Därför ska vi INTE gå med i NATO

 

Två hundra år av alliansfrihet borta på två månader

I slutet av februari invaderade Ryssland ett grannland i väster i ett brutalt anfallskrig, bombarderade byar, städer och fortifikationer med artilleri och krigsfartyg. Tusentals soldater och civila dog på båda sidor, det mänskliga lidandet var oerhört och sammanföll med en fruktansvärd hungersnöd. Efter ett och ett halvt år hade det mindre landets regering störtats i en militärkupp, och i efterföljande fredsavtal tvingades det lilla landet avträda närmare fyrtio procent av sin landyta till Ryssland.

Kriget avslutades den 17e september 1809.

Landet i väster var Sverige. Krigets sista slag stod vid Ratan nära den lilla byn Sävar här i Västerbottens län.

När vi förlorade Finland hade den östra rikshalvan varit en del av riket under närmare 500 års tid. Det är längre än Skåne varit en del av Sverige. Vi vet om vad som händer när länder tvingas avträda territorier – då dyker revanschismen upp, då ska man forma allianser för att försöka återta det som förlorat är, militarisera och se bakåt, mot det förlorade.

Sverige valde en annan väg. Efter Napoleonkrigen har den svenska linjen varit att stå fria från europeiska militära allianser. Vissa menar att vår alliansfrihet egentligen bara varit möjlig på grund av frånvaron av stora krig i Europa efter 1945. Vad dessa debattörer glömmer bort i ivern är åren 1814-1945, då Sverige lyckades stå fritt från inblandning i alla krig från Krimkriget till Andra världskriget. Förstås beror en del av detta på tur, och en del på beslut som var allt annat än moraliskt betingade – som exempelvis vår relation till Tredje Riket eller Baltutlämningen 1946.

Men det Sverige vi lever i idag har det ovanliga privilegiet att som litet land kunna definiera både sin egen samtid och framtid utan att människor traumatiserats och mördats i krig, under tvåhundra år. Ifall Sverige hade varit med i världskrigen hade möjligen hundratusentals människor idag aldrig levt, och de resurser vi satsade på fred och på att bygga upp folkhemmet skulle gått till bomber och återuppbyggnad av förstörda svenska städer.

Älska eller hata Sveriges historia, men detta är vad vi varit under två sekler.

 

Militära allianser och låsta positioner – Europas förbannelse

När vi ser tillbaka på de stora krigen som förstört Europa så har vi alltid en tendens att finna logiska förklaringar till varför de var uppenbart kommande. Men faktum är att eskaleringen från låsta positioner till plötsligt krig ofta varit hastiga eskaleringar och just då överraskande för befolkningen. Plötsligt var kriget ett faktum!

Första världskriget är ett sådant exempel, där en hastig kedja av event under en ödesdiger vecka, reaktion och motreaktion mellan låsta militära allianser förkastade Europa ut i krig. Likaså andra världskriget. Men i båda dessa krig precis som de Europeiska storkrigen under 1800-talet hade Sverige kylan att förhålla sig neutral och därmed undvika att dras in i krig som följd av militära allianser.

I ruinerna efter andra världskrigets slut föddes en annan tanke, ett fredsbyggande som byggde på samarbete, handel och ett ömsesidigt beroende av varandra. Den Europeiska union vi har idag är resultatet av detta.

Och Europa har också återkommande försökt vandra en mer balanserad mittenväg. Något som var tydligt när exempelvis Macron, Scholz, m.fl. in i det sista genom diplomatiska relationer försökte undvika kriget. Framöver är det just den väg med ett starkt och balanserat fredsbyggande Europa som enligt mig har chans att skapa långvarig fred på vår kontinent.

 

”Keep Russia out and Germany down”

Dessa kända ord om Natos roll ska ha sagts av Lord Ismay, generalsekreterare för NATO 1952-1956, för att beskriva NATOs roll. Sedan dess har världen förändrats, NATO utvecklats och expanderat. Men i NATOs historiska arv finns än idag en stormakt i en dominerande global position – USA. Och det är problematiskt för den europeiska freden.

