Umeå ska bli Sveriges bästa cykelstad!

Cykeln är vårt bästa färdmedel sett till hälsa, plånbok och miljö. Umeå är redan idag en cykelstad, men för våra tappra cyklister i väder och vind kan vi som kommun göra det så mycket bättre!

Nu går vi i Miljöpartiet till val på att göra Umeå till den bästa cykelstaden. Vi är väl medvetna om att vi får kavla upp ärmarna för det finns mycket att göra. Det här är de satsningar vi vill göra:

• Bättre vinterväghållning för alla våra cykelleder
• Bygg nya separerade ”supercykelvägar” som förbinder hela Umeå
• Rusta upp befintliga cykelleder
• Bygg ut cykelleder till våra tätortsnära byar
• Begränsa biltrafiken i centrala Umeå och ge mer plats för cykel- och gång
• Förbättra säkerheten på cykelöverfarter
• Bättre och tryggare cykelparkeringar.
• Fler servicepunkter där man pumpa upp cykeldäcken
• U-bike i hela Umeå! Vi vill utveckla konceptet där man kan hyra ellådcyklar så att det går att göra i Umeås alla stadsdelar
• Satsa på hyrcyklar vid våra stationer så att pendlare kan ticka ut en hyrcykel med deras pendelkort
• Man ska kunna ta med sig cykeln på våra regionbussar och tåg

Tycker du att något saknas eller har idéer för hur vi kan göra Umeå bättre för våra cyklister så får du gärna tipsa oss genom att skriva en kommentar.

Vill du hjälpa oss att driva en bra cykelpolitik i Umeå? Då är du varmt välkommen att bli medlem i Miljöpartiet Umeå!

Snart ska kommunfullmäktige anta budget för 2023. För någon vecka sedan presenterade Hans Lindberg (S) och jag vårt gemensamma budgetförslag, som prioriterar välfärden och klimatomställningen.

Ett gemensamt styre för ett hållbart Umeå

Under fyra års tid har Miljöpartiet i Umeå varit med och styrt kommunen genom ett budgetsamarbete med Socialdemokraterna. Det har inte varit lätta år – framförallt inte genom de utmaningar som pandemin medför – men vi kommer in i valrörelsen med en känsla av stolthet och ödmjukhet inför de erfarenheter vi fått genom åren.

När man följer media kan det ibland vara lätt att tro att de politiska partierna bara representerar “politikernas” intressen, samt att vi är varandras fiender och slåss om makt och inflytande. Det är förvisso sant att vissa partier och vissa politiker under perioder gått in i politiken med den attityden – på kort sikt kan man vinna stöd genom att framstå som kompromisslös och genom att svartmåla motståndarsidan.

Men på det sättet förändrar man inte samhället – framförallt inte som ett litet parti. Man måste vara tålmodig, lyssnande och inse att ens samarbetspartners också vill det bästa för kommunen, ur sina perspektiv.

Det som varit givande för oss såväl som för Socialdemokraterna, är att i vårt samarbete har vi funnit och utvecklat en gemensam vision för Umeå som lägger fokus såväl på den sociala hållbarheten som klimatomställningen av kommunen. 

Trots att Umeå är en inkluderande och framåtblickande stad kan och ska vi bli bättre. Många av våra invånare med utomeuropeisk bakgrund har utmaningar att få jobb som motsvarar deras utbildningsnivå och kompetens. Detta är en normalisering av utanförskap vi inte kan acceptera, och riskerar skapa underlag för motsättningar i samhället. Därför är nu kommunens mål för första gången officiellt – “jobb efter kompetens, ej hudfärg eller namn”.

Detta kan låta flummigt, men det är ett viktigt första steg – eftersom att för första gången erkänner vi att det finns problem som påminner om diskriminering. Men fortfarande återstår mycket att göra, och vi kommer så lång tid vi har möjlighet vara en del av det arbetet.

