Antipolitik – Symbolen Morgan Johansson

Tre månader tills valet, och vad talar medier och politiker om? Klimatförändringarna? Skolan? A-kassan? Kriminaliteten?

Nej. Vad det talas om i svensk politik är justitieminister Morgan Johansson – och huruvida SD’s avgångskrav mot Johansson ska leda till ytterligare en regeringskris. 

Det här är inte ens politik.

Sedan 1970-talet har svensk politik kännetecknats av en uppdelning i två block – ett socialistiskt och ett borgerligt. Den politiska debatten har utåt sett varit konfrontativ och ideologisk, men i verkligheten har svensk politisk kultur varit lösningsorienterad och mer  kännetecknats av ett konsensussökande. 

I tider av kriser har båda blocken betett sig ansvarsfullt och med landets bästa för ögonen.

Inte för inte har Sverige – tillsammans med de övriga nordiska länderna – betraktats som en förebild internationellt, och vad hundratals regeringar världen över eftersträvar att uppnå.

Så var det…

Bilden av Sverige:

Alla partier har till viss del försökt bygga upp sin egen mediekommunikation, och försökt nå sina väljare genom de föreningar och intressegrupper väljarna hör till. S har fackförbunden, M och C har Svenskt Näringsliv, KD har frikyrkorörelsen. Varje parti vill också berätta sitt narrativ om Sverige, vart vi är och vart vi bör vara på väg.

SD’s berättelse om Sverige däremot bygger på konspirationsteorier. I den så kallade “alternativmediesfären” – där bloggar som Samnytt, Nyheter Idag och Fria Tider ingår – är bilden av de andra partierna, samt av fackföreningar, offentlig förvaltning och etablerade medier att dessa aktivt försöker skada och förstöra Sverige, oklart varför.

Narrativet är oftast ett negativt fokus kring kriminalitet, bensinpriser, flyktingar eller kulturfrågor – vilket illustreras med en mindre smickrande bild på en politiker bredvid exempelvis bilder på desperata båtflyktingar eller brinnande bilar, en rubrik som är designad för att göra läsarna arga och en artikel som är uppbyggd för att skapa motsättningar mellan grupper i samhället. I denna berättelse är politiker från partier som SD är emot ofrivilligt castade som skurkar, och det finns ett stort fokus på dem som personer.

Detta är inget nytt inom svensk extremhöger. Exempelvis sålde den högerextrema tidningen Contra måltavlor med råttlika karikatyrer av Olof Palme redan för fyrtio år sedan.

Vad som är nytt är att dagens högerextrema publikationer kan stärka sin räckvidd tusenfalt med hjälp av Internet. Där Contra under 80-talet kunde nå några tusen arga företagare, rättshaverister och vigilanter inom stockholmspolisen, kan Samnytt och Fria Tider idag nå miljontals läsare.

Symbolen Morgan:

SD riktar in sig på Morgan Johansson, inte för något specifikt olagligt eller olämpligt som han gjort, utan för vad han representerar. I deras värld är han en symbol för den rådande ordningens förfall, för kriminalitet, skjutningar och brinnande bilar – trots att han i verkligheten som justitieminister ansvarat för en hårdare kriminalpolitik med större fokus på gängkriminalitet, och att Polisen under de senaste åren haft framgångar mot gängkriminaliteten, framförallt i Rinkeby i Stockholm.

Men SD’s värld bygger inte på data, statistik, fakta eller andra tråkigheter. Den bygger på symbologi, mythos och svart-vita berättelser med hjältar och skurkar. I den världen kan en hård justitieminister som ger Polisen verktygen att bekämpa organiserad kriminalitet förvandlas till en inkompetent flummande hippie som totalt lever utanför verkligheten.

Detta är antipolitik. 

Vad som är nytt är att tidigare (mestadels) anständiga högerpartier som M och KD idag låter Jimmie diktera villkoren för svensk politik. Detta innebär att (minst) 174 ledamöter, tre månader innan ett val, kommer rösta för att utan specifik orsak avsätta en minister, vilket kan provocera fram regeringens avgång.

Dramat kring Morgan Johanssons avgång tar uppmärksamhet från alla andra politiska frågor, allt från småföretagarnas villkor, gruvdriftens framtid i Norrland och skolfrågor, till det existentiella – som klimatfrågan. När väljarna vill höra politikerna prata om deras framtid, pratar medierna och politikerna om en politikers framtid.

Ebba Busch har nyligen kommit med ett “kompromissförslag”, vars essens är att Morgan Johansson avgår eller avsätts, och då är konflikten över. Hon har i och med detta antytt att ansvaret för den här situationen vilar hos regeringen, då regeringen vägrat tillmötesgå oppositionens krav.

Magdalena Andersson gör rätt när hon vägrar tillmötesgå “det konservativa blockets” krav, inte bara för att det är rätt att stå upp för en medarbetare som inte formellt begått några överträdelser, utan för att 1) kapitulation visar att utpressning lönar sig, och 2) skulle medföra att den världsbild som sprids i blaskor som Samnytt skulle legitimeras som ny standard för svensk politik. 

Denna typ av politisk utpressning är ovärdigt demokratin, ovärdigt väljarna och ovärdigt Sverige. Dessutom bidrar den till att legitimera den antipolitik som SD bedriver. Och jag vet att det finns många moderater och kristdemokrater som är förfärade över utvecklingen, och att det finns åtminstone ett någorlunda anständigt högeralternativ i valet om tre månader.