Krisinsikt behövs i klimatpolitiken

Av , , 2 kommentarer 4

I tisdags publicerades min debattartikel i VK, med anledning av IPCCs senaste rapport om det allvarliga klimatläget. För att kunna begränsa klimatkrisen och dess konsekvenser för mänskligheten, behöver vi självklart tydliga mål och visioner, konkret handling och fokus på lösningar. Men det behövs också en krisinsikt över den eskalerande klimatkrisen.

 

Nu har IPCC, FN:s klimatpanel, släppt den första delen av deras sjätte stora rapport. Det är åtta år sedan senast. Och återigen visar FN:s klimatpanel att läget nu är ännu allvarligare än då den senaste rapporten släpptes. En global uppvärmning på en och en halv grad kommer vi högst sannolikt att nå och passera under nästa årtionde.

Min och mitt partis strategi har varit att inte låta alarmistiska. Och särskilt inte apokalyptiska. Risken är att tas på mindre allvar, och att vi dessutom ses som det där enkelspåriga enfrågepartiet som vi som är på insidan inte känner igen oss i. Strategin har varit att istället prata visionärt om vart vi vill och konkret om hur vi vill nå dit.

Det finns så många fördelar med att ställa om – för oss alla. Fler gång- och cykelleder samt utökad kollektivtrafik leder till bättre luft och mindre buller. Vi får en stad som kräver mindre vägar, där det blir lättare för våra barn och unga att tryggt cykla eller gå till sina vänner och fotbollsträningar.

Vem vill inte bo i en grön stad med naturen runt hörnet?

Och med den nya gröna industrirevolutionen i norr, med batterifabriker och fossilfritt stål, så blir det lättare att visa att klimatomställningen även berör svenska jobb och företag. Vi lever i en tid där ett renodlat elbilsföretag, Tesla, nu i sommar uppnådde ett högre marknadsvärde än vad de sex högst värderade konkurrenterna var värda – tillsammans. Klimatomställning ger konkurrenskraft.

Vem vill inte att våra företag får rätt förutsättningar för att ligga steget före istället för att hamna på efterkälken?

I Umeå har Miljöpartiet i pratat om det pådrivande arbetet för att införa kommunalt samordnad varudistribution, infört klimatinvesteringar i mångmiljonklassen, ständigt prioriterat busstrafiken samt breda och säkra gång- och cykelvägar som är farbara även på vintern, och stärkt laguppställningen inom hållbar upphandling.

Miljöpartieti har försökt förklara varför just dessa lösningar är lågt hängande frukter som är viktiga att prioritera framför andra för att ställa om till ett hållbart samhälle.

Men ibland så är det som behövs allra mest inte visioner och lösningsfokus, utan snarare krisinsikt. Vi kan prata visionärt om hur ett grönt samhälle är ett bra samhälle, och vi kan diskutera lösningarna för att ta oss dit.

Men vad är det värt för någon utan krisinsikt? I brinnande klimatkris kampanjar Västerbottens nästa största parti för sänkta bensin- och flygskatter.

Många andra hör och upprepar IPCC:s formuleringar men formuleringarna verkar mindre närvarande när det verkligen kommer till kritan — när det handlar om att prioritera så är alltid något annat viktigare. Man påminns om vad chefen för FN:s miljöprogram UNEP, Inger Andersen, sa när klimatrapporten släpptes: ”Världen har hört – men inte lyssnat.”

Ja, vi måste se att det finns hopp. Och lösningar. Men också en fruktansvärd kris som blir värre och värre.

Nils Seye Larsen, gruppledare Miljöpartiet Umeå och ordförande i kommunstyrelsens hållbarhetsutskott

Fler laddstolpar behövs i Umeå och Västerbotten

Av , , 2 kommentarer 3

En artikel i VK i veckan lyfte upp ett viktigt och växande problem i omställningen av våra fordon. Medan försäljningen av elbilar tagit fart så släpar utbyggnaden av laddstolpar efter.

 

Elbilar och laddhybrider på framfart

Det har det senaste året skett en oerhört snabb utveckling när det gäller laddbara fordon. Utbudet har ökat markant med fler modeller och längre räckvidd. Samtidigt har efterfrågan ökat markant tack vare kombinationen av ett bättre utbud till rimligare pris och förmånliga villkor från staten.

Allt fler är intresserade av att införskaffa en laddbar bil och plötsligt ligger flera elbilsmodeller i topp över mest sålda i Sverige i år.

Ett positivt resultat av denna utveckling för oss i norr är den utveckling av batterifabriker som sker här, bl.a. med Northvolt där det även kan bli aktuellt med fler etableringar.