Satsningar på klimat & miljö:

Sedan har vi, tillsammans med S, utformat en progressiv klimatbudget för Umeå:

• Under 2023 kommer satsningarna på kollektivtrafik till hela kommunen öka med 7 miljoner kr.
• 5 miljoner extra till laddinfrastruktur, för att underlätta omställningen till fossilfria transportmedel.
• 3 miljoner kr går till att skapa ett utvecklingsanslag för att påskynda klimatomställningen.
• Vi fördubblar kommunens investering i klimatanpassning till 10 miljoner kr årligen.
• Vi ökar investeringsplanen för hållbara färdsätt med över 10 miljoner kr för 2024 och 2025.
• Vi skjuter till 2 miljoner kr extra för att säkra vinterväghållning för gång- och cykel.
• Vi permanentar finansieringen för Fritidsbanken.
• Vi fortsätter med vårt arbete med skärpta klimatkrav i upphandlingar, implementering av miljöledningssystem samt en förstudie om kommunalt samordnad varudistribution.
• Vi ger Umeå Energi i samverkan med komnmunkoncernen att ta fram en energiplan för kommunen vilket är en viktig del i vår omställning till ett klimatneutralt Umeå.
• Vi investerar vi i nya separerade gång- och cykelleder, bl.a. utbyggnaden av Nygatan och Dragongatan, och vi går vidare med planerna för Kungsgatan, Vasagatan, m.m. 

Slutligen kommer det ske fortsatta investeringar i strandpromenaden, Bölesholmarna och Storsjöparken, bland andra natur och rekreationsområden. Ett karaktärsdrag bland många som fick mig att förälska mig i Umeå, är dess gröna karaktär – stadens skyline sträcker sig över alléer och parker som under sommaren får den att se ut som en skog. Studier från USA visar att grönområden är vitala för inte minst den psykiska hälsan, och stimulerar människor att mötas och engagera sig i friluftsliv. 

Tänk er ett Umeå där Miljöpartiet får 10 %!

Enbart genom lyhördhet och samarbete med andra partier kan vårt parti driva igenom vår politik, men samtidigt kan Umeå enbart möta framtiden genom ett aktivt, grönt och pragmatiskt miljöparti. Genom öppna kort, en ideologisk ryggrad (nej till Greenwash!) och en vilja att samarbeta med andra partier uppnår vi våra mål bättre än om vi står utanför och pratar till vägs ände om allt som är fel i vår vackra stad.

Är vi nöjda med allt?

Nej. Men med 5% väljarstöd i ryggen har vi kunnat bidra till att Umeå nu rör sig mot en klimatneutral framtid.

Föreställ er vad vi skulle kunna åstadkomma med 10% eller 15% av stödet från Umeås invånare. Nu är sommaren här, och snart valet! Vi kommer fortsätta kämpa för Umeå och för en grön och skön framtid.

Tre månader tills valet, och vad talar medier och politiker om? Klimatförändringarna? Skolan? A-kassan? Kriminaliteten?

Nej. Vad det talas om i svensk politik är justitieminister Morgan Johansson – och huruvida SD’s avgångskrav mot Johansson ska leda till ytterligare en regeringskris. 

Det här är inte ens politik.

Sedan 1970-talet har svensk politik kännetecknats av en uppdelning i två block – ett socialistiskt och ett borgerligt. Den politiska debatten har utåt sett varit konfrontativ och ideologisk, men i verkligheten har svensk politisk kultur varit lösningsorienterad och mer  kännetecknats av ett konsensussökande. 

I tider av kriser har båda blocken betett sig ansvarsfullt och med landets bästa för ögonen.

Inte för inte har Sverige – tillsammans med de övriga nordiska länderna – betraktats som en förebild internationellt, och vad hundratals regeringar världen över eftersträvar att uppnå.

Så var det…

Bilden av Sverige:

Alla partier har till viss del försökt bygga upp sin egen mediekommunikation, och försökt nå sina väljare genom de föreningar och intressegrupper väljarna hör till. S har fackförbunden, M och C har Svenskt Näringsliv, KD har frikyrkorörelsen. Varje parti vill också berätta sitt narrativ om Sverige, vart vi är och vart vi bör vara på väg.

