Därför ska vi INTE gå med i NATO

 

Två hundra år av alliansfrihet borta på två månader

I slutet av februari invaderade Ryssland ett grannland i väster i ett brutalt anfallskrig, bombarderade byar, städer och fortifikationer med artilleri och krigsfartyg. Tusentals soldater och civila dog på båda sidor, det mänskliga lidandet var oerhört och sammanföll med en fruktansvärd hungersnöd. Efter ett och ett halvt år hade det mindre landets regering störtats i en militärkupp, och i efterföljande fredsavtal tvingades det lilla landet avträda närmare fyrtio procent av sin landyta till Ryssland.

Kriget avslutades den 17e september 1809.

Landet i väster var Sverige. Krigets sista slag stod vid Ratan nära den lilla byn Sävar här i Västerbottens län.

När vi förlorade Finland hade den östra rikshalvan varit en del av riket under närmare 500 års tid. Det är längre än Skåne varit en del av Sverige. Vi vet om vad som händer när länder tvingas avträda territorier – då dyker revanschismen upp, då ska man forma allianser för att försöka återta det som förlorat är, militarisera och se bakåt, mot det förlorade.

Sverige valde en annan väg. Efter Napoleonkrigen har den svenska linjen varit att stå fria från europeiska militära allianser. Vissa menar att vår alliansfrihet egentligen bara varit möjlig på grund av frånvaron av stora krig i Europa efter 1945. Vad dessa debattörer glömmer bort i ivern är åren 1814-1945, då Sverige lyckades stå fritt från inblandning i alla krig från Krimkriget till Andra världskriget. Förstås beror en del av detta på tur, och en del på beslut som var allt annat än moraliskt betingade – som exempelvis vår relation till Tredje Riket eller Baltutlämningen 1946.

Men det Sverige vi lever i idag har det ovanliga privilegiet att som litet land kunna definiera både sin egen samtid och framtid utan att människor traumatiserats och mördats i krig, under tvåhundra år. Ifall Sverige hade varit med i världskrigen hade möjligen hundratusentals människor idag aldrig levt, och de resurser vi satsade på fred och på att bygga upp folkhemmet skulle gått till bomber och återuppbyggnad av förstörda svenska städer.

Älska eller hata Sveriges historia, men detta är vad vi varit under två sekler.

 

Militära allianser och låsta positioner – Europas förbannelse

När vi ser tillbaka på de stora krigen som förstört Europa så har vi alltid en tendens att finna logiska förklaringar till varför de var uppenbart kommande. Men faktum är att eskaleringen från låsta positioner till plötsligt krig ofta varit hastiga eskaleringar och just då överraskande för befolkningen. Plötsligt var kriget ett faktum!

Första världskriget är ett sådant exempel, där en hastig kedja av event under en ödesdiger vecka, reaktion och motreaktion mellan låsta militära allianser förkastade Europa ut i krig. Likaså andra världskriget. Men i båda dessa krig precis som de Europeiska storkrigen under 1800-talet hade Sverige kylan att förhålla sig neutral och därmed undvika att dras in i krig som följd av militära allianser.

I ruinerna efter andra världskrigets slut föddes en annan tanke, ett fredsbyggande som byggde på samarbete, handel och ett ömsesidigt beroende av varandra. Den Europeiska union vi har idag är resultatet av detta.

Och Europa har också återkommande försökt vandra en mer balanserad mittenväg. Något som var tydligt när exempelvis Macron, Scholz, m.fl. in i det sista genom diplomatiska relationer försökte undvika kriget. Framöver är det just den väg med ett starkt och balanserat fredsbyggande Europa som enligt mig har chans att skapa långvarig fred på vår kontinent.

 

”Keep Russia out and Germany down”

Dessa kända ord om Natos roll ska ha sagts av Lord Ismay, generalsekreterare för NATO 1952-1956, för att beskriva NATOs roll. Sedan dess har världen förändrats, NATO utvecklats och expanderat. Men i NATOs historiska arv finns än idag en stormakt i en dominerande global position – USA. Och det är problematiskt för den europeiska freden.