För USA är vare sig neutral eller fredlig. Med världens största armé, militärbaser jorden runt och en militär budget som är tio gånger större än Ryssland, har USA vid upprepade tillfällen de senaste 20 åren startat krig långt bortom dess gränser. Förödande krig med hundratusentals dödsoffer där NATO-allierade dragits med. I synnerhet de oförsvarliga invasionerna av Afghanistan och Irak där grova krigsbrott begåtts av den invaderande sidan, utan att någon ställts till svars. Enligt mig är 2000-talets största krigsförbrytare Bush junior, Dick Cheney och Donald Rumsfeld. Men USA drabbades aldrig av sanktioner och de tre herrarna blev aldrig ställda inför rätta. Tvärtom, även i Sverige tog partiledare till höger ställning för att Sverige skulle delta i invasionen av Irak, och MUF gick runt med T-shirts där det stod ”I love Bush”.

Sen kan man självklart hävda att NATOs militära ingripande i Kosovo var nödvändigt för att undvika ett etniskt folkmord. Eller att den under FN-mandat NATO-intervention i Libyen räddade civilbefolkningen i Benghazi.

Men poängen är att inget av dessa krig ägt rum inom NATO-ländernas geografiska territorium. Tre krig på trettio år ledda av NATO, långt borta från NATOs gränser. Utöver det ett fjärde i Irak inlett av flera NATO-länder.

Då kommer följdfrågan, vid ett svenskt NATO-medlemskap, när blir det vår tur att dras med i krig långt bort från våra eller andra NATO-länders gränser?

 

Ryssland som säkerhetshot:

Jag har precis som många andra oroats över Putins maktambitioner som stundtals svällt över landets gränser. Som gjort sitt yttersta för att återigen bli en militär stormakt. Som annekterat Krim, krigat i Geogrien, stöttat separatister i Donbass, Luhansk, Abchazien, m.fl. Som med hänsynslösa metoder krossat Assads motstånd i Syrien och som med Wagners legosoldater agerar militärt i ett flertal länder, bl.a. i Libyen och Mali.

Ryssland har rustat upp, haft militärövningar nära Sverige och flera gånger kränkt svenskt luftrum. Putins beslut att inleda en fullskalig och hänsynslös invasion av Ukraina var chockerande för mig såväl som så många andra. Hotet om kärnvapenkrig som ständigt lyfts är ytterst oroväckande. Att läget är ytterst allvarligt är nog en självklarhet för oss alla.

Men när vi nu plötsligt överväger medlemskap i NATO och därigenom är beredda att ge upp våra över 200 år av neutralitet, så måste huvudargumentet vara att säkerhetshotet mot oss som nation är så pass allvarligt att vi behöver ge upp vår neutralitet och gå med i den USA-ledda militäralliansen NATO. Så då kommer följdfrågan:

Är Ryssland ett större hot mot Sveriges säkerhet nu än vid krigets start?

Enligt mig så är svaret nej, snarare tvärtom. För invasionen av Ukraina som var tänkt att vara en styrkedemonstration har snarare avslöjat den ryska arméns svagheter, för hela världen att beskåda. Man har misslyckats med nästan samtliga militära mål och lidit svåra förluster såväl materiellt som i döda och sårade ryska soldater. Planeringen av operationen var ett fiasko, logistiken har återkommande havererat. De moderna stridsvapen och teknologi som den Ryska armén återkommande skyltade med i militära övningar inför kriget visade sig vara ett spel för galleriet. I praktiken domineras den ryska armén i Ukraina av äldre utrustning härstammandes från Sovjettiden, kommunikationerna är simpla och kan lätt avlyssnas. De ryska taktikerna känner vi till sedan länge. Ett hänsynslöst bombande med precisionslös gammal artilleri för att jämna allt man har framför sig.

65 % av Rysslands operativa armé befinner sig nu i Ukraina. Ändå har de svårt nog att vinna kontroll över de östliga och södra delarna av Ukraina.

De är därmed kraftigt försvagade. Om det går så tungt nu i Ukraina har jag väldigt svårt att se att den ryska armén har någon som helst kapacitet att angripa ytterligare ett land, dessutom ett angränsande NATO-land.

Att säkerhetsläget fortsatt är allvarligt instämmer jag fullständigt i. Men det som behövs nu är deeskalering, inte ytterligare upptrappning. Det som kan stoppa kriget på sikt och framöver bidra till fred och stabilitet i Europa är diplomati. Fredsförhandlingar och därefter ett långt mödosamt arbete för brobyggande, dialog och samarbete över gränser. Det arbetet görs bäst inom Europas gränser, av europeiska länder, för Europas framtid. I detta fredsbyggande fyller vi en betydligt viktigare roll som neutralt land än som del av en USA-ledd militärallians.

