2021 i backspegeln

Ett spännande och lärorikt år

2021 har – trots fortsatt pandemi och en växande olust inför klimatförändringarna – varit ett spännande och lärorikt år för MP Umeå. Det är ett stort ansvar att ingå i ett styrande samarbete, och våra duktiga företrädare i fullmäktige, nämnder och bolagsstyrelser gör sitt yttersta för att företräda våra väljares intressen, samt Umeås befolkning i allmänhet.

Det är ett tufft uppdrag, och vi är medvetna om att ibland kan människor med gröna hjärtan känna att det går alltför långsamt, att det går åt fel håll på vissa områden och att världen rör sig åt fel håll. Men nu när vi går in i ett valår kan vi ändå känna glädje och stolthet över det arbete vi åstadkommit i kommunen.

• Vi har möjliggjort en förbättring av Strandpromenaden som ökat tryggheten och trivseln i Umeås rekreationsområden.
• Vi har arbetat för att få fram kvantitativa, mätbara och konsistenta klimatmål och för att förändra kommunkoncernens direktiv så att dessa tar hänsyn till klimatmålen de flesta av världens länder kommit överens om. Detta är absolut nödvändigt för att uppnå klimatneutralitet i kommunen.
• Vi har spelat en viktig roll i att rädda kvar specialanpassad undervisning för barn med NPF-diagnoser inom autismspektrat, vilket spelar en enorm roll för enskilda människors liv.
• Vi har stött och hjälpt till i processen att starta en återbruksmarknad som snart ska öppna i MVG-gallerian.
• Genom Botnia- och Norrbotniabanorna stärker vi infrastrukturen i Norrland, möjliggör pendling och bygger upp den nödvändiga infrastrukturen för att den gröna industriella revolutionen ska kunna fortsätta och ta norra Sverige in i 2000-talet.
• Tack vare industri- och klimatklivet ser vi nu en grön industriell våg i norra Sverige med stora industrisatsningar i batteritillverkning, fossilfritt stål, fossilfria drivmedel, vätgassatsningar m.m. vilket kommer att skapa uppemot 100 000 nya arbetstillfällen här i de nordligaste regionerna.

Detta arbete har vi kunnat genomföra med bara fem procents stöd i ryggen. När stödet växer ger ni oss också mer styrka att kunna bidra till omställningen av Umeå och omställningen av Sverige. Varje röst och varje ord räknas, och snart är det val.

Vi är medvetna om att vårt parti har en svår och stor uppgift framför sig, inte bara på grund av att vi arbetar med globala utmaningar utan även på grund av att omställningen kommer innebära förändringar av inarbetade vanor. Detta är dock, visar erfarenheter, nödvändigt för att omställa vår ekonomi till en hållbar framtid.

Ett exempel: När Cementas verksamhet på Slite hotades stänga intensifierade LKAB sin omställningsprocess, och idag har de minskat koldioxidutsläppen i sin betonghantering med 60%. När det brinner till och miljöförstöringens kostnad faktiskt syns i räkenskaperna inser marknaden vilka incitament den har att omställa.

Men fortfarande, på både riksnivå och här i Umeå, fattas beslut som går i fel riktning. Vi anser att det är en felsatsning att satsa på expansion av externa köpcentra åt alla väderstreck och förbinda dem med en ringled. Denna utveckling kommer utan tvekan att driva på bilismen. Tyvärr har vi redan idag en ohållbar situation med hälsoskadlig luft och buller i centrala Umeå.

Istället bör vi planera för ett Umeå där samhällsservice, handel, fritid, kultur och nöje ligger nära tillhands. En välplanerad utveckling där vi växer hållbart utan att bygga in oss i problem. Där vi värnar det som gör Umeå så attraktivt idag, och där våra invånarnas hälsa och välmående står i fokus.

Vi ska möjliggöra och underlätta bilfria transporter och minska trafiken i centrum utan att för den sakens skull öka den i utkanten av staden. Dessutom finns det många idag som på grund av långa avstånd och bristande tillgång till kollektivtrafik är beroende av bilen för att ta sig till och från Umeå, och de måste fortsatt kunna ta sig till centrum, sjukhus, etc.