För USA är vare sig neutral eller fredlig. Med världens största armé, militärbaser jorden runt och en militär budget som är tio gånger större än Ryssland, har USA vid upprepade tillfällen de senaste 20 åren startat krig långt bortom dess gränser. Förödande krig med hundratusentals dödsoffer där NATO-allierade dragits med. I synnerhet de oförsvarliga invasionerna av Afghanistan och Irak där grova krigsbrott begåtts av den invaderande sidan, utan att någon ställts till svars. Enligt mig är 2000-talets största krigsförbrytare Bush junior, Dick Cheney och Donald Rumsfeld. Men USA drabbades aldrig av sanktioner och de tre herrarna blev aldrig ställda inför rätta. Tvärtom, även i Sverige tog partiledare till höger ställning för att Sverige skulle delta i invasionen av Irak, och MUF gick runt med T-shirts där det stod ”I love Bush”.

Sen kan man självklart hävda att NATOs militära ingripande i Kosovo var nödvändigt för att undvika ett etniskt folkmord. Eller att den under FN-mandat NATO-intervention i Libyen räddade civilbefolkningen i Benghazi.

Men poängen är att inget av dessa krig ägt rum inom NATO-ländernas geografiska territorium. Tre krig på trettio år ledda av NATO, långt borta från NATOs gränser. Utöver det ett fjärde i Irak inlett av flera NATO-länder.

Då kommer följdfrågan, vid ett svenskt NATO-medlemskap, när blir det vår tur att dras med i krig långt bort från våra eller andra NATO-länders gränser?

 

Ryssland som säkerhetshot:

Jag har precis som många andra oroats över Putins maktambitioner som stundtals svällt över landets gränser. Som gjort sitt yttersta för att återigen bli en militär stormakt. Som annekterat Krim, krigat i Geogrien, stöttat separatister i Donbass, Luhansk, Abchazien, m.fl. Som med hänsynslösa metoder krossat Assads motstånd i Syrien och som med Wagners legosoldater agerar militärt i ett flertal länder, bl.a. i Libyen och Mali.

Ryssland har rustat upp, haft militärövningar nära Sverige och flera gånger kränkt svenskt luftrum. Putins beslut att inleda en fullskalig och hänsynslös invasion av Ukraina var chockerande för mig såväl som så många andra. Hotet om kärnvapenkrig som ständigt lyfts är ytterst oroväckande. Att läget är ytterst allvarligt är nog en självklarhet för oss alla.

Men när vi nu plötsligt överväger medlemskap i NATO och därigenom är beredda att ge upp våra över 200 år av neutralitet, så måste huvudargumentet vara att säkerhetshotet mot oss som nation är så pass allvarligt att vi behöver ge upp vår neutralitet och gå med i den USA-ledda militäralliansen NATO. Så då kommer följdfrågan:

Är Ryssland ett större hot mot Sveriges säkerhet nu än vid krigets start?

Enligt mig så är svaret nej, snarare tvärtom. För invasionen av Ukraina som var tänkt att vara en styrkedemonstration har snarare avslöjat den ryska arméns svagheter, för hela världen att beskåda. Man har misslyckats med nästan samtliga militära mål och lidit svåra förluster såväl materiellt som i döda och sårade ryska soldater. Planeringen av operationen var ett fiasko, logistiken har återkommande havererat. De moderna stridsvapen och teknologi som den Ryska armén återkommande skyltade med i militära övningar inför kriget visade sig vara ett spel för galleriet. I praktiken domineras den ryska armén i Ukraina av äldre utrustning härstammandes från Sovjettiden, kommunikationerna är simpla och kan lätt avlyssnas. De ryska taktikerna känner vi till sedan länge. Ett hänsynslöst bombande med precisionslös gammal artilleri för att jämna allt man har framför sig.

65 % av Rysslands operativa armé befinner sig nu i Ukraina. Ändå har de svårt nog att vinna kontroll över de östliga och södra delarna av Ukraina.

De är därmed kraftigt försvagade. Om det går så tungt nu i Ukraina har jag väldigt svårt att se att den ryska armén har någon som helst kapacitet att angripa ytterligare ett land, dessutom ett angränsande NATO-land.

Att säkerhetsläget fortsatt är allvarligt instämmer jag fullständigt i. Men det som behövs nu är deeskalering, inte ytterligare upptrappning. Det som kan stoppa kriget på sikt och framöver bidra till fred och stabilitet i Europa är diplomati. Fredsförhandlingar och därefter ett långt mödosamt arbete för brobyggande, dialog och samarbete över gränser. Det arbetet görs bäst inom Europas gränser, av europeiska länder, för Europas framtid. I detta fredsbyggande fyller vi en betydligt viktigare roll som neutralt land än som del av en USA-ledd militärallians.