Ukrainas sak är vår

Det värsta tänkbara har inträffat. För första gången sedan 1939 har en europeisk stormakt initierat ett oprovocerat anfallskrig mot en grannstat, och omvärlden kan inte ingripa ifall man inte vill riskera världskrig. Det som sker nu är en fruktansvärd tragedi, och ansvaret vilar ytterst på Putin och hans fascistiska kohorter – men en del av skulden faller även på de som inte protesterar och reagerar, i Ryssland och utomlands.

Vissa debattörer försöker relativisera det inträffade med NATO-frågan, Irakkriget, Kosovo och Libyen. Men ifall Ryssland haft en demokratisk, anständig regering skulle alla typer av konflikter med grannländerna mycket troligare kunnat lösas utan våld.

Hoppet ligger dock hos en oväntad aktör – det ryska folket. Många ryssar har bakgrund i Ukraina, och många fler har släkt och vänner där. Här står det uppenbart klart att de ryska statsmedierna har vilselett det egna folket och systematiskt ljugit för omvärlden. Ifall ryssarna stillatigande accepterar detta övergrepp på en brodernation blir det en skam som deras efterlevande kommer måsta leva med, plus att det för generationer kommer förgifta relationen mellan ryssar och ukrainare.

Detta flagranta brott mot folkrätten och mot den mänskliga anständigheten kan bli början till slutet för Putinregimen, ifall de vanliga ryssarna vågar trotsa regimens våldsmakt och gå ut på gatorna och protestera mot invasionen av Ukraina. Till och med stora delar av den ryska eliten är skeptiska inför invasionen, och detta innefattar såväl teknokratiska som militära institutioner. Och slutet kan gå fort när det kommer – år 2023 kan vi stå inför ett helt annorlunda Ryssland, i bästa fall. Denna invasion är vettlös och irrationell, och det folk som stod upp mot och fördrev Janukovitj kommer kämpa modigt för att slippa leva under Putins stövel.

Men omvärlden behöver sätta in hårda sanktioner, och där behöver vi framförallt – som Joe Biden så klarsynt påpekat – sikta in oss på importen av ryska naturresurser. EU står för 44% av den ryska exporten, medan bara 4% av den europeiska exporten går till Ryssland. Vi måste som medmänniskor och européer – när vi inte kan trotsa en kärnvapenmakt medelst öppen intervention – satsa på att helt skära av Ryssland från handelssystemet.

Detta kan innebära att frikoppla Europa från beroendet av rysk olja, rysk gas och ryskt kärnbränsle, och det är något vi i alla fall borde ha gjort för mycket länge sedan, för klimatets och framtida generationers skull. Det kan innebära stora uppoffringar för oss, men inte lika stora som de uppoffringar Ukrainas folk nu betalar, i form av förstörd infrastruktur och sönderslitna människoliv.