Sverige behöver ett aktivt OCH hållbart skogsbruk

Skogsdebatten är polariserad, vilket egentligen är märkligt – då alla aktörer verkar ense om en sak: Skogen har en viktig roll att spela för klimatet.

Det som är debattens kärnfråga är dock framförallt hur skogsbruket kan bedrivas hållbart och på vilket sätt skogen kan hjälpa till i klimatomställningen.

Den svenska skogens centrala roll för klimatet:

Den svenska skogen kan förse oss med biobränslen som alternativ till fossilt. Den kan förse oss med trä som ett klimatsmart alternativ till betong. Skogen är dessutom världens äldsta, bästa och mest beprövade CCS-teknologi. Den andas in och lagrar koldioxid, och förser Jordens atmosfär med livsviktigt syre.

Dessutom får vi inte bortse från den ekonomiska betydelse skogen har. Det svenska skogsbruket utgjorde under år 2020 6,5% av den totala exporten. De som sammanlagt arbetar inom skogsbruket utgör 2% av den totala svenska arbetskraften.

Men, en sak är viktig att komma ihåg: Skogen kan inte tillgodose alla behov som lyfts upp i debatten.

Den svenska skogen är inte ens i närheten av att kunna räcka till som biodrivmedel för att ersätta alla fossila bränslen, byggmaterial för alla hus och möbler, förpackningsmaterial, pappersmassa, biobränsle i fjärrvärmeverk och koldioxidlagring samtidigt. När vi ser på skogen måste vi därför ha ett helhetsperspektiv.

Tid är något vi inte har…

Inom EU’s skogsstrategi emfaseras skogens roll som kolsänka – det vill säga skogen ska arbeta för att minska mängden koldioxid. Därigenom ska mängden naturskog i EU ökas till 30% (notera: naturskog är ej samma sorts skog som naturreservat). Flera debattörer i Sverige menar att EU bortser från att Sverige redan har ett koldioxidkretslopp. Kalhyggen återplanteras, skog återväxer och när den gör det tjänar den in den koldioxid som tidigare släppts ut. Dessa debattörer menar att det svenska skogsbruket redan i grunden är hållbart, samt att en omställning riskerar störa skogen som exportråvara.

Vad dessa debattörer väljer att bortse från är tidsaspekten. Sverige ska bli koldioxidneutralt fram tills 2040, men skog tar hundra år på sig att växa. Under de första tio åren av sin existens kommer kalhyggena genom nedbrytning av stubbar och döda växtorganismer, samt frånvaron av träd, att vara en nettoutsläppskälla för växthusgaser. Först efter 25-30 år har den nya skogen börjat bli en kolsänka.

Den svenska skogen lagrar just nu 43 miljoner ton CO2. Detta motsvarar 84 % av Sveriges totala utsläpp på 51 miljoner ton, vilket givetvis är bra. Men den svenska skogens potential att agera kolsänka är mycket större än så. För den totala lagringskapaciteten för den svenska skogen ligger på 123 miljoner ton vilket motsvarar nästan 2,5 gånger Sveriges totala utsläpp!

Märk väl: Vår linje är inte att Sverige ska upphöra med skogsbruk eller att nyttja skogens produkter. Snarare vill vi visa på den potential i de 80 miljoner ton som skogen med dagens konventionella skogsbruksmetoder inte tar upp, något som de flesta av våra skogsägare förstår att uppskatta.

De flesta skogsägarna är nämligen inte en del av det svenska exportskogsbruket som det ser ut idag. Det är tiotusentals små hemmansägare för vilka skogen snarare än att vara ett skogsbruk är en kapitalbesparing eller försäkring, som då och då avverkas när en ny bil eller skoter ska inköpas.

Det mesta av skogsmarken i Norrland ägs dock av några få stora skogsbolag. De bedriver ett konventionellt skogsbruk, ofta med stora kalhyggesytor som följd. Dessa driver också linjen att naturskogen i högre utsträckning än idag bör avverkas – det vill säga mängden hyggesskog ska ytterligare växa, för att täcka in de motstridiga “klimatbehov” som alla omöjligen kan täckas in. Därför är det inte förvånande att tankar på att utöka mängden naturskog skrämmer dessa skogsbolag, vilka enligt sig själva främst drivs av en oro över klimatet och en vilja att visa hur positivt den svenska skogen kan bidra.

Skogsbolagen har dock inte några skäl att oroa sig för klimatet ifall mängden hyggesbruk minskar. Dels innebär det att nettoutsläppen går ner, och dels innebär det att andra delar av den svenska ekonomin – som exempelvis industrierna och byggsektorn – kan få mjukare möjlighet till omställning. Vi måste som sagt se till ett helhetsperspektiv, inte bara på skogen – och med mer ostörd skog som faktiskt får möjlighet att arbeta behöver inte klimatmålen stå i konflikt med våra mål om biologisk mångfald.