Vi tackar för oss i regering – efter 7 år för klimatet, miljön och mänskligheten

Efter bara sju timmar fick Sveriges första kvinnliga statsminister avgå. Det som var menat att visa på den svenska demokratins styrka – kompromiss och konsensus, utvecklades till en för Sverige främmande och sällan skådad såpopera av sämsta slag.

Vi i Miljöpartiet valde därmed att tacka för oss. I sju års tid i regering har vi tjänat klimatet, miljön och mänskligheten.

 

Vi stod upp för klimatet & miljön:

Att tillträda en regering var aldrig ett lätt beslut. Vi var väl medvetna om de risker som det medförde, både gentemot våra kärnväljare som med all rätt krävde mer, såväl som våra politiska fiender som till varje pris ville begränsa.

Vi valde ändå – vilket jag är stolt över – att som det lilla partiet i en minoritet sätta oss i en regering. Varför? För det var där som vi hade störst chans att förverkliga den politik som vi gått till val på de senaste decennierna. En miljövänlig och humanitär politik där vi tar klimatkrisen på största allvar, tar ansvar för Sverige, ställer om till ett hållbart samhälle och satsar på att modernisera vår föråldrade infrastruktur.

Vi har gjort vårt yttersta för att Sverige tar sitt ansvar i klimatomställningen. Vi har dessutom under våra år i regering gjort vårt yttersta för att skydda den biologiska mångfalden, allemansrätten, strandskyddet och den skyddsvärda skogen i Sverige.

 

Vi stod upp för en humanitär flyktingpolitik:

Även om vindarna vänt och åsikterna i samhällsdebatten blivit allt kyligare, har vi alltid stått fast förankrade i vår ideologiska tro på medmänsklighet och solidaritet. Så hur försvarar man bäst vår ideologiska tro på medmänsklighet och demokrati i en demokratisk stat som Sverige? Genom demokratiska förhandlingar med de partier som har makten i vårt samhälle. Alternativet, att stå utanför på barrikaden och skandera hur vi önskar att samhället såg ut, utan någon som helst möjlighet att påverka utfallet av regeringsmaktens politik, har för oss alltid varit främmande.

Betyder det att vi är tvingade till eftergifter? Ja. Men när alternativet utan oss riskerar att förskjuta Sverige långt ut på högerkanten så har vi inget val. I alla de förhandlingsvinster vi åstadkommit såväl 2011, 2015 som 2021 finns återkommande en mätbar skillnad som haft avgörande betydelse för tusentals individer som sökt sin tillflykt hos oss men som hamnat i klistret i en byråkratisk djungel utan dess like.

 

Vi har tagit ansvar när svåra kriser drabbat Sverige!

Jag råkar personligen vara en av de politiker som tycker att ansvar är något av det finaste som en individ, en organisation eller ett samhälle kan ta. Men när du tar ansvar i kriser så följer det lika naturligt som ett brev på posten att du måste ge avkall på något som för dig betyder mycket. Återkommande har vi i partiet gäckats med den viktiga gränsdragningen, när är det för mycket? När går vi för långt? Men när väl en kris drabbar Sverige har vi återkommande sett det som vår främsta uppgift att ta ansvar för Sverige.

Återkommande har vi i Miljöpartiet tagit ansvar i svåra kriser som drabbat Sverige. Flyktingkrisen 2015, Covid-19 2020 och den efterföljande ekonomiska krisen. Vi har offrat mycket, vi har kompromissat. Men genomgående har vi stått upp för att Sverige ska förbli ett humanitärt och medmänskligt samhälle, som samtidigt inte duckar för ansvarstagande och agerande i den kris som värst riskerar att drabba oss alla – klimatkrisen.

 

Sverige hade äntligen en kvinna som statsminister – i sju timmar…

Sverige kunde äntligen – efter 100 år av kvinnlig rösträtt – få sin första kvinnliga statsminister! Något som vi –oavsett var man står – borde känna en viss lättnad över givet att både Norge, Danmark, Island och Finland har haft flera kvinnliga stats- och regeringschefer vid det här laget. Men i glansen av framgång riskerar alltid någon att hamna i skuggan.

I det rådande parlamentariska läget inför statsministeromröstningen och budgetbeslutet gjorde både Centerpartiet och Vänsterpartiet sitt yttersta för att avkräva den rödgröna regeringen ytterligare eftergifter – vilket den rödgröna regeringen gick med på. Vilket nog förvånade dem båda, för nu var ju alla plötsligt eniga.

Det var då problemen började…

 

Dansen mellan bittra rivaler…

Det hela resulterade i en sällan skådad rivalitet om uppmärksamhet mellan två parter som gärna pratar om varandra men ogärna med varandra. Mellan två partier med varsin polerade yta och extremistiska särdrag (Vänsterradikala och extremnyliberala).

Men en sak är viktig att komma ihåg: Det var ett otacksamt parlamentariskt läge – för alla!

Och det är här vi kommer till den kanske viktigaste frågan av alla – för alla partier, i synnerhet för Centern:

Vad är alternativet? Vad är konsekvensen av partiets agerande?

Och det är just här, som svar på denna fråga, som vi är så oerhört besvikna på just Centern!

 

Konsekvenserna av Centerns beslut

Det är mycket möjligt att Annie Lööf sovit igenom natten tillfredsställd över att hon är en “historisk figur” som kanske omdefinierat reglerna för svensk politik och ensam marginaliserat “ytterkantspartierna” och krattat manegen för en alliansregering passivt stödd av S efter valen/valet 2022.

Samtidigt har hon i praktiken släppt fram Jimmie till makten.

Hon är också medveten om enkel matematik. Regeringen kan inte få igenom stöd för en budget utan stöd från C, V eller något av de konservativa oppositionspartierna. Så ifall regeringen skulle ha vägrat möta V så skulle utfallet ha blivit detsamma, det vill säga en konservativ budget.

Frågan är då vad hon vill?

För det konkreta resultatet av Annies och Centerns beslut idag är följande:

• Centern går med på att Sverige ska styras med en SD-förhandlad budget
• Centern släpper fram en budget som gör det billigare att släppa ut och försämrar klimatet
• Centern släpper fram en budget som gör livet svårare för den som är sjuk eller har en funktionsnedsättning.
• Centern släpper fram en budget som slaktar pengarna till skydd av skog, vilket drabbar det de skogsägare som Centern säger sig värna.

Är det kanske så att det egentliga syftet hela tiden har varit att ledningen för C aldrig har velat ha en fungerande januariöverenskommelse, och har ställt krav i syfte att de ska avvisas av samarbetspartierna, men inte själva har velat vara det parti som avvisar ett samarbete?

Är det kanske så att C’s ledning medvetet har slösat på värdefull tid med förhandlingar de visste om skulle mynna ut i sanden?

Sverige står inför gigantiska utmaningar och ska omställa till en klimatneutral framtid. Att inte ta detta på allvar och vara en konstruktiv kraft i denna process är att svika barnen, de unga och klimatet.

C kan hävda att de står på lantbrukarnas, landsbygdsbefolkningens och småföretagarnas sida, men det är just en sådan budget som nu släppts igenom som leder oss närmare 2,7 än 1,5 graders temperaturhöjning under detta århundrade. Och ju mer temperaturerna kryper upp, desto större risk är det att äganderätten, den personliga friheten och alla de liberala värden som både C och MP står för kommer smälta bort.