Elbristmyten och sanningen bakom de höga elpriserna

Återigen har Kommunalråd Anders Ågren (M) framfört sitt partis åsikter angående elfrågan i Sverige – att Sverige har elbrist och att vi därför bör bygga kärnkraft. Elbristen i den berättelsen bygger dessutom på att “Miljöpartiet bedriver en extrem politik och verkar för att kärnkraften ska läggas ner.” Det fascinerande är att inget i den berättelsen är sant.

Dessvärre är det idag många som tror att Sverige har ett elunderskott till följd av nedstängningen av kärnreaktorer i södra Sverige, vilket lett till att elpriserna under de senaste åren ökat. I den berättelsen vilar den största delen av skulden på Miljöpartiet.

Sanningen är dock att Sverige är en stor nettoexportör av el och att vår elexport stadigt ökat. Enligt Energimyndigheten beräknas elexporten öka från 25 till 38 terawattimmar bara under de närmaste två åren.

Däremot är det helt sant att elpriserna stundtals är höga, i synnerhet i södra Sverige. Det är något som är verkligt, konkret och svider i plånböckerna.

Så varför pendlar elpriset så mycket? Det finns två huvudorsaker: Det svenska kraftnätets begränsning och den avreglerade elmarknaden. En majoritet av Riksdagens partier, däribland Moderaterna, valde att avreglera elmarknaden, med argumentet att ökad konkurrens skulle ge lägre elpriser till konsumenten. De valde även att integrera vår elmarknad med det europeiska nätet, vilket innebär att priserna påverkas av läget i Europa. Dessutom bolagiserades kraftnätet.

När konservativa talar om svensk energipolitik påstås felaktigt att Sverige har en extrem och ideologiserad elpolitik. Men om vi kastar ut blickarna mot Europa kan vi se exempel på länder vi absolut inte vill ha som förebilder. Efter Fukushima-olyckan 2011 bestämde sig Tyskland för att lägga ner all kärnkraft under 2010-talet, utan att ha en färdig energistrategi, vilket gjort landet beroende av rysk gas och av projektet Nord Stream 2 som utgör ett hot mot säkerhetsläget i Östersjön.

Finland å sin sida har sedan två årtionden tillbaka strävat efter att bli självförsörjande på kärnkraft. Kärnkraftverket Pyhäjoki, bara lite över tio mil från Luleå, Piteå och Skellefteå, har varit i planeringsstadiet under vad som känns som en evighet. Den senaste nyheten är att byggtillståndet försenats till 2022, varpå kärnkraftverket nu tidigast beräknas stå färdigställt 2029. Olkiluoto 3 som skulle tagits i drift 2009 har försenats i mer än ett decennium och beräknas tas i drift 2022. Kostnaderna för denna nya reaktor har skenat till närmare 200 miljarder kronor.

Under det senaste decenniet har Finland i väntan på sin nya kärnkraft nettoimporterat totalt 171 terawattimmar.  Sverige valde en annan väg, en omställning mot förnybar elproduktion i kombination med energieffektivisering. En framgångsrik väg som lett till att Sverige under samma decennium nettoexporterat 148 terawattimmar.

Om vi skulle gå på linjen som Ågren, Åkesson och Kristersson förordar skulle vi få vänta i 15-20 år på dyr, olönsam och miljöskadlig kärnkraft. Samtidigt har Svenska Kraftnät nu fått in ansökningar på 135 gigawatt i havsbaserad vindkraft vilket motsvarar 500 terawattimmar i årlig elproduktion. Detta är mer än 10 gånger mer i årlig elproduktion än vad svensk kärnkraft totalt producerar i Sverige.

Det förbluffande är att det konservativa blocket envisas med att kämpa emot marknadens aktörer i deras iver att med skattemedel tvinga fram olönsam och miljöfarlig kärnkraftsel. De vill därigenom “ta ansvar” för Europas elbrist med våra svenska skattebetalares pengar. Enligt oss är det helt absurt.