en mängd olika parametrar och intressen att ta ställning till: Naturområden och naturvärden, jordbruksmark, vägreservat, befintlig bebyggelse, samlade tillväxtstråk för en god tillgång till samhällsservice, listan kan göras lång.

En av dessa aspekter att ta ställning till är områden utpekade som riksintresse för rennäringen. Vi har i Umeå ett antal olika samebyar som av och till beroende på säsong och klimat, nyttjar områden inom kommunens gränser för rennäring. Här finns därför områden som specifikt pekats ut och markerats som riksintresse för rennäringen. Hur viktiga är dessa och vilken funktion fyller de för rennäringen? Får de under inga omständigheter tummas på eller går det att kompromissa och komma överens? I så fall med vem?

För detta krävs en god förståelse av förvaltning och nämndsledamöter om samebyarnas situation och verksamhet. Det krävs en god dialog där vi lyssnar och lär oss. Därför lyfte jag i vårt senaste sammanträde ett önskemål om att vi i nämnden kan bjuda in och få till en god dialog med de samebyar som är verksamma i Umetrakten för att vi bättre ska kunna förstå deras verksamhet och situation.

Ett samtal som berörde mig djupt…

Idag samtalade jag med en kontaktperson till en av samebyarna och det samtalet var milt sagt tankeväckande. I min roll som gruppledare för Miljöpartiet och ordförande för hållbarhetsutskottet i Umeå så arbetar jag dagligen med miljö och klimat. Den stundande klimatkrisen gör mig ytterst orolig och klimatomställningen är nödvändig. Det går för långsamt – även i Umeå.

Men i mitt samtal pratade jag plötsligt med någon vars verksamhet drabbas ytterst hårt – här och nu – av klimatförändringarna. Hur deras förutsättningar så fullständigt förändrats de senaste åren som följd av klimatförändringarna var värre än till och med jag kunnat föreställa mig. En hel näring är hotad från kust till kust, från Nordnorge till Bottenviken.

Att plötsligt återkommande stå i en situation där man inte längre vet vart man ska ta renarna för att beta, då vintern vid kusten pendlar mellan att regna bort och sen plötsligt få extrema snömängder, där inlandets och fjällens snö och vegetation täcks av en för renarna ogenomtränglig isskorpa, att de senaste åren återkommande få fodra sina renar som annars fullt naturligt skulle funnit deras föda i naturen, som de gjort under tusentals år, var skrämmande att höra.

Kampen mot de stora skogsbolagen:

Nu är det inte bara klimatförändringarna som utgör ett direkt hot mot rennäringen och det vilda naturlivet i våra nordliga regioner, utan även det grova ohållbara skogsbruket från ett flertal stora skogsbolag – däribland statligt ägda Sveaskog. Vi som inte bor i inlandet, i synnerhet i den fjällnära skogens närhet har nog ingen aning om hur omfattande det är och hur mycket det hotar de känsliga naturmiljöerna där.

Det är dags att sluta upp – inte bara för klimatomställningen utan även för ett hållbart skogsbruk.

Kampen mot fördomar och hot:

Avslutningsvis är det skrämmande och fullständigt oacceptabelt att samer än idag utsätts för fördomar och i vissa fall även hot och trakasserier. Nu handlar min bloggartikel främst om vikten av en god förståelse över och respekt för rennäringen och samebyarnas situation. I synnerhet för oss som inom kommunen på ett eller annat sätt jobbar med bebyggelse och samhällsplanering. Men jag vill ändå lyfta vikten av att vi aktivt måste jobba för att bryta fördomar gentemot samer generellt. När det går så långt som olaga hot, trakasserier och våld så är det fullständigt oacceptabelt och måste tas på största allvar av vårt samhälle och våra myndigheter.