 

11 kommentarer

  1. Björn

    Ganska fantastiskt hur partierna som varit Natomotståndare helt plötsligt kommer att förordna ett medlemskap. Har i färskt minne ramaskriken att u-båten från främmande nation kunde var kärnvapenbestyckad eller om flyget som kränkte vår gräns var detsamma.
    Helt plötsligt så kommer vi med all största sannolikhet att kunna titulera oss som medlemmar i en kärnvapennation allierade med USA.
    Nästan så man hoppas på ett snabbt deklarerande av 5:tillägget……
    Nä,tror ingenstans att ett medlemskap i Nato verkar avskräckande eller främjar vårat gränsskydd,snarare tvärtom. Tyvärr.

    • Nils Seye Larsen (inläggsförfattare)

      Hej Björn! Jag håller med dig till fullo. Jag tycker också att det är oroväckande med så snabba svängningar i så viktiga och svåra frågor. Vad är nästa viktiga fråga för vår framtid och säkerhet där opinion och partier oavsett ideologisk grund plötsligt tvärvänder snabbt i förhastade beslut?

  2. Bloggfarfar

    Socialdemokraterna är på väg att göra Sverige till Gringoland (land som går i Usa:s spår) !

    Neutraliteten och den svenska flaggan har skyddat oss. Vi har varit stolt att visa upp flaggan som neutralt land. Nu får vi gömma den då den kommer att uppfattas som en usa-flagga.

    Bara visa upp den svenska flaggan utomlands har räddat svenskar till liv och lem. Gett oss ”fri lejd”. Kommit förbi vägspärrar som USA-invånare fastat i – eller fått en kula i huvudet!
    Den tiden håller socialdemokraterna och de blåbruna nu att sätta stopp för!

    Nu får vi klippa bort den svenska flaggan från vår ryggsäck när vi är utomlands. Den är inget skydd längre om Sverige går med i Nato.

    Källa: Lyssna på Politikerbyrån på Svt som sändes igår kväll (24 min in i programmet) :

    • Nils Seye Larsen (inläggsförfattare)

      Tack så mycket för din kommentar! Jag delar din oro över risken för ett förhastat och ödesdigert beslut.

  3. Kim

    Stödjer inte mp alls, men håller med dig. Stora beslut som görs enbart baserat på rädsla blir sällan bra.

    Jag har ett par saker som gör mig väldigt tveksam som jag inte tycker framkommer i debatten även om du berör det lite.
    1. Ryssland är efter Ukrainakrisen MYCKET försvagat. För lång tid framåt. Att angripa Sverige om alla intilliggande länder är Natomedlemmar (jag räknar med att Finland går med och har mer förståelse för dem än Sverige) blir oerhört svårt och riskfyllt. Med låg Rysk slagkraft och Nato som inte vill att Sverige (då troligen Gotland) blir en bas för att kunna angripa andra länder torde vara avskräckande nog. Visst kan cyberattacker och provokationer ske, men det kan det oavsett.
    2. De som är för är vanligtvis för allmän värnplikt. Hur ställer de sig då deras nära/barn/vänner/släkt eventuellt skickas till Lettland i en angreppssituation? Eller för att försvara Orbans Ungern eller Erdogans Turkiet? Stater med resonemang som Putins men inte samma makt. Hur är reaktionen då dessa unga människor dödas? Eller som nämnts, då de skickas på FN-uppdrag och inte längre anses neutrala. (Värdet av det vet alla som faktiskt varit med på dessa uppdrag.)
    3. Vad är fördraget värt då det bränner till? Formuleringen om stöd till andra natomedlemmar är rätt vag. Är den så mycket starkare än långsiktiga samarbeten med andra länder som de nordiska, England och Tyskland? Någon som på allvar tror tex Ungern eller Turkiet skulle komma till undsättning för att de är medlemmar?

    Jag är inte tydligt MOT ett medlemskap (även om det lutar mot det), men jag tycker processen är alldeles för snabb och debatten på tok för ensidig och TOTALT känslostyrd. Vad skulle riskeras om vi väntade 1-2 år för att faktiskt utreda och debattera? Vore det inte klokt? Inte mycket vad jag kan se. Hade vi ens haft detta påskyndande om vi haft 3 år till valet?

