Putins krig inne i en ny brutal fas

Mina ryska vänner är och förblir mina vänner!

Jag vill inleda med en viktig hälsning till alla mina ryska vänner som jag lärt känna genom åren. Underbara människor som troligtvis är lika chockade som vi över Putins fullskaliga invasion av Ukraina. De drabbas nu hårt av sanktionerna som en följd av havererade diplomatiska förhandlingar och Putins ofattbara beslut – ett krig som han länge planerat.

Jag vill vara tydlig med att min kritik riktar sig mot det ryska ledarskapet som bär det fulla ansvaret för invasionen och dess förödande konsekvenser. För alla mina ryska vänner som jag vet inte har något som helst med detta krig att göra vill jag hälsa att ni likafullt är mina underbara vänner, nu precis som då! Det enda jag kan hoppas är att ni kan hjälpa i att förmedla vad som sker i detta brutala krig – en sanning som Putins ledarskap nu gör allt för att dölja.

Ett ”blitzkrieg” som stagnerat…

Det var tänkt att ske som en överraskande och snabb invasion. En styrkedemonstration och ett hastigt övertagande av makten över en hel nation. Ett skyfall av missiler med sikte mot specifika mål, influgna specialstyrkor vars mål var att ta kontrollen över Antonov-flygplatsen utanför Kiev och ett flertal andra strategiska platser. En snabb aktion av alla soldater i stridsberedskap efter veckor av intensiva övningar. Full kontroll över luftrummet, snabb avsättning av Zelensky och hans regering, kontroll över storstäderna och successivt övertagande av viktig infrastruktur.

Förvånansvärt nog skedde kriget för öppen ridå. Journalister tilläts filma allt på båda sidor om gränsen. Internet fungerade väl vilket med dagens sociala medier gjorde att vartenda angrepp kunde dokumenteras fullt ut.

Varför är detta så överraskande? Jo för att i de flesta konflikter jag följt så har den inledande fasen av kriget varit att säkerställa full kontroll över nyhetsflödet och därmed över sitt narrativ. Ta exempelvis kriget i Etiopien, Afghanistan, Syrien, annekteringen av Krim, Donbass och Luhansk, etc. De som kontrollerar eller angriper ett område vill ha full kontroll över vad som sprids just därifrån.

Men här kunde hela världen förutom möjligtvis Rysslands invånare fullt ut följa precis allt som skedde under krigets inledande dagar. Varför?

1. Så länge det gick enligt plan var det en ypperlig exponering av en styrkedemonstration
2. Det fanns aldrig en tanke på att kriget skulle dröja. Antingen för att man förväntade sig en snabb underkastelse av Ukrainas ledarskap, eller för att man var fullt övertygad om att invasionen skulle lyckas fullt ut.

Men det gick inte alls som planerat. Än idag har Ryssland inte kontroll över luftrummet. De största städerna är inte erövrade. Zelenskys regering är kvar. Striderna pågår för fullt och den ryska armén möter tufft motstånd. Faktum är att den ryska armén lidit stora förluster, både materiellt och i avlidna/skadade soldater.

Logistiken har fungerat katastrofalt dåligt. På flera platser har ryska militärfordon stått stilla på grund av soppatorsk, och vissa av dem har rentav övergivits. Matförnödenheter har inte heller nått fram, vilket bekräftats av ryska soldater vid fronten. I städer så som Kherson som intogs av ryska styrkor har vi flera bekräftade videon på ryska soldater som rentav plundrar matbutiker på förnödenheter.

Dessutom var förberedelserna av vad som väntade de ryska trupperna direkt undermålig. Unga soldater som plötsligt skickas in i främmande land i tron om att välkomnas som fredsbevarande styrkor, eller i vissa fall utan förvarning om att detta inte var ytterligare en övning utan ett riktigt krig som de kastades in i.

Det som mötte dem var en starkt stridsmotiverad Ukrainsk armé som slogs för landets och dess folks överlevnad. Och ett förakt från civilbefolkningen i Ukraina.

Ytterligare en sak som överraskade mig i jämförelse med många andra konflikter jag följt var de många videon med civila som öppet konfronterar de fullt beväpnade invaderande styrkorna. Inte enbart för det mod som de civila uppvisade, men även för det faktum att de ryska soldaterna tydligt undvek att skjuta på de civila som konfronterade dem eller stod i deras väg.

En ny brutal och oroväckande fas i kriget

I takt med att den tilltänkta blitzkrieg-strategin så fullständigt misslyckats ser vi nu hur den ryska armén successivt ändrat sin strategi till en mer beprövad nermalningsstrategi. Där man fokuserar på en specifik stad, omringar den, stänger ner all infrastruktur och sakta men säkert mal ner område för område genom massiva bombangrepp. Brutalt och utan hänsyn till civilbefolkningen. Där är vi nu. Kharkiv, Mariupol och Kiev riskerar att gå samma öde tillmötes som Groznyj eller Aleppo.

Men Ukraina är inte för gemene ryss vad Tjetjenien eller för den del Syrien varit. För det ukrainska folket är ett ”broderfolk” med många kulturella och historiska band. Jag är ytterst tveksam till att det finns ett stöd hos vare sig den ryska befolkningen eller dess soldater som nu tvingas utföra order om att urskillningslöst skicka in ett skyfall av missiler rakt in i bostadsområden fyllda av oskyldiga civila.

Just därför gör nu den ryska ledningen allt för att återta kontrollen över information som sprids i Ryssland.

Hur väl fungerar Putins kontrollapparatur och propagandamaskineri?

Det är viktiga frågor som vi lär få svar på under kommande dagar. För Ryssland står nu inför ett vägskäl. Putin är i en öm position för första gången under hans långa styre. Det är alldeles uppenbart att han inte har alla i ledande position bakom sig. Vi fick inför Putins invasionsbeslut bevittna flera fall av öppna beslut av Rysslands säkerhetsråd framför kameran, där det som inte sades var viktigare än det som sades. Nervösa personer i beslutsfattande positioner som ej vågade gå emot Putin, men som med kroppsspråk, ansiktsuttryck och stundtals ordval visade på en uppenbar tveksamhet inför beslutet att invadera Ukraina.

Skulle vi hamna i en situation där krigsmaskineriet havererar och folkets missnöje gör sig sedd och hörd på gator och torg, då finns en risk att Putins makt utmanas inifrån maktens korridorer. Precis som i den misslyckade militärkuppen 1991.

Samtidigt så är stödet för Putin fortsatt stor. Rädslan för KGB version 2.0 – FSB, och ett mycket mer sofistikerat propagandamaskineri än i Sovjet, genom bl.a. TV-kanalen Pervyj Kanal, gör att risken för folkligt motstånd idag tyvärr är liten.

Då återstår ett enda alternativ, såvida inte den ryska arméns erövring av Ukraina lyckas. Ett segdraget långvarigt krig med förödande konsekvenser för befolkningen, samtidigt som den ryska ekonomin faller djupt. Ett scenario som drabbar flera miljoner människor, i synnerhet i Ukraina men även i Ryssland.

Jag vill inte stänga dörren för den sista vägen ut – diplomati, men än ser det mörkt ut. För att de ska vara konstruktiva behövs en genuin vilja från båda parter, en genuin vilja som hittills lyst med sin frånvaro. En vilja till en fredlig lösning med två självständiga nationer sida vid sida. Något som Putin tydligt genom ord och handling bevisat att han till varje pris vill förhindra.