SD’s berättelse om Sverige däremot bygger på konspirationsteorier. I den så kallade “alternativmediesfären” – där bloggar som Samnytt, Nyheter Idag och Fria Tider ingår – är bilden av de andra partierna, samt av fackföreningar, offentlig förvaltning och etablerade medier att dessa aktivt försöker skada och förstöra Sverige, oklart varför.

Narrativet är oftast ett negativt fokus kring kriminalitet, bensinpriser, flyktingar eller kulturfrågor – vilket illustreras med en mindre smickrande bild på en politiker bredvid exempelvis bilder på desperata båtflyktingar eller brinnande bilar, en rubrik som är designad för att göra läsarna arga och en artikel som är uppbyggd för att skapa motsättningar mellan grupper i samhället. I denna berättelse är politiker från partier som SD är emot ofrivilligt castade som skurkar, och det finns ett stort fokus på dem som personer.

Detta är inget nytt inom svensk extremhöger. Exempelvis sålde den högerextrema tidningen Contra måltavlor med råttlika karikatyrer av Olof Palme redan för fyrtio år sedan.

Vad som är nytt är att dagens högerextrema publikationer kan stärka sin räckvidd tusenfalt med hjälp av Internet. Där Contra under 80-talet kunde nå några tusen arga företagare, rättshaverister och vigilanter inom stockholmspolisen, kan Samnytt och Fria Tider idag nå miljontals läsare.

Symbolen Morgan:

SD riktar in sig på Morgan Johansson, inte för något specifikt olagligt eller olämpligt som han gjort, utan för vad han representerar. I deras värld är han en symbol för den rådande ordningens förfall, för kriminalitet, skjutningar och brinnande bilar – trots att han i verkligheten som justitieminister ansvarat för en hårdare kriminalpolitik med större fokus på gängkriminalitet, och att Polisen under de senaste åren haft framgångar mot gängkriminaliteten, framförallt i Rinkeby i Stockholm.

Men SD’s värld bygger inte på data, statistik, fakta eller andra tråkigheter. Den bygger på symbologi, mythos och svart-vita berättelser med hjältar och skurkar. I den världen kan en hård justitieminister som ger Polisen verktygen att bekämpa organiserad kriminalitet förvandlas till en inkompetent flummande hippie som totalt lever utanför verkligheten.

Detta är antipolitik. 

Vad som är nytt är att tidigare (mestadels) anständiga högerpartier som M och KD idag låter Jimmie diktera villkoren för svensk politik. Detta innebär att (minst) 174 ledamöter, tre månader innan ett val, kommer rösta för att utan specifik orsak avsätta en minister, vilket kan provocera fram regeringens avgång.

Dramat kring Morgan Johanssons avgång tar uppmärksamhet från alla andra politiska frågor, allt från småföretagarnas villkor, gruvdriftens framtid i Norrland och skolfrågor, till det existentiella – som klimatfrågan. När väljarna vill höra politikerna prata om deras framtid, pratar medierna och politikerna om en politikers framtid.

Ebba Busch har nyligen kommit med ett “kompromissförslag”, vars essens är att Morgan Johansson avgår eller avsätts, och då är konflikten över. Hon har i och med detta antytt att ansvaret för den här situationen vilar hos regeringen, då regeringen vägrat tillmötesgå oppositionens krav.

Magdalena Andersson gör rätt när hon vägrar tillmötesgå “det konservativa blockets” krav, inte bara för att det är rätt att stå upp för en medarbetare som inte formellt begått några överträdelser, utan för att 1) kapitulation visar att utpressning lönar sig, och 2) skulle medföra att den världsbild som sprids i blaskor som Samnytt skulle legitimeras som ny standard för svensk politik. 

Denna typ av politisk utpressning är ovärdigt demokratin, ovärdigt väljarna och ovärdigt Sverige. Dessutom bidrar den till att legitimera den antipolitik som SD bedriver. Och jag vet att det finns många moderater och kristdemokrater som är förfärade över utvecklingen, och att det finns åtminstone ett någorlunda anständigt högeralternativ i valet om tre månader.