    • Nils Seye Larsen (inläggsförfattare)

      Hej Kim och tack för din kommentar! Mycket bra och relevanta frågor du lyfter, instämmer helt i att dessa ej lyfts i debatten.

  4. Dag Lindgren

    Jag anser inte vi skall vara med i NATO men frågan blir mycket snart hur skall vi snabbast möjligt gå ut ur NATO. Framförallt tänker jag på de långsiktiga effekterna vi bidrar till global upprusntning, till uppdelning av världen i maktblock där vi väljer USA och den rika västvärden, okning av rustningsindustrin. Minskat intresse för de fattiga länerna och mjinskat stöd för globala engagemang. Sveriges betydlese för internationellt fredsarbete minskar. Högervridning av samhället. Ses som en samhållsplikt (värnplikt) att leka krig. Etc.

    • Nils Seye Larsen (inläggsförfattare)

      Hej Dag och tack för din kommentar! bra synpunkter du lyfter.

  5. Dag Lindgren

    Konstaterar att på ”grön omstart”, som är en utbrytning av miljöpartiet, 0ch där din artikel diskuteras, tycks en del av utbrytningen vara för upprustning och för att irreversibelt ställa sig under amerikanskt beskydd istället för att söka deeskalering.

    • Nils Seye Larsen (inläggsförfattare)

      Jaså? Hade ingen aning om att min artikel diskuterades där. Nåväl, är glad att MP officiellt tagit ställning emot ett NATO-medlemskap.

  6. brorson

    Sverige har unika erfarenheter av framgångsrikt fredsarbete. Frågan, som ingen har ställt p.g.a. den krigshysteri som drabbat ledande svenska politiker, är:
    – om ett aktivt fredsarbete hade kunnat stoppa kriget i Ukraina-
    – om ett aktivt fredsarbete hade kunnat mildra kriget, när det inte kunde stoppas.
    – om ett aktivt fredsarbete hade kunnat förkorta kriget, så att vi nu hade sett början till slutet av kriget i stället för slutet på början.

    Eftersom jag under större delen av mitt vuxna liv har stött militära lösningar, vet jag inte riktigt vad en stark fredsrörelse hade kunnat göra. Det finns ett ordspråk som säger att krig har sin tid och att fred har sin tid. Och det finns historiska exempel, särskilt slutet på Första världskriget, på att en aktiv krigsinsats har förkortat krig Det är när den ena sidan har fått ett så stort övertag, att det har varit bäst för andra sidan att ge upp.

    Frågorna varför freden inte fick en chans, varför ledande svenska politiker med berått mod valde att offra ukrainska och ryska liv, måste ställas. Behövde ledande svenska politiker ett blodbad i det nära utlandet för att köra ner Nato i halsen på svenska folket?

    Jag hörde en intervju med en utländsk underrättelse-officer. Han hade använt hela sitt yrkesliv till att spionera på Sovjetunionen och Ryssland. och visade prov på imponerande kunskap om Ryssland, ryssar och ryska makthavare under drygt 500 år. Han sa att man måste förstå ryssarna, förstå hur de tänker och varför, vilket dock inte betyder att man måste hålla med om allting som de säger.

    Men är allting, som ryska ledare säger, lögner? Hade kriget kunnat undvikas, om västliga politiker hade lyssnat på denna underrättelse-officer? Det var framför allt två saker, han sa, som har lyst med sin frånvaro i svensk debatt:
    1, Ryssland fölorade 20 miljoner liv under Andra världskriget.
    2. Rysslands geografi är inte gynnsam för försvarskrig på rysk mark, utan mycket stora förluster av både militärer och civila.

    Kan vi förstå den ryska befolkningens och deras makthavares rädsla för ett nytt krig på rysk mark till följd av ett utvidgat Nato. där just Ukraina hade varit den farligaste inkörsporten till Ryssland? Har den grova anti-ryska propaganda, som ledande svenska politiker har ägnat sig åt under valåret 2022, där Putin har utmålats som värre än Hitler, verkligen fog för sig?

    Ömsesidig rädsla för varandra är en av krigens värsta drivkrafter.

Lämna ett svar till Kim Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.