Klimatkrisen hotar vår existens!

Klimatkrisens dilemma – ett hot mot vår existens, men svårt att begripa…

År 1992 förklarade filosofen Francis Fukuyama att historien var slut. I och med murens fall och Sovjets kollaps var marknadsekonomins och de liberala demokratiernas framtid säkrade för all framtid. Världen gick en ny hoppfull tid till mötes, globalisering, mellanstatliga samarbeten och tillväxt skulle skapa fred och lyfta människor ur fattigdom.

Dagens verklighet står i bjärt kontrast till Fukuyamas illusion. Askan stiger från Mariupol, Chernihiv, Irpin, Charchiv och tiotusentals bombkratrar över Ukrainas svarta jord, samtidigt som miljoner människor befinner sig på flykt. I detta läge har allt annat hamnat i medieskugga, inkluderat klimathotet. Och det är inte svårt att förstå varför.

Kriget är en fruktansvärd realitet, och kontrasterna blir extra stora när vi har tydliga motpoler. En angripande militär auktoritär stormakt mot en demokrati och ett frihetslängtande folk. Ett brutalt krig där civila blivit tydliga måltavlor och det med all tydlighet framgår att grova krigsbrott medvetet begåtts av de invaderande styrkorna. I relation till det fruktansvärda kan klimatförändringarna framstå som abstrakta och avlägsna – även fast denna process osynligt pågår runt omkring oss medan vi lever våra liv.

Paradoxalt nog kan skälet bakom den utbredda apatin kring klimatfrågan vara att den omfattar precis varje aspekt av tillvaron. Medborgarna får höra att det påverkar insekter, matproduktion, tropiska sjukdomars expansion, havsnivåhöjningar, samt hot mot den svenska fjällnäringen “på hundra års sikt”. Apokalyptiska hot blandas med triviala, i en lavin av information som närmast blir till ett bakgrundsbrus för vår tidsålder.

Detta är ett gigantiskt kommunikationsmisslyckande – den överväldigande mängden information om skidbackar, badstränder, myggor och värmeböljor i städer bidrar till att passivisera människor och få dem att känna sig maktlösa, samtidigt som väldigt få kan känna sig personligen hotade av att den svenska fjällnäringen inte existerar om hundra år, eller rentav att havsnivån kommer stiga med en halv meter till samma tidsperiod. Det är förståeligt att man som medier vill kunna förklara med praktiska exempel, men samtidigt kan dessa exempel i hur begränsade de är skapa en känsla av att krisen nog inte är så allvarlig.

Syrehalten i haven minskar dramatiskt

50-80% av det syre som återvinns på vår planet kommer från havet, via plankton, alger och andra fotosynteserande mikroorganismer. En enda bakterie, Prochlorococcus, beräknas producera 20% av Jordens hela syrebehov. Den mängd syre som produceras i havet varierar, och mycket återutnyttjas också av organismer som lever i havet. Det är dock bara en bråkdel av oceanernas yta som producerar merparten av den livsviktiga gasen – korallrev, kontinentalsocklar och havsströmmar som för med sig mineraler och näring. Mycket av detta syre förbrukas också i havet.

Klimatförändringarna leder till varmare vatten, vilket försämrar förmågan för mikroorganismerna att producera syre. Därtill leder varmare vatten till blomningar av toxiska alger som slukar mer syre än de släpper ut. Under de senaste hundra åren har det beräknats att syrehalten i haven minskat med cirka 1-2%, och studier visar att den kan minska med ytterligare 7% under detta århundrade, samt att minskningarna kan komma att fortsätta under tusen år till. Det finns dock en risk att hela den oceaniska näringskedjan slås ut, när syreproducerande plankton ersätts med gröna alger förlorar de övriga organismerna både mat och förmågan att andas. Genom våra industriella processer håller vi på att strypa haven, och när vi stryper haven, stryper vi oss själva. En plötslig kollaps av den oceaniska näringskedjan kan leda till radikalt minskad syretillgång, och därmed massutdöende av arter även på landytan.

Det största massutdöendet i vår planets historia skedde till följd av klimatförändringar för 250 miljoner år sedan, och den faktor som drev på kollapsen var deoxygeneringen av det panthalassiska världshavet. Oavsiktligt har vi människor nu genom girighet, slöhet och frosseri möjligen återskapat den process som förra gången ledde till att 98% av allt flercelligt liv på Jorden gick under.

Klimatförändringen är inte det här århundradets eller årtusendets största utmaning.

Den är den största utmaning som vår art någonsin stått inför, och om inte medvetenheten ökar om vilka krafter vi har att göra med ökar risken för att vi förstör vad som aldrig kan repareras. Jag tror på människan och hennes förmåga att resa sig och göra det rätta, det är därför jag är med i Miljöpartiet, men Greta har rätt. Vi behöver akut ha ett krismedvetande angående vad som sker.