 

Brist på laddstolpar riskerar bli en bromskloss

Problemet är att utbyggnaden av laddstolpar har halkat efter – i synnerhet publika snabbladdningsstolpar. I våra nordliga breddgrader är det särskilt viktigt då avstånden är stora. För även om de flesta primärt laddar bilen hemma så måste man kunna ladda bilen effektivt när man färdas runt i regionen. Då är det inte bara viktigt med tillgång till publika laddstolpar utan de måste även kunna ladda bilen inom en rimlig tid.

Regeringen har genom både klimatklivet och nu ett ”vita fläckar”-stöd satsat på utbyggnaden av laddstolpar även i glesbygdsområden. Mycket viktiga satsningar som jag är glad att vi i Miljöpartiet drivit. Ändå så halkar utbyggnaden efter och här behöver region och kommuner öka takten. Här behövs en strategisk och långsiktig plan där vi hjälps åt för att skapa goda förutsättningar för våra invånare och företag att kunna införskaffa laddbara bilar.

 

Umeå måste öka takten

Umeå är en växande kommun och många av våra invånare och företag vill kunna göra klimatsmarta val. Dessutom har kommunen själv med en ny fordonspolicy förbundit sig till att ställa om fordonsflottan (samma policy gäller även för statliga myndigheter, däribland universitetet i Umeå).

Vi i Miljöpartiet har tryckt på för att vi får en samlad strategisk utbyggnad av laddinfrastruktur i kommunen. Förutom att bistå bostadsrättsföreningar och fastighetsägare i deras utbyggnad av laddstolpar behöver vi även öka takten när det gäller publika snabbladdningsstolpar. Det finns i vår förvaltning och våra kommunala bolag en god vilja och intention vilket är bra. Men nu krävs handling, för utbyggnaden har halkat efter och vi befinner oss i en tid där många överväger att införskaffa en laddbar bil. Utvecklingen går snabbt och då måste vi i kommunen hänga med, annars riskerar bristen på publika snabbladdningsstolpar att bli en bromskloss.

Om Umeå dessutom har ett intresse i att locka till sig en etablering av en batterifabrik så vore det bra om vi kunde föregå med gott exempel och möjliggöra för vår organisation, våra invånare och företag att smidigt kunna ställa om till laddbara bilar.

 

Avslutningsvis så vill jag vara tydlig med att övergången till laddbara bilar bara är en del av den omställning som vi vill göra i Umeå. Satsningarna på kollektivtrafik och förbättrade cykelleder är oerhört viktiga. De som kan färdas utan bil ska ges de bästa förutsättningar att göra så. Men för de i behov av bil så ska bästa förutsättningar ges för att elbilen ska bli ett självklart val.

Norrbotniabanan ska byggas – Norrland förtjänar mer än alternativ fakta

Av , , 4 kommentarer 3

Det är tyvärr inte första gången som vi fått bemöta osanningar och lögner av Moderaternas riksdagsledamot Edward Riedl. I VK har vi nu publicerat vårt svar på hans påståenden om Norrbotniabanan, vilken ni kan läsa här.

 

Norrbotniabanan – från idé till verklighet

I snart 30 år har Miljöpartiet tryckt på för att förverkliga Norrbotniabanan. Vårt tidigare språkrör Peter Eriksson som innan dess varit kommunalråd i Kalix, hade i riksdagen sedan 90-talet gjort sitt yttersta för att förklara varför Norra Sverige var i kraftigt behov av en ny järnväg längs med Norrlandskusten. Dels för industrin i norr, men även för att binda ihop de norrländska kuststäderna. Järnvägen i norr var kraftigt eftersatt och det var dags för en storsatsning på upprustning av befintliga spår – och en ny kustjärnväg längs med den botniska korridoren.

Men det var först 2005 som vi äntligen lyckades få med Norrbotniabanan i den nationella infrastrukturplanen. Och hade den fått gälla så hade vi redan nu kunnat se fram emot en invigning av hela Norrbotniabanan. Men så kom maktskiftet 2006 där Riedls partikollegor tog över och då hamnade Norrbotniabanan återigen i kylan. För under de åtta år som Moderaterna ledde Sveriges regering fanns aldrig ett intresse att gå vidare med detta för norra Sverige så viktiga järnvägsbygge.