Ju mer stöd vi får, desto starkare röst får vi. Vi ska fortsätta vara en trovärdig, ansvarstagande, demokratisk och grön kraft i Kommunfullmäktige, men för det behöver vi ditt stöd, och ditt deltagande. För ju längre tid vi prokrastinerar i omställningen desto svårare framtid väljer vi att ge våra efterkommande.

 

Hösten 2021 och illusionen om “Mittens Rike”

Det har nog inte undgått någon läsare att Miljöpartiet fattat beslutet att vi inte kan ingå i ett regeringsunderlag som styr på blåbrun budget. Det var ett smärtsamt beslut, men inte svårt. Vi är stolta och glada över att Sverige äntligen fått sin första kvinnliga statsminister. 

Vad som dock är svårt att förstå är vissa andra partiers agerande i beslutsprocessen.

Centerpartiet, som å sina väljares vägnar varit med och förhandlat om januaripartiernas gemensamma budget, har valt att indirekt istället stödja det blåbruna budgetförslaget som därmed blev antaget av Riksdagen genom att inte rösta på sitt eget förslag.

Deras motivering är att de inte vill bidra till att ge ytterkantspartier – enligt deras definition SD och V – inflytande. Istället vill de verka för en “bred uppgörelse i mitten”, och pekar indirekt på tysk politik som en förebild för Sverige att verka efter.

I Tyskland finns det en oskriven politisk överenskommelse att partierna i mitten, inkluderat de dominerande regeringsbildarna Kristdemokraterna och Socialdemokraterna, samarbetar med varandra framför att göra sig beroende av det främlingsfientliga AfD och vänsterpartiet Die Linke.

Det kan inte nog understrykas att det finns skillnader mellan svensk och tysk politik.

I Sverige har vi, delvis till följd av en lång period med socialdemokratisk dominans, utvecklat en tydlig blockpolitik med ett borgerligt samarbete mellan liberala och konservativa partier som följd. I många andra europeiska länder har det funnits mer flexibla koalitionsstrukturer, delvis eftersom inget enskilt parti kunnat dominera.

I Tyskland specifikt finns det viktiga orsaker varför Die Linke räknas som en oacceptabel samarbetspartner. Även fast Vänsterpartiet i Sverige haft problematiska inslag i sin historia har V aldrig varit styrande parti i en auktoritär stat med dödsstraff, massövervakning, åsiktsbrott och förtryck av hela befolkningen. Die Linke var tidigare känt som “det Socialistiska Enhetspartiet” – styrande parti i DDR. Därför är det inte förvånansvärt att samtliga demokratiska partier på nationell nivå i Tyskland tar avstånd från dem.

Dagens vänsterparti i Sverige har en historia av samarbete och relationer med auktoritära socialistiska partier, men har sedan långt innan kalla kriget slutade definierat sig som ett reformistiskt parti som vill arbeta inom det demokratiska regelverket. Det är ett parti som i nära nog varje viktig fråga som rör människans frihet och värdighet i Sverige ställt upp för de svaga, även om deras åsikter i min mening inte alltid tar hänsyn till helhetsbilden.

Detsamma gällde, trodde jag, tills nyligen Centerpartiet.

Det är inte lätt att forma ett underlag för samarbete med partier med delvis så spretiga bilder av vilken ekonomisk politik som leder till det bästa resultatet för samhället. Det var tuffa förhandlingar, där både vi och Centern fick acceptera att ge med oss, men vi båda accepterade det utfall som till slut blev resultatet.

Därefter aviserade Vänsterpartiet att de ville förhandla om budgeten med Socialdemokraterna, varpå Centern hotade att rösta emot sitt eget framförhandlade budgetförslag – inte för att det fanns något specifikt oacceptabelt förslag, utan för att Vänsterpartiet var Vänsterpartiet.