Sedan 2014 har dock mycket hänt och nu äntligen är bygget av Norrbotniabanan igång! Det kunde inte kommit mer lägligt. För just nu pågår en grön industrirevolution i norr som enligt en artikel i SVT väntas skapa uppemot 100 000 nya arbetstillfällen. En grön industrirevolution som varit möjlig tack vare Miljöpartiets politik och våra två viktiga satsningar: Klimatklivet och industriklivet. I takt med denna industrirevolution kommer behovet av godstransporter att öka rejält. Därför behövs satsningarna på Norrbotniabanan, såväl som Nya Ostkustbanan och en ny stambana söderut.

I denna kontext är det därför förbluffande att läsa Riedls debattartikel om Norrbotniabanan, fylld av felaktigheter och falska påståenden. Så härnedan kan du läsa vårt svar.

Det vi gör nu är en satsning så att hela Sverige kan leva och utvecklas. Vi moderniserar Sverige och skapar förutsättningar för en stark och hållbar utveckling i norra Sverige, samtidigt som vi ser till att minska Sveriges klimatutsläpp. Satsningar som främst gynnar Stockholm – som Förbifart Stockholm och en gigantisk satsning på Arlandas utrikesflyg – är inte satsningar som vi i Miljöpartiet tror på och prioriterar. Det gör däremot Moderaterna.

 

Norrland förtjänar mer än alternativa fakta

Vi i Miljöpartiet ser Norrbotniabanan som en självklar del i satsningarna på norra Sverige. Edward Riedl (M) ägnar sig åt medvetna lögner. Det skriver Nils Seye Larsen, gruppledare Miljöpartiet Umeå och Elin Söderberg, Miljöpartiet Västerbotten.

I en debattartikel i VK (12/8) kommer Edward Riedl (M), riksdagsledamot från Västerbotten, med flera häpnadsväckande avslöjanden om Norrbotniabanan.

Det är ofta osmakligt när någon anklagar en svensk moderat politiker för att använda alternativa fakta. Ulf Kristersson gjorde förra året något väldigt ovanligt som statsministerkandidat då han betonade att en amerikansk sittande president, ökänd just för sina alternativa fakta, är dålig för världen. Kristersson är dessutom en partiledare som brukar betona vikten av sanningsenlighet och ett vuxet samtal.

Men Moderaterna i Västerbotten har valt en annan väg.

Deras ledande riksdagsledamot, Edward Riedl, ägnar sig konstant åt vad som är svårt att tolka som annat än medvetna lögner. Visst, en del politiker har en tendens att skönmåla något, eller ensidigt betona bara en sida av en mer komplex fråga. Men rena felaktigheter? Det är betydligt ovanligare.

I Västerbottens största dagstidning så har Riedl denna gång presenterat en fantasifull historia om Norrbotniabanan. Vi kan förstå att Riedl undviker att nämna att Norrbotniabanan fanns med i den nationella planen för infrastrukturen redan 2005 innan banan lades på hyllan av den dåvarande Alliansregeringen. Om så inte varit fallet hade vi troligen inom något år kunnat gå på tåget i Umeå och vara framme i Skellefteå 55 minuter senare.

Men Riedl går så långt att han kallar bygget av Norrbotniabanan en ”bluff”. Ingenting har gjorts och det saknas riktiga pengar. Allt är ett lurendrejeri för att kunna straffskatta Norrland.

Att Norrbotniabanan inte byggs måste komma som en överraskning för de grävmaskinförare och ingenjörer som flyttar 4 miljoner ton berg mellan Umeå och Dåva. Nästa del av banan, sträckan mellan Dåva och Skellefteå, ska börja byggas 2023-2025. Nu pågår planering och projektering för den sträckan, markrättighetsavtal ordnas, och 7 miljarder (över hälften av kostnaden) är redan avsatt.

Allt det här framgår tydligt för den som besöker arbetsplatsen eller Norrbotniagruppens hemsida. Som riksdagsledamot från Umeå, med fokus på infrastrukturfrågor, så vet Riedl såklart allt detta. Varför då komma med alternativa fakta?

Riedl påstår dessutom att Moderaterna nu tagit beslutet att fullt ut finansiera bygget av Norrbotniabanan. Men som Moderaterna själva skriver på sin hemsida så var finansieringen en del av ett erbjudande till Centerpartiet för att få dem att stödja en moderat regering efter regeringskrisen i somras. Vad som händer med Norrbotniabanan om ett konservativt block styr Sverige efter valet 2022 är oklart.

Vi i Miljöpartiet ser Norrbotniabanan som en självklar del i satsningarna på norra Sverige. Vi kommer fortsätta prioritera tåg framför transportmedel som har höga utsläpp och vi kommer att fortsätta prioritera ett ärligt samtal framför alternativa fakta.