Man behöver inte ha doktorerat i spelteori för att förstå att ifall S gick C till mötes och vägrade förhandla med V skulle ha resulterat i en regeringskris, eftersom V då för att bibehålla sin trovärdighet skulle vara tvungna att rösta emot såväl Magdalena Anderssons som Ulf Kristerssons regeringsalternativ. Resultatet skulle blivit en talmansrunda och en återgång till ruta ett. Och C förstår det där.

Ifall processen skulle återupprepas under fyra talmansrundor skulle resultatet till slut ha blivit riksdagens upplösning och ett extraval – som skulle ha hållits några månader innan ordinarie val. En sådan situation skulle vara djupt stötande och respektlös mot väljarna, och bidra till apati och politikerförakt.

C är medvetna om detta, men framhärdar i att V implicit är ett lika oacceptabelt parti att samarbeta med för anständiga mittenpartier som SD, utan att i egentlig mening motivera det med mer än att båda är ytterkantspartier. Ifall priset att ge V inflytande är kaos är C tydligen villiga att ge det.

Ifall priset är att en budget med SD-stämpling går igenom så får det bli så, vilket implicit innebär att C anser att V tydligen är ett betydligt mer förhatligt parti än SD.

C röstade på sitt “eget” budgetalternativ, men i praktiken röstade de på Kristerssons och Åkessons blåbruna budget. En budget som fryser inne 34 miljarder i EU-stöd för klimatåtgärder till Sverige. En budget där en miljard blir stulna från biståndet och omfördelade till att markera för asylsökande och indirekt andra med utomeuropeisk härkomst att människor med deras hudfärg och namn ej är välkomna till Sverige.

Vi vet om vad för slags parti SD är. Det är det enda partiet som medvetet och med berått mod bedriver en politik som kommer förvärra de problem som det klagar på. De klagar på kriminalitet och utanförskap, samtidigt som de vill stänga fritidsgårdar och minska satsningarna på integration. När andra partier bemöter dem och minskar generositeten i asylmottagandet dubblar de upp och börjar kräva återvandring. Det är en medveten, systematisk och cynisk politik som strävar efter att skapa och förvärra motsättningar i det svenska samhället.

Det är en rädslans politik.

Vi vet att SD står för denna politik, och det är vår plikt att kommunicera ut detta faktum till folket. Det är meningslöst att samtala med SD, eftersom de – namnet till trots – inte är ett demokratiskt parti. Företrädare som Jomshof och Söder har gjort klart att deras förebilder styr i Budapest.

C anser tydligen att det förslag på en budget som de själva var med och framförhandlade var underlägset den blåbruna katastrofbudget som Riksdagen nu tack vare dem antagit. De anser att V’s krav på förändringar i budgeten är värre än att minska klimatsatsningarna, riva upp strandskyddsöverenskommelsen, frysa inne 34 miljarder i EU-stöd och trakassera flyktingar med signalpolitik om återvandring.

Det går inte att utläsa detta på något annat sätt.

C har under efterkrigstiden överlag varit ett humanistiskt, frisinnat och anständigt parti som stått upp för rättsstaten och individen. Framförallt är deras väljare till absolut övervägande del anständiga människor, som bryr sig om miljön och landsbygden, om demokratin och asylrätten, och om vanlig mänsklig anständighet.

Vad vi konkret ser i detta nu, är att ledningen i C antingen på ett verklighetsfrånvänt sätt försöker tvinga fram en politisk situation som inte existerar, eller att de på ett ovanligt opportunistiskt sätt försöker överge januarikoalitionen för det blåbruna blocket, utan att kommunicera att de gör det. Själv har jag respekt för Annie Lööf och kretsen kring henne som intelligenta och skarpa politiska beslutsfattare, som är medvetna om vad de gör.

Ansvaret för att den blåbruna budgeten nu antagits är inte Åkessons, Kristerssons eller Buschs. Det vilar ytterst framför Lööfs partis fötter.

Och det ska vi inte låta hennes väljare glömma.