Nils Seye Larsen

Gruppledare Miljöpartiet Umeå

Elin Söderberg

Miljöpartiet Västerbotten

Kabul har fallit – Även Sverige bär ett ansvar för kriget i Afghanistan och dess konsekvenser

Av , , 10 kommentarer 4

Ett krig för USAs egenintressen

Kabul har fallit. Kaotiska scener från huvudstaden vittnar om det hastiga maktövertagandet av talibanerna. 20 år efter USAs och dess allierades invasion av Afghanistan är talibanerna nu åter i full kontroll av landet.

Två decennier av inbördeskrig som lämnat efter sig uppemot 200 000 dödsoffer och ett land i spillror. Ofantliga resurser har satsats på kriget i Afghanistan och på det misslyckade återuppbyggandet av landet. Till vilken nytta? För många ses den kaosartade evakueringen från Kabuls flygplats som slutet av ett 20 år långt katastrofalt misslyckande i Afghanistan.

Men då är det viktigt att komma ihåg det som Joe Biden tydligt lyfte upp i gårdagens tal – och som även George Bush var tydlig med 20 år tidigare då kriget inleddes:

USAs mål var aldrig att återuppbygga landet. Deras uppdrag var att bestraffa och eliminera de skyldiga till terrorattentatet mot World Trade Center.

För detta drog de med sig alla dess allierade, däribland Sverige. Vår roll i kriget var således inte att återuppbygga ett Afghanistan fritt från en förtryckande fundamentalistisk regim. Vårt uppdrag var att hjälpa USA i deras egna intressen att bestraffa och eliminera de som angripit USA den 11e september 2001.

Den hastiga kollapsen av den afghanska armén och det afghanska styret är en direkt konsekvens av hur kriget inleddes 20 år tidigare. Samma krigsherrar och mujahedinrörelser som beväpnats och tränats av bl.a. USA för att bekämpa Sovjet under 80-talet, fick 2001 huvudrollen för att med full uppbackning militärt och ekonomiskt av USA och NATO besegra talibanregimen. Och dessa krigsherrar kom sedan att fullständigt förpesta det afghanska styret fram tills nu, då de i stort sett lämnade över makten till Talibanerna och flydde.

 

Sveket mot de afghanska flyktingarna

Sverige bär även ett ansvar för dess ytterst bristfälliga agerande mot tusentals afghanska flyktingar som sökt sin tillflykt här. Under fyra års tid har personer med uppenbar risk för avrättning av talibaner utvisats med motiveringen att ”i Kabul är det säkert”, trots att det varit uppenbart för våra myndigheter att det bara är en tidsfråga innan Talibanerna återtar makten i hela Afghanistan. Flickor med risk för påtvingade barnäktenskap, som förvägrades skolgång och riskerade horribla medeltidsaktiga bestraffningar i talibanernas skräckvälde, utvisades med samma motivering. ”I Kabul är det säkert”.

I flyktingdebatten har ofta argumentet ”de som har giltiga asylskäl ska givetvis få stanna” dykt upp. De afghanska flyktingar som jag ovan beskrivit ”saknade giltiga asylskäl” enligt den ytterst restriktiva tillfälliga utlänningslagen. För så länge det fanns platser i Afghanistan som ännu inte kontrollerades av talibanerna – så som Kabul – så ansåg man att de kunde leva tryggt just där. Fram tills nu.

Sverige ansåg Kabul som så pass säkert att man chartrade flyg för att regelbundet tvångsdeportera afghanska flyktingar till Kabul. Först när Talibanerna omringat huvudstaden och närmade sig själva flygplatsen upphörde formellt tvångsdeporteringarna.

Vi har tusentals afghanska flyktingar som tvingats till ytterligare en flykt – från Sverige där de skulle utvisats och skickats tillbaka till Afghanistan. Jag har själv fått bistå i att hjälpa en tolvårig flicka med hennes familj att fly från Sverige för att undgå att skickas tillbaka till talibanernas skräckvälde.

Sverige är ett av många länder i Europa som hjälpt USA i deras egenintressen i kriget i Afghanistan och som sedan svikit afghanska flyktingar som flytt krigets konsekvenser. För alla dessa länder är Kabuls fall och talibanernas maktövertagande en skammens och sorgens ögonblick. Förhoppningsvis en lärdom om vikten av att framöver inte i en känslosam stund låta sig rivas med i ett förödande krig som endast syftar att tjäna en stormakts egenintressen.

 

Avslutningsvis är jag väldigt tacksam för den kritiserade gymnasielagen som vi i Miljöpartiet drev igenom – vilken räddat många unga afghanska flyktingar från att utvisas och deporteras till talibanernas skräckvälde.